När livet tar en annan vändning

Ni som följer min blogg vet att det har varit tungt på slutet. Att det har hänt saker. Jag har varit orolig, ledsen, orkeslös och -fukuserad på att lära mig hantera den här nya situationen. Många av er har hört av sig, via bloggen, via facebook, via telefon och sms. Tack så jättemycket för ert stöd och er omtanke. Det värmer så mycket att det finns så många, som jag egentligen inte känner, som bryr sig och som tar sig tid. Så tack igen snälla ni!

Det som har hänt är att vår stora flicka, vår 12-åring, har drabbats av ätstörningar. Vi anade för någon månad sedan att allt inte stod rätt till, hennes beteende hade på något sätt ändrats. Sedan blev det snabbt värre för att sedan bli riktigt, riktigt illa. Vi tog henne akut till sjukhus där vi fick stanna en vecka. Låg puls, undernärd och fullkomligt orkeslös. Det här är utan tvekan det absolut värsta jag har varit med om. Oron man känner, maktlösheten och den stora, stora sorgen över hur hon har kunnat få detta. Min lilla unge. Min lilla, lilla unge.

Det är så hemskt att se sitt älskade barn så dålig. Det gör så ont. Så ont att det inte går att beskriva. Så många tankar som snurrar, vad har vi gjort för fel, hade vi kunnat märka det tidigare, hade vi kunnat undvika detta? Jag vet inte. Finns inga svar just nu. Kanske får vi heller inga svar på varför?! Och kanske är det inte så viktigt? Det som däremot är viktigt är hur vi ska kunna hantera och hjälpa henne ur detta. Vi är bara i början ännu, har varit hemma från sjukhuset i en och en halv vecka bara. Men det har börjat bra tycker vi, hon har redan gjort framsteg, även om vi inser att det är en väldigt lång väg kvar. Vi tar en dag i taget just nu. Gråter, gläds över framgångar och försöker hitta rätt i allt som händer. Vi har fått fantastiskt bra hjälp från sjukvården och tillhör nu ett team av läkare, psykologer och vårdare som ska stötta och hjälpa oss på alla sätt i vardagen. För att lära oss detta, för att hjälpa oss vända rätt igen, och för att klara resan tillbaka till frisk. För hon ska bli frisk! SKA bli frisk!!

Den här bloggen handlar ju normalt sett om hälsa och träning. Tanken är såklart att det ska förbli så. Men jag känner också att när så här stora saker tar sig in i livet, påverkas man ju på alla plan. Tvingas omvärdera, prioritera om, och lära sig hantera nya saker. Självklart kommer min blogg inte handla om dotterns sjukdom, men den kommer helt klart att påverkas. Jag vill berätta vad som har hänt och jag vill vara öppen. Utan att lämna ut henne, eller göra intrång i hennes privata sfär. Hon vet att jag skriver detta, hon har läst, och hon har gett sin tillåtelse att berätta. Annars hade jag inte gjort det.

Just nu sitter vi ute i solen. Hämtar kraft, småpratar och tycker att allt känns ganska ok. Jag ser att hon har fått nya fräknar på näsan och ögonen ser lite piggare ut. Det ska gå nog bra det här!!

Sjön precis nära där vi bor, under vår lilla eftermiddagspromenad.