Jag vill inte ha nån tantreklam!!

Jag vet att jag numera är närmare 50 än 40. Jag vet, för det var ju jag själv som fyllde år alldeles nyss!  Men jag känner mig mer som typ 35, är starkare nu än någonsin, och känner mig inte alls som någon som närmar sig pension. Men tydligen har jag ändå hamnat på andra sidan nån sorts gräns. Gränsen när det börjar komma en annan sorts reklam. Reklam riktad till "mogna kvinnor".

Det måste ha kommit fel! Jag är inte alls en mogen, vuxen kvinna, jag är faktiskt en ung, pigg, ytterst vältränad och totalt orynkig ung människa. Åtminstone ser jag det nästan så själv.

Måttet blev rågat när jag igår fick reklam från en tidning, ett av månadsmagasinen som riktar sig till "kvinnor mitt i livet". Till råga på allt toppar de med en artikel på första sidan som handlar om hur man ska äta för att bäst förbereda sig för klimakteriet. WTF!

Fel, fel, fel från början till slut!!!! Jag vill inte ha några råd om hur jag ska äta alls. Vi har nog med matfunderingar i vår familj just nu, men det kan ju förstås inte tidningen veta. Jag vill faktiskt bara äta det jag vill utan en massa råd och mirakel hit och dit. Sen känner jag mig inte alls i närheten av klimakteriet. Jag är ung! Men det kanske inte tidningen inte heller kan veta, hur jag känner mig?! 

Eller så är jag bara stingslig? Stingslig och grinig. Som en tonåring. Jag vill faktiskt ha reklam om träningssaker, god mat, resor, äventyr och kanske nån onödig hudvårdssak. Men inte klimakteriegrejs!

Vad skönt! Nu har jag fått vara arg en stund, känns mycket bättre! Så nu tänker jag fortsätta att känna mig precis så ung som jag är :-)

Inte nu. Men sen!

Tid för ego...

Nu på sista tiden har jag inte jobbat så mycket, och har dessutom haft ett stort behov av att fylla på energireserverna. Har därför haft mer tid, och även helt enkelt tagit mig tid, att vara lite mer ego. Under väldigt korta stunder förvisso, men ändå.

Ego för mig är väldigt mycket att få göra ingenting, få till lite vardagslyx och att träna bara för att det är kul, bara för min egen skull. 

Göra ingenting kan vara att sätta mig i soffan och bläddra i en tidning eller plocka upp nåt gammalt TV program på paddan, kanske nåt jag inte hunnit eller velat se tidigare. Alltså väldigt enkla saker, men ändå sånt som, åtminstone jag, tar bort när jag inte tycker att jag hinner.

Vardagslyx är ungefär samma sak egentligen. Men även att äta extra goda saker, fast det bara är måndag. Eller att duscha och använda de extra dyra cremerna efteråt. Eller att gå på yoga, bara för att det är så skönt.

Och så löpningen såklart! Älskade löpningen! Livlinan!

Löpningen som alltid haft en stor plats i mitt liv har under de sista året hamnat lite på undantag. Inte för att jag har velat, men för att jag har tränat så mycket annat. Men nu, när det har funnits lite utrymme, är löpningen det första jag har tagit upp. Att jag inte sprungit så mycket märks tydligt, konditionen finns, men benen vet knappt hur man gör. Under påskhelgen fick jag till tre rundor. Inte så långa, och definitivt inte så snabba, men ändå. En långsam runda är också en runda. Och just nu är det viktigast att få springa, inte hur fort det går. 

På annandag påsk ville unga dottern ut och cykla. Jag drog på mig springkläderna och hängde på. Var trött och seg till en början, vilket inte hon var. Jag fick trycka på ordentligt för att hänga med. Och faktiskt funkade det ganska bra. Hon är kul att vara ute med. Hon cyklar ifrån mig, och efter en bit stannar hon och väntar in snigelmorsan. När jag närmar mig klappar hon händerna och ropar heja, heja. Då känner jag mig som en supersprinter!

Hon fick mig i alla fall att öka farten betydligt, vill ju inte att hon ska hamna för långt före. Hon retas så mycket då. En gång krockade vi till och med, så fort gick det. Hon svängde till vänster, och jag svängde till höger, och så krockade vi. Först blev vi lite arga på varandra, sen skrattade vi. Det är ju trots allt lite komiskt att krocka med sin spring- och cykelkompis! 

Nu är påsklovet slut, och vi försöker hitta tillbaka till nån sorts vardag. En vardag som bara måste innehålla både egotid och lyxtid. Och så lite löpning mellan varven. Då kommer vi nog alla att må som bäst, tror jag!!

Att hitta nya rutiner, nya förhållningssätt och nya tankar

Jag är helt överväldigad! Så många som har tagit sig tid att läsa, kommentera, höra av sig och bara velat visa medmänsklighet efter mitt förra inlägg. Så många underbara människor det finns! Och efter fredagens oerhört tragiska händelse tycker jag att det finns hur många exempel på det som helst. Vilken värme det finns, när det verkligen behövs!!

