I kväll var en sån kväll. Jag var så trött, så slut, både mentalt och även fysiskt. Inte så konstigt kanske efter de senaste veckornas turbulens och oro. Allt har blivit lite lugnare, och då, när den får, slår den bedövande tröttheten till. Tidigare fanns det ingen plats för den, men nu har den tagit ett beslutsamt grepp om mig. Och den kommer nog att stanna ett tag kan jag tro?!
I vilket fall. Jag tänkte att en stilla löprunda kanske skulle göra gott. Det mesta brukar bli bättre efter en löprunda. Det är alltid svårast innan. Och så vidare.... Men inte ikväll. Jag var precis så trött som jag egentligen visste att jag var. Benen som klumpar. Det var bara första kilometern som var lätt, för då går det nedför. Att kalla det för löprunda är verkligen att ta i, mer lufsa, gå eller kanske bara ta sig fram. Hade inte ens lyckats bli varm innan jag efter 6,5 km var hemma igen. Trots att jag hade både ullunderställströja och vintertights i 8 graders värme.
Detta tillhör verkligen inte vanligheten. Jag brukar alltid hitta känslan, om inte annat när jag kommit hem. Men idag var det bara tungt. Det som lyste upp hela den miserabla rundan var att det var premiärturen med mina nya springskor. De har stått i garderoben ett tag och väntat. Jag köpte dem på rea i vintras, minns inte riktigt vilken modell det är, mer än att det är nån jag aldrig tidigare provat. Jag har väntat på att det skulle bli torrt ute och sen har jag nog glömt bort dem lite. Tills idag.
Och de kändes faktiskt verkligen jättebra! Bra studs, lagom med dämpning och plats för hela foten. Bara en sån sak. Hade jag haft lite mer kraft i benen tror jag känslan hade varit som att studsa fram. Jag kunde ana en sån känsla, långt där nere under kroppen. Kanske finns det hopp i alla fall?
Nu, ca en timme efter avslutad runda, nyduschad och med en smothie i handen har jag nästan skakat av mig känslan av misslyckad runda. Tänker att det måste ha varit nån mening med den? Om inte annat fick jag ju lite frisk luft. Och kanske måste jag inse att just nu kommer det inte bli några stordåd i löparskorna. Nu får det mer handla om att finnas, må så bra som möjligt och att ta hand om mig och familjen. Stordåden får nog helt enkelt vänta!
Åh så där kan det bli ibland. Jag tror att det är viktigt att ta det lite lugnare då utan att känna sig dålig för att man inte orkade mer. Kroppen behöver liksom sakta in sig lite för att hämta kraft.
SvaraRaderaSjälv hade jag en fantastisk runda idag. Jag var iväg i 50 min i duggregnet. Jag hade köpt löparkläder. Det enda jag har haft tidigare är riktiga väl utprovade skor. Förutom det har jag sprungit i mjukisbyxor och flera lager avlagda bomullströjor. Nu hade jag köpt tröjor i syntet som inte blir så blöta och ett par leggings. Jag såg nästan ut som en RIKTIG löpare när jag sprang.
Jag lyssnade på musik också för jag hade köpt nya hörlurar (kaninen bet av sladden till förra hörlurarna).
Det kändes som jag flög fram.
Härlig tur!
Du ÄR en riktig löpare!! Och visst är det roligare att ha lite schyssta grejer. Behöver inte vara dyrt eller superlyxiga märken, men det är så mycket bekvämare med riktiga grejer. Tack snälla du för pepp!!
RaderaKänner igen det där med att efter att en tid av turbulens och oro, när det lugnar ner sig lite, då först känner man hur trött man faktiskt är. När man är mitt uppe i det känner man inte efter, det är först då det lugnar ner sig som man tar sig tid att känna efter hur man själv mår. Hoppas att det reder upp sig, vad det än gäller!
SvaraRaderaJa, just nu är inget sig riktigt likt. Det får bli ett alldeles eget inlägg om det inom kort känner jag. Tack för uppmuntran och stöttning längs vägen!!
Radera