Tillfälle nr 1: Jag brukar nångång ibland när andan faller på ta cykeln genom Södertörn ner mot Nynäshamn. Beroende på vilken väg man tar blir det mellan 5 och 7 mil. Min kompis som nyligen köpt en ny superfin cykel med blommig ringklocka var lite sugen på att testa den lite ordentligt, varpå jag var snabb att föreslå att vi kunde cykla till Nynäs. Hon var lite osäker eftersom det från början är ganska långt, och jag dessutom tyckte vi skulle ta den långa vägen som är absolut finast. Men hon är en tuffing, bangar inte för att försöka, även om hennes längsta tidigare var nånstans runt 3 mil. Så vi körde iväg, med matsäck, mellanmål och extrakläder ifall det skulle bli regn. Men det blev inget regn utan vi malde på, km efter km.
 |
| Dramatisk himmel över Södertörn |
Och vi kom fram!! Körde lite fel i Ösmo och så lite fel i Nynäshamn också för säkerhets skull, så när vi stannade cyklarna vid tåget för att ta en kaffe hade vi hojat över 72 km. Kompisen var jättenöjd och det var jag också. Så bra jobbat att cykla så långt! Och så himla kul att jag kunde vara med och bidra till veckans första rekord.
Tillfälle nr 2: Nästa kompis brukar jag träna lite allt möjligt ihop med och hon bangar inte heller för så värst mycket. Hon är råstark och skulle kunna slå ner mig alla dagar i veckan. Eller spöa mig i vad som helst faktiskt. Marklyft, knäböj eller bänkpress spelar nog ingen roll. Jag lovar, hon är grym! Men löpning är hon ganska ny på, så där är jag (än så länge!) lite starkare. Vi hade sprungit lite ihop tidigare, och sett att det fanns ett milspår i skogen. Det var jag lite sugen på, och dessutom tyckte jag det kunde vara en passande utmaning för kompisen. He he...
Och hon hängde på, det visste jag att hon skulle göra. Efter tre km tyckte hon att det var lite jobbigt, att benen kändes som typ stockar. Hon hade kört ben på gymmet dagen innan... Då påminde jag henne om att det var ca 7 km kvar, och då kom pannbenet fram. Nästa gång det var jobbigt sa jag att hon nog inte skulle klara att springa 10 km. Då brann det till ordentligt vill jag lova, då kom tävlingsskallen fram på riktigt, och hornen började växa. Och såklart klarade hon hela sträckan, knappa 10 km klockade vi in på. Hon var supernöjd och jag var nästan ännu nöjdare.
 |
| Härliga skogar att springa i. |
Dessutom är jag rätt nöjd med att jag har några kompisar kvar överhuvudtaget. Så som jag utsätter dom menar jag. Nu måste jag bara tänka ut nästa offer. Om det inte är nån som anmäler sig frivilligt såklart:-)
Hugaligen vad du utsätter dina stackars vänner för 😂.
SvaraRaderaJag minns när jag var liten, då cyklade min familj från Mölnlycke till Skagen. Vi tog en massa pauser förstås och övernattade flera gånger på vägen.
Sen när jag var 19 ville mamma göra om turen och hon frågade om jag ville med. Min låtsaspappa skulle också med förstås. Eftersom vi allihop var vuxna räknade min mamma ut att ingen skulle klaga på hur jobbigt det var och att vi skulle kunna övernatta bara en gång på vägen. Hon hade ju dessutom en jättebra ny cykel. När vi kom kanske halvvägs till Ælborg började det blåsa, världens motvind. Varje tramptag kändes som uppförsbacke. Jag såg det som lite utmaning att få cykla under så vidriga förhållanden och var på gott humör. Men mamma blev helt arg på vädret och började tillslut gråta av ilska och trötthet. Tillslut kom vi i alla fall fram till vårt bed and breakfast där vi skulle sova och efter en dusch och lite mat blev mamma sig själv igen.
10 km har jag inte provat att springa än. 7,5 är det längsta. 5km börjar kännas lagom nu.
Crawlkursen gick bra och igår provade jag spinning också. Jag tyckte att det var skönt att ta ut sig så där rejält, men jag skulle haft mina öronproppar på mig. Jag har tinnitus och efter en stund började musiken ringa och skrälla i öronen på ett otrevligt sätt. Det gjorde ont i rumpan också med en så stenhård sadel. Det var hemskt obekvämt. Och när vi skulle stå upp och cykla tryckte foten mot pedalen så att det kom åt min ömma punkt och det brände i foten tillslut. Men känslan efteråt var superskön.
/❤️Therese
Oj, vad häftigt att cykla till Skagen! Där är jättefint, har varit där ett par gånger men det är länge sedan.
RaderaCrawlkurs skulle jag också vilja gå, får se om jag hinner under vintern annars får jag väl nöja mig med tantsim även i fortsättningen ha,ha.
Vad gäller spinning så har jag många sådana pass i veckan under terminstid och ang rumpan så kommer du vänja dig. Det brukar underlätta att försöka sitta på "sittknölarna", att liksom dra in rumpan under kroppen om du förstår hur jag menar. Finns ju också särskilda cykelbyxor med stoppning som gör det lite behagligare. Jag köpte ett par billiga, typ 200 kr på XXL. Prova också att inte köra in foten så långt i pedalen, brukar också underlätta. Eller använda riktiga cykelsporten förstås om du vet att du vill köra spinning regelbundet framöver, annars funkar vanliga träningsskor.
Ha det bra!
Det bästa är att coacha andra till nya upplevelser/springa längre/snabbare :)
SvaraRaderaJa verkligen, att kunna inspirera eller bidra till stordåd av olika slag är jättekul!!
Radera