Tid för ego...

Nu på sista tiden har jag inte jobbat så mycket, och har dessutom haft ett stort behov av att fylla på energireserverna. Har därför haft mer tid, och även helt enkelt tagit mig tid, att vara lite mer ego. Under väldigt korta stunder förvisso, men ändå.

Ego för mig är väldigt mycket att få göra ingenting, få till lite vardagslyx och att träna bara för att det är kul, bara för min egen skull. 

Göra ingenting kan vara att sätta mig i soffan och bläddra i en tidning eller plocka upp nåt gammalt TV program på paddan, kanske nåt jag inte hunnit eller velat se tidigare. Alltså väldigt enkla saker, men ändå sånt som, åtminstone jag, tar bort när jag inte tycker att jag hinner.

Vardagslyx är ungefär samma sak egentligen. Men även att äta extra goda saker, fast det bara är måndag. Eller att duscha och använda de extra dyra cremerna efteråt. Eller att gå på yoga, bara för att det är så skönt.

Och så löpningen såklart! Älskade löpningen! Livlinan!

Löpningen som alltid haft en stor plats i mitt liv har under de sista året hamnat lite på undantag. Inte för att jag har velat, men för att jag har tränat så mycket annat. Men nu, när det har funnits lite utrymme, är löpningen det första jag har tagit upp. Att jag inte sprungit så mycket märks tydligt, konditionen finns, men benen vet knappt hur man gör. Under påskhelgen fick jag till tre rundor. Inte så långa, och definitivt inte så snabba, men ändå. En långsam runda är också en runda. Och just nu är det viktigast att få springa, inte hur fort det går. 

På annandag påsk ville unga dottern ut och cykla. Jag drog på mig springkläderna och hängde på. Var trött och seg till en början, vilket inte hon var. Jag fick trycka på ordentligt för att hänga med. Och faktiskt funkade det ganska bra. Hon är kul att vara ute med. Hon cyklar ifrån mig, och efter en bit stannar hon och väntar in snigelmorsan. När jag närmar mig klappar hon händerna och ropar heja, heja. Då känner jag mig som en supersprinter!

Hon fick mig i alla fall att öka farten betydligt, vill ju inte att hon ska hamna för långt före. Hon retas så mycket då. En gång krockade vi till och med, så fort gick det. Hon svängde till vänster, och jag svängde till höger, och så krockade vi. Först blev vi lite arga på varandra, sen skrattade vi. Det är ju trots allt lite komiskt att krocka med sin spring- och cykelkompis! 

Nu är påsklovet slut, och vi försöker hitta tillbaka till nån sorts vardag. En vardag som bara måste innehålla både egotid och lyxtid. Och så lite löpning mellan varven. Då kommer vi nog alla att må som bäst, tror jag!!