Akut Marathonabstinens!!

Idag drabbades jag av total Marathonabstinens. Blev riktigt akut sugen på att börja springa lite mer strukturerat och målinriktat igen. Inte bara några planlösa kilometrar, utan ett helt marathon. Minst!!

De sista två åren har det inte blivit så mycket springande. Det har gått ett par år sedan min sista asfaltsmara och ett halvår sedan mitt sista 6-timmarslopp. Som jag inte på något sätt var rätt förberedd för. Tankarna på att börja springa lite mer igen har hela tiden legat och grott i bakhuvudet och väntat på att bli tagna på allvar.

Så idag läste jag den här knasiga listan i Runners World över 10 saker som händer alla som sprungit ett marathon.
Och JAAA - jag kände igen mig!! Jag känner igen hur ont det gör på slutet, hur det värker i hela kroppen, ända upp i hårfästet. Jag känner igen hur nära man är att börja gråta när man närmar sig mål och inser att man kommer klara det. Och hur skönt det känns när man helt slut i varenda liten cell får sin medalj av någon som säger att man har gjort ett fantastiskt lopp. Och hur omöjligt det känns att ta sig nerför trappan till Östemalms IP för att hämta sina överdragskläder. Och sen, när man satt i sig den första oxen börjar fundera på nästa lopp och vilken tid man borde kunna få då. Och dagen efter, ja då har man redan skickat iväg sin anmälan!

I hela kroppen känner jag att JAG MÅSTE SNART SPRINGA ETT MARATHON!!

Måste klura på hur jag ska hantera nuvarande träningsmängd för att skapa kapacitet för långdistansträning. Utan att slita ut mig och utan att bli skadad. Det tål att tänkas på. På något sätt måste det gå. Tänk om jag skulle springa i Stockholm till våren!?! Det vore nåt!!

MÅSTE, VILL, BEHÖVER verkligen springa ett marathon snart igen!! PUNKT.

I mål efter min första mara - trött och glad!