Blöt, blöt, blöt...

På förmiddagen var jag sådär riktigt sugen på en ordentlig löprunda i skogen. En härlig runda i rätt ut i skogen såg jag framför mig. Inte på elljusspår eller så, utan bara rätt ut i spenaten! 

Himlen såg lite hotfull ut, mörka moln åt alla håll faktiskt. Men strunt i det, bara på med trailskorna och iväg. Några minuter hemifrån öppnade sig himlen och regnet bokstavligt öste ner. Tack och lov för kepsen! Eftersom jag redan var dyblöt när jag kom upp till skogen valde jag ändå att springa den sträcka jag tänkt från början. Jag vet att den kan vara rejält vattensjuk på vårarna och så var den också idag. Fast ca 10 gånger värre än jag har sett den innan! 

Spängerna (spångar kanske det heter?!) under vatten och de som var någorlunda i dagen var rejält hala. Rötterna som förrädiska hala ålar som bara väntade på att få slingra sig om fötterna och dra ner mig i leran. Vatten upp till halva smalbenet. Inte en fast punkt. Vilken lustig upplevelse! 

Så mycket till "löpning", dvs löpning i betydelsen springa, blev det ju inte. Men väl en övning i balans och att ta sig fram där man borde ha simmat. Tur att jag inte drunknade där jag sprang. Det är nog så här de som tränar swimrun känner sig. Fast de har våtdräkt och jag hade springkläder. Riktigt kul var det i allafall, när man väl släpper försiktigheten och slutar försöka sätta fötterna där det är torrt. För det var det inte nånstans. 

Sen är det lite befriande på nåt vis, när man inser att man har förlorat, att det är hopplöst kört, att man kommer bli blöt ända upp i hårfästet, hur man än gör. Då är det bara att springa, rakt genom pölar, rakt genom blöta grenar, rakt genom blöta snår och det är bara kul! Helt galet, men åh vad jag skrattade, ensam ute i hällregnet. Med lera upp till ögonen. Tur att ingen såg mig....

 

Härliga vatten! Eller inte?!

Innan turen - när det fortfarande var "torrt"!