Ett annorlunda Skövde, en annorlunda Bolognerpark

Jag har varit i Skövde många gånger, och nu i helgen var det dags för en tur igen. Förra gången vi var där var i början av mars när vi sprang Skövde 6-timmars. Även denna gång bodde vi på Hotel Prisma, det har blivit en favorit efter många besök. Denna gång var det väldigt lugnt på hotellet, inga löpare i lobbyn, inga svettiga träningskläder, inga pastadoftande matlådor - ingenting som påminnde om 6-timmarshelgen. Då var det kallt, fuktigt och så där lite lagom eftervinternsmutsigt med gamla kladdiga löv på marken.

Denna lördagsmorgon bjöd på strålande sol och blå himmel. I hop med alla underbara höstfärger och lite svala luft var det en helt perfekt morgon. Efter frukost drog jag på mig springkläderna och drog mig över gatan, ner mot Bolognerparken för att känna om det möjligen fanns nån 6-timmars känsla kvar i parken. Nån sån känsla fann jag nog inte, och frågan är om det ens var samma park jag hittade? Denna morgon badade parken i sol och morgondis. Löven var röda, gula, orangea, och gröna och det doftade friskt av höst och natur. Jag var nästan ensam och vattnet låg spegelblankt. En totalt annorlunda upplevelse mot sist!

       


Jag sprang ett par varv och gjorde några ruscher i det vi kallade för mördarbacken. Exakt hur vi tänkte då var svårt att förstå nu. Av det som efter tjugo varv kändes som en smärre vägg var mest som en mycket, mycket lätt stigning, knappt märkbar för ögat. Eller för benen som sprang heller faktiskt. Ja, så underligt man kan uppleva samma sak.....

 


Några härliga varv fick jag i allafall innan jag sprang vidare ut ur parken och vidare genom stan bort mot en annan del av Skövde.
På en gångväg mötte jag en annan löpare. En JÄTTE rosa löpare. Hon såg så härlig ut i sina rosa tights, sin rosa tröja och sina rosa skor. Hela hon var alldeles rosalysande och liksom bara sken i solen. Vi morsade på varandra och jag hoppas jag fick med mig lite av hennes rosa kraft.

Skövde är väl inte den vackraste staden i alla stycken. Det finns inga kullerstengator, inget hav, ingen ringmur och inga hus från 1400-talet. Men ändå, det finns en Bolognerskog och ett 6-timmars lopp. För en löpare räcker det väldigt långt. Nästa gång ska jag ta mig upp på Billingen och springa. Där borde det vara riktigt fint tänker jag. Men det sparar jag till nästa gång, jag ska ha nåt att göra då också.

Eftermiddagen spenderade vi över en god middag på Läckö slott. En ganska bra dag måste man säga!