Det var idag det hände!

Jag har sprungit!

9,22 km, på en tid som verkligen inte går att flasha med på sociala medier. En snigel i högklackat hade garanterat gjort det fortare, men det spelar ingen roll. Det är inte tiden, och egentligen inte sträckan heller som betyder nåt, utan Känslan. Känslan av att ha sprungit längre än på evigheters, evigheter, känslan av att kunna springa igen och känslan av hur underbart det är att springa slår allt. Det är den känslan jag vill förmedla. 

.

Efter vinterns och vårens otaliga nål behandlingar av foten och vaden har jag nästan börjat tvivla på om jag någonsin kommer kunna springa långt igen. Alltså långt, som i riktigt långt. Kanske, eller snarast alldeles troligtvis, kommer jag att känna av detta nu efter, men just nu känner jag att det är så värt det. Senaste årets fot/rygg/ben bekymmer har verkligen satt sina spår. Nån km här, nån km där har det blivit, men inte nåt som har varit i närheten av nåt riktigt. Och dessutom har det gjort ont, riktigt ont. Kanske inte under själva löpningen så mycket, men efteråt. Gaaah! Den stackars hälen har knappt gått att sätta ner. 

Men nu har jag provsprungit den några gånger, med acceptabelt resultat, och tänkte därför prova om det gick att utöka med några km till. Det är förstås ofattbart långt kvar till tidigare nivåer, men jag måste börja nånstans. Och som det kändes idag, tror jag att det här var nån sorts avtramp, ett startskott, och ett stort steg på min väg tillbaka. Det var liksom idag det hände. 

Min väg tillbaka till ultralöpning förklaras härmed påbörjad!