Lite mitt-i-veckan avstämning

Här sitter jag i mitt nya växthus, mitt i grönskan, och reflekterar över några höjdpunkter från träningsveckan. Och detta, trots att den inte är i närheten av slut än.

I tisdags körde jag igång min löpargrupp, vilket var jättekul. Verkligen jättekul! Har länge önskat att få in nåt löprelaterat i min verksamhet och så plötsligt dök tillfället upp. Det här måste jag spinna vidare på! 

Och så igår när barnen var komplediga från skolan och solen sken från alla håll tog vi cyklarna för att köra en liten sväng och känna på lite stig, såhär sista dagen före Ottarsloppet. Tanken var att mannen skulle köra 52 km sträckan och stora flickan skulle prova på 5 km eftersom detta var hennes allra första lopp. 

Men tillbaka till igår. Vi packade lite fika, det måste man ha, och stack iväg. Härlig cykling längs vattnet, precis vindstilla och alldeles soligt och skönt. För unga dottern var det här första gången på stig och hon svor ordentligt över alla rötter och stenar. Och ändå var det här den snällaste stig man kan tänka sig. Vi stannade och fikade och badade fötterna vid badplatsen och tog sen riktiga vägen hem. Jättehärlig förmiddag, trots stenarna på stigen! 

Dagen avslutades med mina pass på gymmet. Eftersom det var onsdag innebär det en Tabata på 30 min, en Cirkel/Core på 45 min och som grädde på moset en Spinning intervall på 45 min och så några km löpning hem. 

Idag skulle då stora dottern försöka sig på Ottarsloppet, 5 km på mountainbike. Men här fick vi ändra planerna. Hon är inte så stark än, och vaknade dessutom jättetrött och ledsen. Vi insåg att det inte skulle funka, det var helt enkelt ingen bra dag idag. Så trots att hon sett fram emot loppet så länge, och haft det som mål, var hon glad att inte komma till start. Det får bli ett annat lopp när förutsättningarna är bättre! 

I morgon börjar dagen med en tidig morgonspinning. Därefter en Cirkel, ett Corepass och ett Stretchpass innan arbetsdagen avrundas vid lunchtid med en PT kund. 

På kvällen förresten, det blir ju kul, då ska vi spela in en liten reklamfilm till triathlonloppet som jag är med och arrangerar. Håll koll på Facebook sidan "Ironhen Skogås" så kommer den inom kort! 

Hoppas ni har en skön långhelg kära vänner, med både sol, träning och avkoppling. Själv ska jag alldeles strax fixa lite mat och så kanske lite slötittande på TV på det. Jag är trött, men ganska nöjd ändå!

Planering inför uppstart av löpargruppen i Skogås

På tisdag drar vi igång! Första löpargruppen i Skogås i min regi. Så himla kul!

Ganska lustigt egentligen, jag har länge funderat på att dra igång en löpargrupp, men inte riktigt kommit till skott. Så för nån vecka sen fick jag frågan om jag inte hade några löpargrupper. Jag svarade att jag inte hade det, men gick igång direkt och kände att det här nog var den knuff som behövdes. Så sagt och gjort! Redan samma kväll la jag ut en fråga på min Facebooksida och det visade sig finnas ett ganska bra intresse. Snabba ryck alltså, och redan på tisdag drar vi igång och kör 5 ggr fram till midsommar. 

Igår var jag ute och kollade omgivningen lite. Tanken är att vi ska köra intervaller, backteknik, styrka för löpare, löpskolningsövningar och lite terräng. För det ville jag ha stigar, gång/parkvägar och plana gräsytor. Jag visste var jag skulle hitta allt detta, men ville ändå kolla in mer exakt hur det såg ut. 

Och det kommer bli så BRA! Tänk att få öva backteknik i en sån här backe? 

Eller att springa offroad här?

Och alldeles i närheten finns civilisationen med det vi kan behöva i form av mer anlagda ytor. Tanken är att vi på dessa fem gånger ska få prova lite av varje. På så få gånger hinner man ju inte fördjupa sig så mycket, utan det här ser jag som en start som ska ge deltagarna lite mer kunskap. Samt inte minst stöd och hjälp att flytta fram sina egna gränser en bit. Det ser jag egentligen som det viktigaste. För oavsett var man befinner sig i sin löpning hamnar man lätt i en komfortzon. Samma runda varje gång, samma hastighet och vid samma tidpunkt. Till slut händer det inte så mycket mer och resultaten uteblir. Här vill jag ge det stöd och de verktyg som behövs för att kunna och våga ta steget ut. Springa lite fortare, lite längre, våga låta det bli riktigt, riktigt jobbigt ibland. Sånt som kan vara svårt att klara själv, men som man klarar i grupp. Ungefär så tänker jag. 

