Det bästa jag vet är att springa tidigt på morgonen. Jag gillar att vara med när allt vaknar. Det är nåt speciellt som jag inte kan förklara med känslan av att vara med och se allt komma igång. Att få vara en del av att nåt nytt börjar kanske.
Hemma kan man uppleva att stan vaknar, springa in mot Stockholm en lördag morgon och se soluppgången över Skanstullsbron, möta de sista nattsuddarna gå hem och se den första trafiken komma igång. Eller springa till jobbet en vintermorgon och se lamporna tändas i fönstren när trötta familjer äter frukost.
Eller som i helgen, långt ut i skogen, långt ifrån stan och liv och rörelse. Bara den härliga tystnaden åt alla håll, tystnaden som jag kan sakna så mycket i vardagen men som jag är så beroende av. Tidigt i söndags morse drog jag därför på mig springkläderna och gav mig ut, före att alla vaknade. Det var lite kyligt och frosten bet i kinderna. Härligt friskt och skönt och naturen visade sig från sin allra finaste sida. Och mitt i det var jag!
Jag sprang sakta och lyssnade på tystnaden och suset. Nån hade sagt att det fanns gott om vildsvin och ett litet öra var spetsat för att höra ifall det skulle komma ett som ville göra mig sällskap. Men det kom aldrig nån och jag sprang vidare i min ensamhet.
Men tillvaron är lustig, efter ett par kilometer, rätt ut i skogen, står en kontorsstol vid sidan av stigen. Den var för all del skogsgrön, men den passade ändå INTE in. Varför i hela världen har någon ställt den där? Kanske nån som ville skänka lite vila åt en trött morgonjoggare?!?
Jag springer vidare och funderar inte mer på stolen. Stigen övergår till liten skogsväg. Efter en bit på lilla skogsvägen hittar jag nästa grej som får mig att kvickna till. Nån har lämnat en gammal skrotbil mitt ute i ingenstans! Varför då??
Strax därefter hittar jag en gammal höräfsa på en äng. Den hör åtminstone hemma i miljön. Kanske att man kan få den att funka, om man kompletterar med en häst? Bilens utsikter verkar vara betydligt sämre. Men ändå, varför står den bara där?
Först tycker jag att dessa lite udda prylar nästan är lite komiska. De är så fel så de blir nästan lite lustiga. En skotbil mitt i skogen, varför kör man den inte till skroten istället? Eller tror man att man ska hämta den nån gång och köra vidare? Knappast troligt.
Sen blir jag lite arg också! På så vackra omgivningar, vad ger en rätt att dumpa en skrotbil? Har vi inte ett ansvar att bevara naturen? Ingen människa kan ju på allvar tro att den ska försvinna av sig själv. Den kommer ju stå där för alltid, den kommer inte multna ner och bli ett löv eller så. Eller tror man att om man ställer den tillräckligt långt in i skogen så syns den inte och då finns den nog inte mer? Oavsett hur tanken gick så är den fel, fel, fel! Man lämnar inte skrot ute i skogen, oavsett vad!
Måste släppa detta. Jag vill inte att min irritation ska förstöra min i övrigt härliga morgon. Allt annat var ju så perfekt. Kilometrarna går, eller springer, och till slut är jag tillbaka igen. Känslan jag väljer att ta med mig hem är den där sköna, när man känner att man har gjort nåt bra och att hela dagen finns kvar. Det är den känslan jag väljer, inte skrotkänslan. I hallen möter jag lilla dottern som undrar om jag vill ha frukost.
Och jag vill!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar