Spik i foten

Eller kanske inte spik om jag tänker efter. Mer nål var det nog  som min kollega, Naprapaten, satte i min häl i morse. Men det kändes inte som en liten harmlös nål utan minst som en tretums spik. Och egentligen var den inte bara en nål utan flera. Som han efter hand dessutom skruvade på så att det kändes ända upp i hårfästet. Käre värld så ont det gjorde!

Men ont ska med ont fördrivas och nu ska det bli ordning på fotelendet. Det onda som började med en plantar fascit och som sedermera har intagit hela den bakre delen av hälen. Kanske hör problemet i foten ihop med problemen jag haft i ryggen. Eller så är det två separata saker. Fast det trodde inte Naprapaten. Själv har jag ingen aning, vill bara bli bra så jag kan springa igen. 

Under eftermiddagen gjorde hälen ondare än vanligt, vilket kanske inte var så konstigt efter nålbehandlingen?! Men ont eller inte, ikväll ville/krävde/vädjade hela min kropp om att få springa lite. Har knappt sprungit sedan i höstas och NU känner jag att jag bara måste börja igen, nu är det verkligen dags!! Längtade så efter att få komma ut i friska luften och lite försiktigt få känna på något som möjligen kunde liknas vid ett löpsteg. Nån längre sträcka insåg jag att det inte skulle bli, men en liten kortis under tiden ena dottern dansade fick det bli. 

Värsta tänkbara omständigheter egentligen. Regn, hagel, snömodd och på det en ond häl. Men ikväll spelade det ingen roll. Ingen alls faktiskt. Jag lufsade hela den ofattbara distansen 5,27 km i en fart som knappt kan räknas som styrfart, än mindre löpning. Men ändå, det var ett löpsteg, vilket innebar att jag sprang! 

Jag sprang, fattar ni, 5,27 km. Distansrekord 2018, det här är en historisk dag!! Jag har lagt grunden till stordåd, jag känner det, ända ner i hälen. Och i morgon är det semmeldagen, jag tror minsann att jag ska fira detta med en semla modell XL. Vad tror vi om det?