På fem gånger lär man sig absolut inte allt, men det blir en bra start. Förhoppningsvis finns intresse så att vi kan fortsätta i höst, det vore kul. 

Men nu är det vår, här och nu, med 5 gånger löpning, sen sommarlov, och sen. Sen kan det bli höst och mera springa!!

Dags att damma av våtdräkten

Hjälp, vad tiden går alldeles för fort! Det slog mig igår att det är mindre än två månader kvar till Vansbrosimningen. Och jag har inte simmat ett enda simtag sedan i augusti. Inte för att jag hade några storslagna simträningsplaner, men nån meter borde jag verkligen ha fått till. Men det är som sagt två månader kvar så jag hinner ju faktiskt med några besök i simhallen, om jag bara bestämmer mig. Ingen ko på isen än.....finns gott om tid....hur mycket som helst....pepp, pepp....

Först hade jag funderingar på att lära mig crawla, men det strök jag ganska snart. Jag har inte haft tid/lust/möjlighet att planera in nån mer kvällsaktivitet så det får bli tantsim. Vad jag förstår så är det ändå så huvuddelen av alla motionärer tar sig igenom loppet. Borde alltså funka för mig också. Risken är väl annars att jag hade drunknat av kallsup kan jag tro. 

Och andra praktiska saker, var ska vi bo, hur ska vi åka, vilken dag? Måste ringa min simkompis och lägga upp planer. Får bli i helgen!

Till att börja med ska jag plocka fram våtdräkten och kanske ta mig till simhallen i morgon eller lördag. Det får bli det storslagna startskottet på årets simsäsong!

Att leva med monstret

Vi har nu levt med vår ovälkomna, oinbjudna gäst i ungefär två månader. Och dessförinnan var den också där, men utan namn, bara som en skugga. Ätstörningen som flyttade in i vår 12-årings kropp och i vårt hem, utan att be om lov, och som tog över hela tillvaron. Dessa två månader har kantats av matschema, vila, hitta balans, hitta tillbaka till kompisar, bryta felaktiga mönster, skapa nya tankar och framför allt hitta ett nytt sätt att leva och förhålla sig.

Vi har gråtit, skrattat, kramats, bråkat, gett upp, tagit nya tag och på något sätt tagit små, små steg framåt. Vissa dagar är en kamp, det är ångest, det är gråt och det är bryta ihop för minsta lilla. Andra dagar är nästan som innan. Fast bara nästan, för monstret ligger där och ruvar, beredd att hoppa fram och ta över. Men vi är glada för de stunder det håller sig undan. Då samlar vi kraft och då känns det som att allt kommer bli bra. 

Nu efter två månader har vår dotter börjat skolan igen. Hon går ungefär halva dagen, mer orkar hon inte. Att äta med kompisarna i matsalen känns långt borta. Vi har varit med henne hela tiden, men sista veckan har vi kunnat lämna henne sista lektionen. Det är ett stort steg framåt! Efter skolan går vi hem, äter lunch, vilar, kanske gör nåt ärende, är ute i trädgården eller hittar på nåt annat. 

Sen äter vi ofta. Enligt matschemat ska vi äta sex gånger per dag, frukost, lunch och middag samt tre mellanmål. Vissa måltider går bra, andra är en kamp, men oavsett hur de funkar så tar måltiderna alltid mycket energi. De är så laddade. Olika krafter som kämpar mot varandra. Det friska som säger att man behöver äta för att leva. Och så monstret som säger att maten är farlig och som man måste skyddas emot. Det är inte så lätt att hantera alla dessa saker när man dessutom är svag, utmattad och bara vill vara ifred och inte styras upp. Tillvaron är redan tillräckligt komplicerad för en 12-åring på väg att bli tonåring. 

Själv känner jag mig stundom helt slut, andra stunder känns det ganska bra. Det varierar från dag till dag, och från timme till timme. Vi har tagit bort alla extragrejer för att skapa lite utrymme. För att få tid att bara vara tillsammans, kanske göra något eget men framför allt för att få lugn och ro. 

