Stockholm Marathon, årets från-sidan-perspektiv

Mitt sociala flöde svämmar i dessa dagar över med inlägg från förväntansfulla, nojiga, glada, skadade, väl förberedda och inte lika väl förberedda löpare. Det känns som att ALLA utom jag ska springa på lördag.

Normalt sett hade jag tillhört denna löpande marathonskara, har gjort det många gånger, så jag vet. För oss som identifierar oss som löpare är detta en stor och viktig vecka. Men, av olika skäl, blir det inget springande i år. Heller, borde jag nästan säga, det är ett par år sedan jag sprang sist. 

Normalt sett hade jag idag tisdag, eller möjligen i morgon, tagit min sista lätta runda för att vara riktigt pigg i benen till på lördag. Jag hade ökat lite på maten för att ha alla reserver fyllda. Jag hade med gott samvete och förväntan tagit ett par träningsfria dagar, och bara väntat in dagen D. Men i år blir det andra bullar! 

Jag ska ju förvisso delta i år också, men på ett annat sätt. Jag ska serva trötta, onda, stela löparben i massagetältet vid Rålambshovsparken. Så förberedelserna i år är mer av slaget fundera på hur mycket olja som kan behövas, hur mycket vatten behöver jag dricka när jag inte ska springa, hur många ben kommer jag att ta hand om, vilken del av dessa ben som kommer vara i mest behov av vård osv. Spännande frågor det också, det ska verkligen bli jättekul. Men ändå, det är jubileum och första året på nya envarvsbanan. Hur kul hade det inte varit att, så att säga, att uppleva detta löpandes? Jag tror det hade varit vääääldigt kul! Men, en viss fot har satt löparplanerna ur spel och jag får nöja mig med att uppleva loppet från sidan. 

Och jag lovar, alla löpare där ute, jag kommer ta väl hand om er. Jag vet hur det känns, jag vet hur långt det är, jag vet exakt hur ont det gör och jag vet hur alldeles, alldeles underbart det är!