En dunk i ryggen längs vägen...

I helgen satt jag och bläddrade lite i ett gammalt nummer av Runners World och läste vad någon skrivit om hur viktigt det är att stötta och peppa varandra. Hur lite som kan behövas för att man ska orka fortsätta lite till, ta i det där lilla extra eller göra den där allra sista ansträgningen. Att orka krama ur de där sista krafterna.

Jag tänkte lite tillbaka på alla lopp jag sprungit och hur olika det kan vara. På kortare lopp, som jag i och för sig nästan aldrig springer, upplever jag att benägenheten att se varandra och att stötta är ganska låg. Medan det på ultralopp är nästintill självklart att ge varandra en dunk i ryggen, fråga hur det är och säga ett uppmuntrande ord. På korta lopp är ju hastigheten så mycket högre och hela tempot ett annat, så där finns kanske inte behovet riktigt?!? På långloppen blir det självklart ett annat fokus, tiden är inte så viktig, det är glesare mellan löparna, man kan ha sprungit ensam ett bra tag och då är det klart man blir glad och vill prata när man ser nån! 

Jag brukar ofta, även på kortare lopp, försöka stötta och uppmuntra de jag har omkring mig. Ge en klapp på axeln eller bara säga heja heja. Det började nångång när jag själv var sådär riktigt trött kommer jag ihåg. Jag behövde fokusera på nåt annat än mig själv och min trötthet om jag skulle orka vidare. Då gav jag av en händelse nån en dunk i ryggen och sa att det var bra jobbat. Och på nåt lustigt sätt kände jag mig där och då lite piggare. Ofta får man nåt glatt tillbaka, eller bara en trött blick, men jag tror ändå att det gör skillnad. För mig gör det iallafall det. Jag tycker det är kul att få kontakt, om så bara för ett ögonblick, att få dela upplevelsen med någon just då. Visa att man bryr sig och att vi gör detta tillsammans. 

Sen är det ganska kul att se reaktionerna man får. En del blir förvånade, glada, säger nåt tillbaka eller bara tittar lite. De flesta verkar uppskatta att nåt bryter av. En och annan verkar inte reagera, men det gör inget, är man tillräckligt trött orkar man inte svara eller bry sig. Jag tror att det landar bra iallafall! 

För flera år sedan på Stockholm Halvmarathon sprang jag förbi en tjej i en uppförsbacke. Hon var trött och gick. Jag dunkade henne i ryggen och sa nåt i still med att hon kämpade bra och att hon var stark. Jag sprang vidare och hon mumlade ett trött tack. Efter ett tag kommer hon ifatt mig, ser betydligt piggare ut, och tackar för att jag hade pratat några ord med henne. Hon sa att hon hade funderat på att bryta, men på nåt sätt fick hon extra kraft av att få lite uppmuntran när det var tungt. Det var roligt att höra!! 

Jag tänker att för mig är detta win-win. Jag har nåt att göra när jag springer, flyttar fokus från mig och min egen trötthet samtidigt som det kanske bidrar lite, lite till en bättre stämning. Det är rätt roligt, helt enkelt! 

Själv kommer jag aldrig glömma när jag sprang längs med Odengatan på mitt första marathon, så nära mål, och så trött som man bara kan vara. Då stod tre damer där i publiken, jag fick ögonkontakt med någon av dem och hon sa "Du kommer klara det, du är strax i mål". Jag minns fortfarande värmen av de orden, så enkla, men ändå så viktiga. Jag var på väg att gå i mål, jag skulle klara min första mara och någon såg mig. Just då, blandat med oändlig trötthet och total utmattning, kände jag mig lyckligast i världen. Tårarna sprutade och jag insåg att jag kommer gå i mål och jag kommer verkligen att klara det. 

Den känslan och det ögonblicket är ett av mina största, det kommer jag alltid att bära med mig!