I sviterna efter O-ringen...vill bara springa mer!

Jaha, nu när vi är hemma igen efter orienteringsveckan var tanken att hålla igång löpningen, träna lite växling cykel-löpning samt även simma en del. Nu har jag förvisso lämnat liggande sjukläget och avancerat till sittande, men det känns ändå inte helt aktuellt att dra på sig springskorna. Om jag säger så. Fan också. Trots att jag är tämligen orkeslös, kryper det lite rastlöshet i mig. Vill springa, vill ut i skogen, vill, vill, vill...

Efter förra veckans blandade insatser på O-ringen fick jag tillbaka löpinspirationen igen. Löplusten har inte riktigt varit på topp det senaste halvåret, men en veckas fjällorientering var tydligen det som behövdes. Jag hittade känslan i steget och kände återigen det som jag älskar med löpningen. Att kunna ta sig fram där det inte finns stigar och att uppleva kraften och naturen på nära håll. Sånt som inte går att hitta inne på gymmet, utan som måste upplevas ute. Ute i skogen.

Jag hade nästan misströstat lite, löpningen som jag har älskat och levt så nära med så länge har inte funkat på slutet. Jag vet ju att det går upp och ner och att jag alltid brukar komma tillbaka. Jag förstår ju också att jag har tränat så himla mycket annat så att kroppen helt inte har orkat springa. Men ändå, löpningen betyder så mycket och jag är så beroende av den. Den får helt enkelt inte försvinna. 

Och så var den plötsligt bara där. Känslan. Friheten. Kraften. Lyckan över att kunna ta sig fram. Går inte att förklara för nån som inte förstår, för att citera Ingemar Stenmark. Men ni som också älskar att springa vet vad jag menar. Så himla härligt!

Sista semesteveckan (dvs nu) hade jag tänkt ägna åt lite blåbärsplockning, simning, cykling, växthusbyggande, bad, Gröna Lund och såklart några ordentliga löpturer. Men icke. Här sitter jag och ligger, och det sista jag kan tänka på just nu är att springa en endaste meter. Fan också! J-a influensa!! Så himla typiskt! Ugh! 

Ja ja, jag får väl springa när jag blir frisk igen. Jag kan i vilket fall konstatera att jag behöver planera träningen framöver på ett annat sätt. Jag behöver prioritera i träningen så att det finns kraft över för löpning. Bli bättre på att välja vilka pass jag tar ut mig på, och på vilka jag inte ska göra det. Det blir svårt, men det borde gå. Och det är faktiskt bara upp till mig, läskigt nog. Jag vill inte tappa orken och lusten att springa. För utan löpning blir det inte lika roligt.
Jag behöver verkligen springa för att må riktigt bra. Det känner jag tydligt just nu!

Det finns gott om mystid just nu, det är också härligt. Mys och pyssel gillar vi!
Lilla dottern har precis lärt sig sticka och håller på med en rosa kanin.