Just nu sitter jag i skolan, deltar i en mattelektion, de ska få lära sig programmering. Det gäller att hitta det positiva i den tillvaro man har. Vilka andra föräldrar än vi får vara med sin femteklassare i skolan?! Normalt sett vill de ju inte ha med en. Men nu har vi fått möjlighet att vara med i skolan och se hur den vardagen ser ut. Det är rörigt, stökigt, spännande och ganska kul. Ska inte fördjupa mig i det, det skulle kunna bli ett alldeles eget inlägg. Ett väldigt lång ett....

När vi om en stund ska gå hem blir det lunch, kanske en tur till Plantagen för att köpa jord, och så lite jobb i kväll. Ganska lugnt och skönt. Och det är just det vi behöver. Lugn och ro. Stress klarar ingen av oss av just nu, och för vår dotter blir det total kaos om det är stressigt och stökigt. Så vi passar på att mysa, läsa, pyssla, kolla lite på tv och bara skrota runt. Var sak har sin tid och nu är det tid för återhämtning och tillfrisknande. 

På något sätt, mitt i allt jobbigt, är jag glad att få all den här tiden med henne. Det är en bonus, en paus, nåt bra mitt i allt. Och när vi nu har den här situationen måste vi göra den bra, så vi sen när allt är över, kan se tillbaka och tänka att det var i allafall väldigt mysigt och skönt många gånger. Lite så tänker jag just nu.

Trosa Ultra Backyard, vilka kämpar!

Sitter och förundras över de som sprang Trosa Ultra Backyard i lördags. Eller egentligen förundras jag över hur så många kunde springa så länge. Hur är det bara möjligt?

När jag först hörde talas om loppet tänkte jag att det är ju så galet, så det borde inte vara så många som vill/kan/klarar att springa speciellt många varv. Det tar ju dessutom ganska lång tid, så om man inte blir trött i kroppen, borde man ju bli så trött i huvudet så att man inte orkar fortsätta för det. Men det var ju hur många som helst som bara fortsatte och fortsatte. När jag inte orkade följa längre (och då följde jag bara via nätet!!) frampå lördagkvällen, var det fortfarande ofattbart många som fortfarande var med. Efter 12 timmar var det ca 50 löpare kvar, vilket jag tycker är otroligt imponerande. Och när jag vaknade på söndagsmorgonen och de hade sprungit nästan ett dygn var det ett tiotal kvar. Hur kan så många klara att springa så länge?!? Helt otroligt!

För er, som precis som jag innan i fredags, inte vet vad detta lopp innebär så funkar det ungefär såhär. 

Start kl 11. Man springer en varvbana som är ca 6,7 km lång. Vid varje hel timme får man börja ett nytt varv. Den som springer flest varv vinner. Ungefär så. 

Vid första anblicken kan det ju tyckas ganska ok. För om man håller sig springande hinner man ju faktiskt vila lite innan det är dags att ge sig ut på nästa. Och man hinner dessutom (nästan) gå ett varv på en timme. 

MEN. Har man någon gång sprungit ultradistanser, eller åtminstone riktigt långt, vet man att avbrotten är svåra. I början är det ok. Men ju längre tiden går, desto värre är det att komma igen och komma igång igen. Samtidigt som avbrotten såklart ger möjlighet till vila och energipåfyllnad om man mentalt klarar att samla kraft och börja om så många gånger. 

Själv har jag sprungit marathon, 6-timmarslopp, 50 km-lopp och en del ultraintervaller, med aldrig sprungit den här typen av lopp. Visste faktiskt inte ens att det fanns, innan jag av en slump stötte på detta i fredags. Det är ju alltså inte utan att jag börjar fundera på om detta vore något för mig. Hur många varv skulle jag ha rimlig chans att klara av? 10? 15? Inte en aning faktiskt!

Just nu känns det dock ganska långt borta. Har ju inte löptränat på nåt vettigt sätt på ganska länge, så det första är nog att överhuvudtaget få till nån regelbunden löpträning. Men det seglar definitivt upp på listan över saker jag måste testa! Ihop med tusen andra grejer säkert. 

Det tål helt klart att tänkas på. Och tränas för! Tillsvidare nöjer jag mig med att imponeras över årets resultat. 33 varv för vinnande kille och 31 varv för vinnande tjej. Hur i hela världen kan man springa så länge? Jag är så sjukt imponerad över alla er som genomförde loppet. Utifrån egna förutsättningar gjorde ni alla en toppenfin insats. 

Tack också för extra inspiration, det kunde jag behöva!! Keep running!