Här hemma präglas tillvaron av att hitta ett nytt sätt att tänka, nya sätt att vara på och att hitta tillbaka till lite vardag och normalitet mitt i allt. Inte så enkelt alla gånger, men vi gör så gott vi kan. Normalt sett är vi en aktiv familj med mycket uteaktiviteter och en hel del träning av olika slag. Vi gillar att vara ute i skogen, att springa, orientera och även med cykel. Just nu är det inte alls läge för fysiska ansträngningar för vår stora flicka. All energi måste läggas på återhämtning och att ta igen det som förlorats. Sen, kan det bli tal om lättare träning. För en person som gillar att träna är detta såklart oerhört frustrerande och inte alltid så lätt att förstå eller acceptera. 

Det gäller alltså att försöka hitta nya saker. Saker som kan vara möjliga att göra inom de snäva ramar vi har. Vi har tagit korta promenader och vi har cyklat lite. Och igår hittade vi ett kort yogaprogram för nybörjare på nätet. Vi är båda nybörjare på yoga, även om jag har kört en del lite från och till sådär. Det kanske kunde vara något? Nåt att göra och upptäcka tillsammans? Enkla positioner, i lugnt tempo. Det fastnade vi för, och i morse rullade vi därför ut våra yoga mattor och körde igenom programmet ihop. 

Som de nybörjare vi är gick det lite knackigt och vi andades nog lite fel ibland. Men vi hade mysigt och vi gjorde något. Vi tyckte båda att det var väldigt behagligt och skönt. Detta ska vi försöka köra ett par gånger i veckan. Jag tänker att framöver borde det vara jättehärligt att yoga ute i mitt nya växthus. När det blir lite varmare och det börjar gro, då ska vi absolut prova att yoga i växthuset! 

Programmet som var på ca 30 min, omfattade de vanligaste positionerna i ett lugnt tempo. Inte alls svårt att hänga med eller att klara, även om vi nog gjorde lite fel här och där. Om det är nån som vill prova så hittar ni programmet här! 

När livet tar en annan vändning

Ni som följer min blogg vet att det har varit tungt på slutet. Att det har hänt saker. Jag har varit orolig, ledsen, orkeslös och -fukuserad på att lära mig hantera den här nya situationen. Många av er har hört av sig, via bloggen, via facebook, via telefon och sms. Tack så jättemycket för ert stöd och er omtanke. Det värmer så mycket att det finns så många, som jag egentligen inte känner, som bryr sig och som tar sig tid. Så tack igen snälla ni!

Det som har hänt är att vår stora flicka, vår 12-åring, har drabbats av ätstörningar. Vi anade för någon månad sedan att allt inte stod rätt till, hennes beteende hade på något sätt ändrats. Sedan blev det snabbt värre för att sedan bli riktigt, riktigt illa. Vi tog henne akut till sjukhus där vi fick stanna en vecka. Låg puls, undernärd och fullkomligt orkeslös. Det här är utan tvekan det absolut värsta jag har varit med om. Oron man känner, maktlösheten och den stora, stora sorgen över hur hon har kunnat få detta. Min lilla unge. Min lilla, lilla unge.

Det är så hemskt att se sitt älskade barn så dålig. Det gör så ont. Så ont att det inte går att beskriva. Så många tankar som snurrar, vad har vi gjort för fel, hade vi kunnat märka det tidigare, hade vi kunnat undvika detta? Jag vet inte. Finns inga svar just nu. Kanske får vi heller inga svar på varför?! Och kanske är det inte så viktigt? Det som däremot är viktigt är hur vi ska kunna hantera och hjälpa henne ur detta. Vi är bara i början ännu, har varit hemma från sjukhuset i en och en halv vecka bara. Men det har börjat bra tycker vi, hon har redan gjort framsteg, även om vi inser att det är en väldigt lång väg kvar. Vi tar en dag i taget just nu. Gråter, gläds över framgångar och försöker hitta rätt i allt som händer. Vi har fått fantastiskt bra hjälp från sjukvården och tillhör nu ett team av läkare, psykologer och vårdare som ska stötta och hjälpa oss på alla sätt i vardagen. För att lära oss detta, för att hjälpa oss vända rätt igen, och för att klara resan tillbaka till frisk. För hon ska bli frisk! SKA bli frisk!!

Den här bloggen handlar ju normalt sett om hälsa och träning. Tanken är såklart att det ska förbli så. Men jag känner också att när så här stora saker tar sig in i livet, påverkas man ju på alla plan. Tvingas omvärdera, prioritera om, och lära sig hantera nya saker. Självklart kommer min blogg inte handla om dotterns sjukdom, men den kommer helt klart att påverkas. Jag vill berätta vad som har hänt och jag vill vara öppen. Utan att lämna ut henne, eller göra intrång i hennes privata sfär. Hon vet att jag skriver detta, hon har läst, och hon har gett sin tillåtelse att berätta. Annars hade jag inte gjort det.

Just nu sitter vi ute i solen. Hämtar kraft, småpratar och tycker att allt känns ganska ok. Jag ser att hon har fått nya fräknar på näsan och ögonen ser lite piggare ut. Det ska gå nog bra det här!!

Sjön precis nära där vi bor, under vår lilla eftermiddagspromenad.