Jag funderade först på mina egna mål och sedan mer filosofiskt på mål i allmänhet. Måste man i alla lägen ha ett mål? Måste man ha ett mål med löpningen? Kan inte löpningen få vara den sista utposten som kan vara helt målbefriad? Nåt som man gör bara för njutningen? Eller helt enkelt för att man kan?
Och i såfall - vad är ett mål? Kan det vara att klara maran under maxtiden? Eller måste man klara den under 3,30 för att det ska räknas som ett acceptabelt mål? Kan målet vara att springa och njuta, eller är inte det tillräckligt mycket mål? Måste det vara att genomföra sina tusingar i exakt rätt puls- eller tidsintervall? När är det ok att "bara" springa? Eller är det aldrig det?
Jag har nog alltid haft, om inte ett mål, så i allafall en strävan eller tanke med min löpning. Det fundamentala för mig är jag älskar att springa. När målet, prestationen, strävan, eller vad vi vill kalla det, blir det viktigaste funkar det inte för mig längre. Det viktigaste för mig är att jag springer - för att jag älskar det och för att jag kan!
Sen vill jag gärna ha några lopp att se fram emot, nåt att hänga upp löpningen på. Några hållpunkter på vägen. Sen tycker jag självklart att det är kul om det går bättre än sist eller om jag kan spöa grannen. Kanske är jag då ändå styrd av ett mål, fast jag inte uppfattar det så? Jag dricker ju faktiskt rödbetsjuice före ett långlopp och jag funderar (nån gång ibland) på hur jag ska lägga upp träningen för att det ska bli så bra som möjligt. Då kanske målet är viktigt trots allt?!
Men nej, nej nej! Om det sker på bekostnad av glädjen att springa så spelar det ingen roll. Löpning är framförallt en upplevelse. Tillvaron är så full av prestation ändå, så mycket som ska klaras av och så mycket tider att passa. Är det inte kvartalsrapporter på jobbet så är det nåt säljmål som ska uppnås eller barnkalas som ska passas och veckobrev som ska läsas.
Jag vägrar låta min löpning bli en del av detta. Den måste få vara mitt andningshål, min avkoppling och min frizon. Jag älskar att springa och jag gör det för att jag vill och för att jag mår bra av det. Loppen får även i fortsättningen vara en kul krydda, nåt som sätter lite piff på löpningen, men som inte är basen i verksamheten.
Hur tänker ni andra? Är det viktigt med mål, eller inte? Vore kul att höra vad ni tycker!
 |
| Några hållpunkter vill jag ha! |
Intressant inlägg (jag hittade hit via Funbeat).
SvaraRaderaVill man utvecklas tror jag det är viktigt att ha mål - hur vet man annars när man nått fram? "Jag vill bli snabbare" är ju ganska diffust, jämfört med "Jag vill göra sub40 på milen". Då kan man åtminstone veta när man uppnått det man ville. Om målet sen handlar om tider, distanser eller nåt annat är ju i så fall upp till var och en.
För ett par år sen var jag på väg in i väggen och vad gäller träningen blev det viktigare att nöta rätt antal kilometer än att ha kul eller må bra. Efter en kortare sjukskrivning pga detta bestämde jag mig för att målet med träningen är att jag ska må bra! Jag springer ofta utan tidtagning, har ett hum om ungefär hur långt jag har sprungit o vet vad klockan var när jag stack o när jag kommer hem, men det räcker. När jag springer lopp får jag ju också lite mer konkreta tider att hänga upp mig på, vilket ändå kan kännas skönt ibland.
Det viktigaste för ett par år sen var tider och kilometer - med facit i hand blev det inte så bra, för mig. Nu är målet som sagt att må bra. Sen får det väl gå hur långsamt det vill att springa 3 korta kilometer om det är en sån dag... Löpningen är en sorts terapi, det enda utrymme där jag är ensam med mina egna tankar. Sen är inte alla som jag, men jag håller med dig om att löpningen KAN få vara en frizon, om man trivs med det.
Tidigare hade jag ganska tydliga mål med löpningen, några halvmaror som jag ville klara av, men det var de första åren jag sprang och då fyllde de målen en funktion på så vis att jag fortsatte att springa och ökade distansen medvetet. Så då var det nog bra med mål, för de gjorde ju så att löpningen blev en vana. Det kanske den inte hade blivit annars.
SvaraRaderaMen nu när löpningen är en vana märker jag att jag helt har släppt de där tankarna på att jag måste ha en målsättning varje säsong, en viss tid jag vill komma under eller liknande. Nu springer jag "bara" för att jag tycker om det. Folk frågar ibland vad det är jag tränar inför, och jag börjar få svårt att svara på det. "Ingenting särskilt" är väl svaret, men det är svår att förklara...