Aj!!!

Sista två veckorna har inte varit roliga. Min rygg har lackat ur totalt och jag har pendlat mellan jätteont, lite mindre ont, superont och helvetes ont. Jag har inte kunnat ta ett djupt andetag, än  mindre nyst eller gjort nån oväntad rörelse. Har tagit mig fram lite som en invalid med total låsning i sidan. Känslan är att det kommer från höften och därifrån spridit sig uppåt och i sidan.

Med mitt jobb är inte detta speciellt lyckat. Om det nu är lyckat med nåt jobb? Men att leda gruppträning på ett glatt, fartfyllt och inspirerande sätt är …hm… tämligen svårt med ryggen från helvetet. Spinningen tänkte jag att den borde gå bra, men icke, kan ju inte sitta framåtlutad och hålla i styret. Får alltså sitta upprätt, inte röra styret, inte bli andfådd utan bara sitta och trampa lite försiktigt. Tack och lov har jag förstående människor som går på mina pass så de kör på ändå. Medan jag stönar över att ens behöva andas. PT passen går lite lättare, där behöver jag inte delta på samma sätt, även om det är bäst att kunna vara lite aktiv där med. Men nu är det som det är, och jag får försöka hanka mig fram. Det finns mycket som är bra med mitt jobb, men dessa dagar har jag fått känna på vad som är mindre bra.

Tack och lov har jag en Fredrik. En Naprapat-Fredrik. Han har kommit till undsättning några gånger tidigare när jag har varit skadat. Han har bla fixat min axel efter en vurpa i löpspåret samt fixat några mindre skavanker. Fredrik tog i mot mig i måndags, i förrgår. Fram till dess hade jag självmedicinerat mig med Voltaren, varm vetekudde, liniment, starksprit, och bastu, med mindre gott resultat. Men Fredrik gör nytta, det vet jag.

Jag fick böja mig åt vänster. Åt höger. Sen rakt fram. –Tack, det räcker sa Fredrik. Han såg. En låsning i SI-leden på höger sida. Därefter började böjandet, bändandet och ett dragandet i mig. Det knakade så oroväckande så jag misstänkte nästan att han skulle dra sönder mig. Eller tappa mig i golvet. Men egentligen vet jag att han vet vad han gör.

När jag gick därifrån kände jag mig ungefär som när jag kom dit. Inga märkbara, omedelbara förbättringar. I går var jag inte heller speciellt mycket bättre. Då började jag nästan misströsta lite. Men så idag på onsdagen, dvs två dagar efter behandlingen, har något hänt. Jag kände det redan när jag skulle ta mig upp till stående på morgonen. Jag kunde resa mig av egen maskin, inte med hjälp. Ta mig in i bilen var också helt OK. Väl på jobbet testade jag några olika rörelser och det funkade också. Inte jättesmidigt, och inte jätteskönt, men det gick. Klar förbättring. Helt klart!

I morgon ska jag få nästa behandling. Efter den hoppas jag kunna andas obehindrat, för där är jag inte än. Men jag är väldigt glad, för nu kan jag i alla fall fungera, även om jag inte riktigt kan andas.

Här, i höftelendet, sitter boven i dramat.