Tx3=Trött, Tung och Tankspridd

Det var ju en synnerligen positiv inledning på detta inlägg. Not. Men det är ändå lite så det känns.

Trött, så in i döden trött så jag känner att hela organismen bara vill vara ifred i mjuka filtar med en kopp te. Vill inte ta i, utan vill och behöver, bara lugn träning och återhämtning. 

Tung, ja inte fysiskt kanske, men i huvudet. Väldigt mycket i huvudet.

Tankspridd, definitivt. Har svårt att samla tankarna och koncentrera mig. Känner att det liksom flyter iväg. Sitter med nåt som ska bli klart och får bara inte till det. 

Gaaah!!!!

Jag fattar ju själv vad detta handlar om. Lång tids press med mycket oro för vår flicka som fortfarande kämpar mot ätstörningsmonstret. Det vill bara inte ge med sig och just nu hänger allt i luften. Ska vi få hjälp av instans A eller B, göra utredning C eller D, få en kontaktperson si eller så osv. Och mitt i detta ska jag hantera mitt nya jobb, som för all del känns kul och bra, men som såklart kräver vissa insatser. Oro för att jag inte ska lyckas, oro för att jag inte ska göra det tillräckligt bra.

Och oro för att unga dottern mitt i allt detta inte får det hon behöver. Hon tar allt med jämnmod och verkar inte fara illa, men oron finns där ändå. Och allt annat som också ska hanteras och räckas till för...

Jag vill bara ta på mig springskorna och ut i skogen. Ligga i mossan och andas jord och kottar. Springa lugnt och stilla, tassa fram mellan granarna, utan klocka och utan press. Tömma huvudet och fylla på med ny kraft. Och så går det inte!! För att fotelendet har bestämt sig för att protestera. Löpningen som betyder så mycket för mig, min mest pålitliga kraftkälla som alltid får mig att må bra och samla tankarna. Och nu när jag som mest behöver den, så sätter min egen kropp stopp för det. Ledsen!

Men hitta på nåt annat då! Cykla, simma. Nåt som inte belastar foten så mycket. Sånt som man så lättvindigt säger till andra. Och absolut, det klart att jag kommer hitta nåt sånt till slut. Men det är svårt. Inget kan ersätta löpningen, allt annat är bara halvbra. OK, men inte bra. 

Tack och lov har jag yogan. Det är skönt. Och avkopplande. Och välgörande. Om jag yogar regelbundet mår jag mycket bättre. Tyvärr har jag svårt att ta mig för det också just nu. Väldigt dumt av mig, för den borde verkligen få högsta prio. Men icke... Jag får väl tänka att jag ska använda min löpningstid till yoga istället. Och till slut ska väl foten bli bra igen!?

Om man läser detta kan man ju lätt tro att jag tycker allt är nattsvart. Det tycker jag absolut inte! Jag tycker bara att just nu, just idag, är allt ganska pestigt. Allt är inte toppen jämt, och jag vill faktiskt inte låtsas det heller. Just idag är det helt enkelt bara skit. 

Men, i morgon är en ny dag. Då kan allt kännas bättre. Eller så gör det inte det, och då får det också vara ok. Vi är människor, inte maskiner. 

Och just nu, i detta skrivandes ögonblick, kom min kollega in med en kopp kaffe åt mig. Bara sådär. Bara för att vara snäll. Precis när jag som bäst behövde det. 
Kärlek❤️. Värme❤️.