Resan till Vuoggatjålme, del 1

Kulturkrocken är total!

Efter fem dygn i fjällen kom jag och kompisen hem igår kväll. Idag börjar skolan, jobb och livet efter det totala lugnet. Verkligheten är här och de två diametralt olika världarna har mötts i mitt huvud och orsakat en mindre kortslutning. 

Fem dygn i fjällen, de första två dygnen var jag och min kompis ensamma, sen kom resten av gänget. Jag delar därför upp min berättelse i två delar. Dels för att ni ska orka läsa, men också för att det finns ett ganska naturligt kapitel ett och två.

Så, del 1, håll tillgodo!

Tisdagen den 15 aug. Klockan ringer tidigt och jag blir upphämtad vid grinden. Med pendeltåget in till stan för att ta flygbussen till Arlanda och flyget mot Arvidsjaur. Allt går som på räls och vi landar några timmar senare för att mötas av första tecknet på att vi lämnat storstan.

Vi tittar på varandra och hoppas att inte vapen är obligatorisk utrustning. Björnarna och fjällrödingen tänker väl inte gå till angrepp?! Eller hjortronen?

Vi blir upphämtade av flygbuss-bil chauffören och vi är visst de enda som ska vidare mot Arjeplog. Han är inte av den pratsammaste sorten, trots att vi frågar om allt och hojtar högt när vi ser de första renarna. Men han låter sig icke provoceras till samtal och vi ger upp.

I Arjeplog väntar vi en timme tills nästa buss kommer. En länstrafik buss som ska ta oss de sista 10 milen till Camp Polcirkeln. Den chauffören är av lite annan sort, han tycker det är trevligt med någon att prata med och han berättar om allt vi kan tänkas vilja veta, och lite till. Han var dessutom inte bara busschaufför utan skötte även lantbrevbäringen. Vi stannade således vid varenda postlåda längs vägen. Inte för att det var så många, men ändå. Och vi var de enda passagerarna, så hade inte vi varit med, så hade han ändå haft nåt att göra på vägen. 

Väl framme vid slutdestinationen, Vuoggatjålme, som ligger några km från busshållplatsen får vi vår stuga och ger bokstavligt talat upp vårt första glädjetjut. Vi får en alldeles ensam stuga, precis nere vid vattnet och både jag och Katja känner att vi har hamnat i paradiset. Solen skiner, det är varmt, sjön glittrar och fjällen omkring. Om det kommer regna småspik resten av tiden gör det ingenting, för nu har vi varit där. I paradiset. 

Dagen efter verkar småspiken ha kommit. Vi har beslutat oss för att först ta bilvägen bort till stigen, sen stigen in i skogen och sen lämna stigen för att med karta och kompass ta oss upp på toppen Stiephaltjåkkå. Vi är lite osäkra på underlaget, men bedömer att det bör vara vandringsbart, vilket en inföding som vi träffar, nästan håller med om. Det duggregnar när vi ger oss av, men det märker vi knappt. Vi är höga av fjälluft och bara längtar iväg. Vi går länge längs med fjället innan vi viker av och börjar gå uppför. Det är inte så högt och fortfarande skog, men vi ser på kartan att den kommer glesna framöver för att sedan bli kalfjäll uppe på toppen. 

Regnet tilltar och vi börjar bli hungriga. Vi hittar en liten kärn/göl/nåt-vatten-whatever och slår läger för lunch. Trots regnet, är myggen lite elaka och Katja tar upp sitt myggnät. Under tiden funderar jag på hur hon ska få in maten i munnen, om hon liksom tänker äta genom nätet? Själv struntar jag i myggen och de struntar i mig. Vi äter i hällregnet och sällan har en pulversoppa smakat så bra. Humöret är på topp, trots att det börjar sippra in vatten typ överallt. 

Efter lunch glesnar skogen ännu mer och vi når toppen till slut. Vi inser att det är väldigt vackert här uppe, trots att det regnar och sikten inte är den bästa. Men ändå, de grå fjällen i diset i fjärran är oändligt vackra och vi är tacksamma för att vi har fått uppleva detta. 

Ner från fjället tar vi den lätta vägen, stigen som går direkt ner till vägen. Dagens vandring blir knappt 13 km och vi tycker att vi har förtjänat en rökt fjällröding i restaurangen till middag när vi kommer tillbaka. Här, om inte förr, förstår vi att vi är i himlen på riktigt. Så. Himla. Gott. Så himla gudomligt gott!

Dagen efter, på torsdagen kommer de andra. De som också ska vara med på Må Bra dagarna. De som vi aldrig har träffat och som vi ska bo de sista tre dygnen med. I en annan stuga. Det som är själva anledningen till att vi har tagit oss ända hit. Känns spännande, roligt, men faktiskt också lite vemodigt. Vi har på denna korta tid boat in oss i vår lilla strandstuga utan toalett, utan vatten och utan avlopp. Med sjön utanför. Och nu ska vi knöla ihop oss med okända människor i en modern fin, stor stuga. Tänk om de inte är trevliga, kanske riktiga ufon allihopa?!? Huga! 

Det skulle som tur var visa sig vara helt obefogad oro, de var hur trevliga som helst. Såklart! Men mer om det i nästa kapitel, Resan till Vuoggatjålme del 2. Snart på en blogg nära dig!