Min starkaste naturupplevelse

Jag har alltid tyckt mycket om att vara ute i naturen och har alltid älskat att känna den närvaro och de dofter som bara finns bland träd och mossa. Eftersom jag är uppväxt i Småland är jag van vid skog och sjö. Fjäll däremot, det finns inte i Småland så det tillhör inte min naturliga miljö.

När jag var nånstans runt 25 fick jag möjlighet att åka till Idre en långhelg och åka skidor. Det var mitt första möte med fjällvärlden.

Jag kommer ihåg att vi åkte tidigt en morgon. Vi passerade Enköping, Sala, Leksand och Mora.  Därefter kom skogen, ännu mera skog och så ännu lite mer skog. Ju längre vi kom desto kallare blev det, tallarna blev lägre och ljuset blev så annorlunda på nåt vis. Sådär blåaktigt som det bara är när det är riktigt kallt och som jag nästan bara sett i fjällen. Mellan träden skymtade vidderna fram ibland, som en försmak, en glimt av vad som skulle komma längre fram. Jag minns att jag var lite spänd och förväntansfull, dels över skidåkningen och dels för att få uppleva själva fjällen.

Och där nånstans mitt bland skogen och tallarna, öppnade sig landskapet. Man kunde se hur långt som helst. Hur långt som helst - och det var bara fjällen, vidderna och den fantastiska och orörda naturen. Nåt sådant hade jag aldrig sett tidigare! Jag minns att det var som att tappa andan, att jag blev helt mållös. Det var så fantastiskt vackert och det var kärlek från första stund! 

Jag tänker ofta tillbaka på detta ögonblick och hur otroligt stark upplevelsen var. Jag har aldrig varken förr eller senare blivit så berörd av naturen och jag är väldigt glad och tacksam för att jag fick vara med om det.

Efter detta har jag varit i fjällen många gånger, både på sommaren och vintern. Det är alltid underbart att komma hit och jag har så många fina minnen från våra fjällresor. Som tur är tycker familjen lika mycket om att komma hit som jag gör. Barnen älskar att åka skidor, och på sommaren har vi vandrat och även sprungit en del de sista åren. Framåt vore det väldigt roligt att få springa ännu mer i fjällmiljö och kanske springa nån fjällmara. Det är en av mina tankar för framtiden och vad jag skulle vilja göra och utforska.

Nu har jag inte varit i Idre på vintern på flera år, men i år var det dags igen. På vägen upp häromdagen kom den där första upplevelsen över mig igen, och när vår äldsta flicka utbrister att det är så vackert så hon får ont i magen så blir jag varm ända in i hjärtat. Att barnen kan känna samma känsla och få uppleva samma sak som jag gjorde den där gången gör mig så glad. Att få dela upplevelsen med henne gör den ännu finare för mig och blir något att tänka tillbaka på när jag behöver lite värme i tillvaron.

Åh, så härligt det är att få komma hit igen och känna kylan bita i kinderna och bli så där härligt trött och avslappnad som man bara blir efter en dag ute i friska luften. Ibland är tillvaron extra bra!