Ögonblick av total närvaro

De inträffar tyvärr inte så ofta, stunderna när man är helt i nuet. Stunderna som man vill gripa tag i och behålla så länge som bara är möjligt. Men idag - när stora flickan var på bio och sambon sprang Kungsholmen runt passade vi på, lilla tjejen och jag.

Solen sken, lite kallt i blåsten, men annars en härlig vårdag. När vi blev ensamma la jag därför snabbt undan pluggböckerna som har tagit så mycket av min närvaro den sista tiden. Lilla dottern ville cykla till badplatsen med bryggorna och känna på vattnet och det lät som ett bra förslag. Jag drog snabbt på mig springkläderna och hon tog cykeln och så stack vi iväg. Det var så härligt ute så vi tog till och med en liten extrasväng.

Vi satte oss på bryggan och småpratade om allt möjligt. Solen värmde så skönt, vattnet kluckade mot bryggan och bara vindens susande som hördes. Vi la oss ner och tittade upp i himlen. Ett moln såg ut som en liten hund. Sen blåste det lite och då blev hunden mer som ett trassligt nystan. En anka simmade omkring i vattnet och den njöt lika mycket som vi. Undrar om den fryser om fötterna på vintern?

Vi hade saft och bullar med oss, och det åt vi, där på bryggan. Länge sedan en bulle smakade så gott! Just där - med lilla tjejens glada skratt, solen i ansiktet och vattnet omkring oss vill jag bromsa tillvaron. Stanna tiden en stund tills det inte går att ta in mer. Ibland är allt bara så fint!

Vattnet var förstås iskallt men dottern tyckte det var jättevarmt och ville bada. Hon fick nöja sig med att bada fötterna. Och som vanligt när det är barn och vatten inblandat blir det blött. Vår lilla utflykt slutade med att hon var blöt upp till låren, men lika glad för det.

Vi cyklade och sprang hem, och kunde konstatera att vi hade tillryggalagt lite drygt 8 km. Till detta en härlig kanelbulle, en massa skratt, några nya fräknar och ett par blöta byxor.

Kan det bli bättre!?!