Äntligen långpass, vad är det som händer?!?

Det här är ju verkligen inte ens gårdagens nyheter, det är flera dagar för sent. Händelsen ägde rum i söndags, och nu är det onsdag. Men - inte mindre sensationellt för det!

Jag. Sprang. Långpass. Jag sprang långpass!!!

Hade detta varit för ett år sedan hade det inte varit mycket att höja på ögonbrynen för. Då ingick långpass som en självklar del av träningsplaneringen. Nu ser träningen annorlunda ut och jag har svårt att få in långpassen. Vilket är synd eftersom jag tycker så mycket om dem. Det är inte så att tiden saknas, jag har fortfarande 24 timmar på dygnet. Men de få träningsfria dagar jag har behöver jag använda till återhämtning. Och då blir långpassen lidande! Detta har stressat mig lite den sista tiden, Skövde 6-timmars är om knappt tre veckor och sista långpasset värt namnet var i november. 

Men i söndags när lilla dottern var bjuden på kalas på Andys lekland och jag skulle få 2,5 timmes väntetid tänkte jag ändå passa på. Måste känna om det går att springa lite längre överhuvudtaget. Hade tänkt att springa över till Nackareservatet och springa där, men hade dessvärre valt helt fel skor. Vet inte hur jag tänkte, det hade behövts rejäla dubbar (såklart!!) men jag hade valt de tunnare asfaltsskorna. Det blev alltså en mycket kort sträcka i skogen innan jag tog mig tillbaka till löpbara vägar igen. Väl över på Sicklasidan tog jag mig längs vattnet vid Järla sjö och tittade på fina hus istället.  Eftersom jag tänkt springa nån helt annanstans och inte känner omgivningarna så väl, fick det bli att springa på ren känsla. Det är också kul! Springa lite åt ena hållet, sen vika av på en annan väg som verkar fin, sen ytterligare en och på så sätt brukar det alltid bli väldigt roliga rundor. Lite sightseeinglöpning helt enkelt! 

Ni som bor här får ursäkta at jag fotade era hus. Jag tyckte bara det såg så fint ut med bryggan mellan husen och vattnet. Så skulle jag absolut kunna bo!

På något sätt lyckades jag även hitta en stig precis nere vid vattnet, liksom mellan de stora sekelskifteshusen jag hittade lite senare, och sjön. Jag funderade ett kort ögonblick över lämpligheten att springa där, men nyfikenheten tog helt enkelt överhanden. Och naturligtvis var det ingen fara, stigen som blev mindre och mindre för att till slut nästan inte ens finnas, kom till slut ut på en liten väg som ledde tillbaka till stora vägen. Inte för att det går att springa vilse när det finns vatten på ena sidan och järnväg en bit åt andra hållet, men ändå, jag ville vara tillbaka i tid för hämtning av kalasbarnet. 

Typiskt mig att alltid hitta en liten stig! Typiskt mig att alltid vilja springa utanför vägen! Typiskt mig att alltid välja skogen!

Väl tillbaka kunde jag summera mitt långpass med följande:

* Jag orkade!

* Jag kan fortfarande springa långt.

* Man behöver ha med sig nån extra energi. Hade jag inte tänkt på idag.

* Man behöver torra strumpor att byta till om man inte springer direkt hem. Jag var blöt upp till knäna och hade bara en torr tröja. 

* Ullstrumpor hade varit att föredra då de hade hållt värmen bättre när de blivit våta. 

* Tänk efter innan vilken typ av underlag det är och välj rätt skor. 

* Om något, eller allt, av ovanstående misslyckas, tänk om och hitta ett annat sätt. Tappa inte humöret utan skratta åt allt som blev fel! 

Slutligen konstaterar jag att jag kommer kunna springa i Skövde den 12 mars. Det kanske inte blir rekord, men det kommer gå. Och det kommer bli kul!! 

Nu längtar jag! Nu kör vi!