Vinterlöpning - Då var det dags!

De flesta har redan kommenterat de två stora händelserna i går, presidentvalet i USA och den första snön. Eftersom detta inte är nån politisk blogg så nöjer jag mig med att instämma i bedrövelsen med en stillsam tanke på alla medmänniskor i denna mycket osäkra värld.

Snön hälsar jag däremot välkommen med stor glädje! Finns inget som är så härligt som att dra på sig springskorna och pannlampan och ge sig ut. Så tyst, så stilla och så nära. Den bästa löpningen är utan tvekan den i skogen. Att lämna vägen för en stund och uppleva skogen i pannlampans sken är magiskt. Även om det är en välkänd stig blir upplevelsen så annorlunda i mörkret. Allt kommer så nära, lite som att kliva in i en annan värld. 

I tisdags när det började snöa drog jag och stora dottern på oss lamporna och stack ut en sväng. Hon vill gärna springa. Men inte på vägen och helst inte på stigen utan allra helst rakt ut i terrängen. Ju oländigare desto bättre! Hon är rolig. Och hon är rolig att springa med. Vi har så himla kul när vi är ute! 

Jag har länge väntat på att hon ska känna nån typ av mörkrädsla där i skogen, skuggor som anfaller, nåt som gömmer sig, eller nåt annat. Men hon verkar inte ens tänka på det. Det är skönt, hoppas hon inte börjar tänka så heller, utan kan vara därute utan att känna obehag. 

På slutet hittade vi en liten reflexbana som vi inte visste fanns. Vi följde hjärtanen på träden för att se vart de ledde. Så mysigt, att någon tagit sig tid och gjort en reflexbana med hjärtan! Det blev som en överraskning, som att nån ville vara lite snäll mot oss där ute i mörkret. Efteråt tänkte jag att det kanske är det vi behöver i dessa dagar. Lite mera kärlek, lite mera omtanke och lite mera tillsammans!

Det blev visst ett mer allvarsamt avslut än jag tänkte, jag som bara skulle skriva om att springa lite i mörkret. Ja ja, så kan det bli när tankarna är lite överallt!