Vi var något färre löpare i år, det kändes redan vid frukosten på hotellet. Förra året var det fullt i matsalen, och det var det inte i år. Vi hörde också att det var korta banan som gällde i år, inte långa som förra året. Därmed skulle vi även få den elaka, branta, jobbiga Mördarbacken. Inte den lilla snälla Mördarbacken som är på långa banan. Nåja, Mördare som Mördare. Och det är ju kul med lite omväxling, även om det gäller Mördarbackar.
Pigg och glad före start. |
Jag lyckades redan från start få en bra balans på närings- och dryckesintaget. Av tidigare erfarenhet vet jag det betyder jättemycket att man börjar fylla på med energi direkt. Om man väntar tills man börjar bli trött och seg i huvudet är det för sent. Det går aldrig att ta igen. Så, lite choklad och en köttbulle varje gång jag passerade varvning var strategin. Samt lite sportdryck varannat, var tredje varv sådär.
Det jag däremot inte lyckades med på hela loppet var att hitta en jämn och balanserad hastighet. Jag sprang för fort och för sakta om vartannat och fick gå alldeles för ofta. Inget flow alls. Jag vet såväl att varje gång man gör en förändring i hastigheten, oavsett om det är uppåt eller nedåt, så kostar det energi. En jämn hastighet är därför definitivt att föredra eftersom man på ett långlopp ska orka länge och måste hushålla med det man har. Här gjorde sig definitivt bristen på långpass före loppet påminnt. Hade jag haft fler långpass i benen hade jag haft mycket lättare att hitta rätt flow och inte slösat bort energi i onödan. Men som sagt, man får ta det som det är och lita på att det funkar.
Redan efter första timmen kände jag mig trött. Alldeles för trött för att bara sprungit en timme. Förra året hade jag motsvarande känsla efter fyra timmar. Och nu var det fem kvar... Jag funderade allvarligt på hur detta skulle gå och tvekade faktiskt lite på om jag skulle klara hålla ut hela tiden. Men som vanligt får man tänka etapper. Det går inte att se och överblicka hela sträckan, det blir för mycket. Först klara milen, sen halvmara, så 30 km, därefter marathon och sen 50 km. För varje etapp jag lyckades ta mig över tänkte jag att "bara jag klarar nästa så kan jag gå resten". Men ändå, på nåt sätt, lyckades jag ta mig över 51 km. Helt ofattbart faktiskt!
Förra året klarade jag strax över 52 och då hade jag kraft kvar hela vägen. Och så i år, totalt kraftlös, klarade jag 51. Jag kan inte själv förstå vilka reserver det finns att ta fram, när det verkligen behövs. Människan är bra fantastisk, så mycket vi klarar, trots att det känns omöjligt! Och så mycket vi kan, trots att det inte verkar så. Var går egentligen gränsen? När blir det omöjligt? Visst känns det lite lockande att testa och se!?!
Var går gränsen egentligen??
Bra där, Åsa! Nån gång ska väl jag också ta mig över den där 42,195-km-barriären 😱
SvaraRaderaHej Åsa!
SvaraRaderaVad roligt att du är spekulant på fjällhelgen. :-)
Just nu är vi 6 personer (preliminärt). Men blir vi fler kan vi ju boka en lägenhet till. Eller om ngn hoppar av, då hojtar vi. :-)