Sri Lanka - Ur en upptäckslöpares ögon

Det lät ju pretatiöst måste jag säga. Upptäckslöpare!

Fast det är lite så jag känner mig när jag är ute och springer på nya platser. Och nu är det många år sedan jag reste någonstans utan att packa ner springsakerna. Det är nåt speciellt med att ge sig ut och springa när man är ute och reser. Man vet inte vart man ska, vad man kommer att får se, om man ska hitta en bra runda eller om man får ta samma väg tillbaka, eller om det över huvudtaget funkar att springa. 

Just i detta fallet var kanske det sista det jag funderade mest på. Skulle det alls funka att springa? Det var över 30 grader varmt, högsta möjliga luftfuktighet och små vägar, proppfulla med allt, utom just löpare. Definitivt inte de bästa förutsättningarna för ett personbästa, men för att upptäcksspringa brukar trots allt det mesta funka. Så även här! 

Min första runda på vår resa på Sri Lanka sprang jag ihop med min sambo. Vi hade inte kollat ut nån runda på nån karta, utan sprang helt enkelt bara ut och följde den lilla vägen utanför tills den mynnade ut i en större väg. Den vägen var alldeles för mycket trafik på och kändes allt annat än lämplig för fotgängare så vi sprang helt enkelt tillbaka en bit, och hittade sedan en annan väg. Vägar som vi aldrig hade hittat om vi inte vågat ge oss ut. På de små korta 5 km som vi var ute kom vi förbi stora fina hus, små trasiga hus, en skola, några butiker, en järnväg, en lös ko, miljoner lösa hundar, snälla människor som hälsade och vinkade åt oss och massor av annat. Man kommer så nära när man springer. Är så närvarande. 

Våra nästkommande rundor var ungefär likadana, men allteftersom vi lärde oss trafiken, blev det alltmer avslappnat att springa. Ända tills det vid ett tillfälle rusade ut två hundar och ställde sig 1cm ifrån mig och började tokskälla. Jag som är lite lagom hundrädd i vanliga fall höll bokstavligen på att dö. Till slut fattade de att vi inte ville leka, attackera eller göra något illa så de drog sig tillbaka och la sig i skuggan igen. Pust! 

Efter en vecka i Negombo, strax norr om huvudstaden, var det dags att packa väskorna och bege oss söderut. Trots att Sri Lanka är ett litet land, var det ganska annorlunda i södern. Långa paradisstränder, vajande palmer och ett annat lugn på nåt vis. Mer turister, absolut, men de stora höga hotellkomplexen fanns inte utan man bodde på pyttesmå hotell, guesthouses osv. Turismen var en del av samhället, men tog inte över, vilket var skönt.

                           

Vägarna var större och bättre, vilket inte nödvändigtvis var bra ur löparsynpunkt. Trafiken var lite hårdare och det kändes inte speciellt lockande att ge sig ut att springa bland bussar och tucktuckar. Det blev ett par korta turer längs stranden i hop med dottern, som har för mycket spring i benen för att ligga still nån längre stund, innan jag hittade en bra gångväg. Där körde inga bilar, nåt mopedliknande kanske, men inga bilar. Gångvägen var precis platt och gick längs med järnvägen. Tämligen lättsprunget med andra ord, något som var ganska skönt i värmen. Vem behöver långa backar i typ 30 graders värme? Jag och dottern sprang gångvägen tillsammans ett par gånger. Det blev inte så långt, jag hade lovat att vi skulle vända så fort hon ville. Jag tycker hon orkar bra, bara man tar bort pressen och låter henne bestämma takten. Första rundan blev 3 km och andra blev 4. Inte så illa av en 12-åring i den värmen!

                                 

För egen del hann jag med ytterligare några rundor tidigt på morgon, innan det blivit så varmt. Då var jag ute själv, medan familjen sov. Det är verkligen nåt speciellt med att springa på morgonen. Jag älskar att se saker vakna. Se barnen komma ut ur sina hus i fina vita skolkläder, se tanterna sopa bort nedfallna blad och skräp utanför husen och se handlarna plocka fram frukt och grönsaker inför dagens kommers. Och när jag kommer tillbaka har alla vaknat och det är dags att gå och äta frukost. En dag som börjar så, kan bara inte gå fel!

                                 

Sista dagen skulle vi ge oss ut en sista gång, men det hade redan blivit så varmt så vi helt enkelt inte orkade. Jag och stora flickan valde i stället en powerwalk längs med stranden. Barfota i vattenbrynet pratade vi om allt möjligt, hur härligt vi haft det och hur skönt det nog skulle bli att komma hem igen.

                                  

Nu efter knappt två dagar hemma ser jag tillbaka på vår resa med ett stort leende. Ur ett löparperspektiv är kanske inte Sri Lanka det bästa valet, det är helt enkelt svårt att få till några vettiga rundor. Men ur alla andra perspektiv är det helt perfekt. Varmt, vackert, vänligt - och alldeles, alldeles underbart!