Hjälp! Hur knäcker man yogakoden?

Jag har på senaste tiden blivit lite intresserad av att undersöka yoga. Testa om det kan vara nåt som jag gillar, helt enkelt!

Jag har alltid lite halvt på skämt, halvt på allvar sagt att träning ska vara jobbig, antingen konditionsmässigt eller styrkemässigt. Yoga har i min något begränsade begreppsvärld inte passat in på något av detta och därmed gått bort. Utan att jag har gett det en ärlig chans. Några halvhjärtade försök har jag gjort, mest för att bevisa för mig själv att det inte funkar. Vilket det såklart inte har gjort med den inställningen!

De som har fastnat för denna träningsform pratar så varmt om den och jag ser ju att de har hittat något. Att de har tillgång till en värld, en kraftkälla, som inte jag har. Det verkar också vara många som kombinerar sin löpning med en stund yoga varje dag, eller några dagar i veckan i alla fall. Andra har yoga som sin huvudträning och kompletterar den med annat. Finns hur många sätt som helst att göra saker på och jag är riktigt nyfiken på vilket sätt som är mitt. Hur kan jag finna ut det?

Sen verkar det vara en sån djungel med alla sorter som finns. Kundalini, Yin, Bikram, Aschtanga.... Jag har kollat runt på massor med fina bilder och klipp men blir inte klokare för det. Förutom att sån yoga som företrädesvis utövas i motljus på en vacker strand verkar vara det som passar mig bäst! Nä då, skämtar bara. Men var börjar man, undrar jag verkligen?

Kort sagt kan man sammanfatta mina yogafunderingar med att jag behöver HJÄLP! Hur gör man för att närma sig detta på ett bra sätt? Finns det nån bra sida som rekommenderas? Nån bra bok? Nåt bra filmklipp? Eller måste man gå en kurs? Det kanske finns nån bra DVD film som visar yogans grunder och som är lätt att följa? Jag kanske gör det krångligare än det behöver vara?

Ni som är inne i detta med yoga och som utövar det lite regelbundet, vilka är era tips till mig? Hur ska jag närma mig detta på ett vettigt sätt, gärna utan att det blir alltför krångligt eller svårt?
Min vilsna själ är tacksam för alla tips!

Plogen är hemma igen

Ni som har följt min framfart via Funbeat senaste veckan vet att jag har varit i Idre och åkt skidor med familjen. Så härligt att få komma till fjällen igen!
Det som däremot inte är härligt utan så in i vassen retligt och irriterande är att hur mycket jag än övar och försöker så ser jag för bedrövlig ut i backen.Jag har benen brett isär, som en sågbock ungefär, dessutom plogar jag så fort det blir det alldeles minsta brant. Här borde jag kanske lägga ut en bild eller en liten filmsnutt så ni kan se vad jag menar. Jag kanske gör det i slutet av inlägget. Mannen säger att det ser bra och kontrollerat ut när jag åker, men jag tror att han bara säger så för att jag ska bli glad. Eller åtminstone inte arg.

Men egentligen är det väl strunt samma hur jag ser ut kanske? Huvudsaken är att jag tycker att det är kul och det tycker jag verkligen. Jag tar mig ju ner lite överallt, inte i de brantaste backarna, men de lämnar jag gärna till de mer våghalsiga typerna. De ska ju ha nånstans att vara de också. Jag får strunta i att tekniken inte är perfekt utan nöja mig med att det är så himla roligt och så himla vackert och så himla underbart. Det räcker ganska långt det också!

Det som jag däremot till min stora glädje lyckades väldigt bra med var längdåkningen. Jag hittade ett hyggligt platt spår som jag harvade runt i ett antal varv under veckan. Där var perfekt att öva teknik. Min sista runda på 10 km gick på lite drygt 51 min. Ja ja, jag vet att det inte är några Charlotte Kalla-tider, men för mig var det bäst ever. Sällskapet i spåret var inte heller så illa:

Dessvärre ligger jag lite efter med träningen inför Skövde om två veckor. Veckan innan Idre hade jag sån hemsk hosta så det var inte tal om att springa, åtminstone inte längre än kanske ut till postlådan. Sen skidåkningen en vecka, och nu är det bara två veckor kvar. Scary! I vilket fall bestämde vi oss för att strunta i tvätthögar och trötthet och ge oss ut på sista långpasset nu på eftermiddagen. Lite nervöst kändes det allt, tänk om jag inte skulle orka en meter? Men det gjorde jag!! 21 km sprang vi på lite drygt två timmar, vilket jag känner mig väldigt nöjd med. Skönt, skönt, att det gick! Denna vecka ska jag få till nåt backpass tänkte jag och ytterligare ett par lugna distanspass. Nästa vecka ska jag bara smålufsa lite och sen får det bära eller brista. Se upp i backen Skövde, för nu kommer jag!

Filmen ja, den besparar jag er. Jag vill inte förstöra er söndag kväll utan nöjer mig med att ger er några fina fjällbilder istället!

Min starkaste naturupplevelse

Jag har alltid tyckt mycket om att vara ute i naturen och har alltid älskat att känna den närvaro och de dofter som bara finns bland träd och mossa. Eftersom jag är uppväxt i Småland är jag van vid skog och sjö. Fjäll däremot, det finns inte i Småland så det tillhör inte min naturliga miljö.

När jag var nånstans runt 25 fick jag möjlighet att åka till Idre en långhelg och åka skidor. Det var mitt första möte med fjällvärlden.

Jag kommer ihåg att vi åkte tidigt en morgon. Vi passerade Enköping, Sala, Leksand och Mora.  Därefter kom skogen, ännu mera skog och så ännu lite mer skog. Ju längre vi kom desto kallare blev det, tallarna blev lägre och ljuset blev så annorlunda på nåt vis. Sådär blåaktigt som det bara är när det är riktigt kallt och som jag nästan bara sett i fjällen. Mellan träden skymtade vidderna fram ibland, som en försmak, en glimt av vad som skulle komma längre fram. Jag minns att jag var lite spänd och förväntansfull, dels över skidåkningen och dels för att få uppleva själva fjällen.

Och där nånstans mitt bland skogen och tallarna, öppnade sig landskapet. Man kunde se hur långt som helst. Hur långt som helst - och det var bara fjällen, vidderna och den fantastiska och orörda naturen. Nåt sådant hade jag aldrig sett tidigare! Jag minns att det var som att tappa andan, att jag blev helt mållös. Det var så fantastiskt vackert och det var kärlek från första stund! 

Jag tänker ofta tillbaka på detta ögonblick och hur otroligt stark upplevelsen var. Jag har aldrig varken förr eller senare blivit så berörd av naturen och jag är väldigt glad och tacksam för att jag fick vara med om det.

Efter detta har jag varit i fjällen många gånger, både på sommaren och vintern. Det är alltid underbart att komma hit och jag har så många fina minnen från våra fjällresor. Som tur är tycker familjen lika mycket om att komma hit som jag gör. Barnen älskar att åka skidor, och på sommaren har vi vandrat och även sprungit en del de sista åren. Framåt vore det väldigt roligt att få springa ännu mer i fjällmiljö och kanske springa nån fjällmara. Det är en av mina tankar för framtiden och vad jag skulle vilja göra och utforska.

Nu har jag inte varit i Idre på vintern på flera år, men i år var det dags igen. På vägen upp häromdagen kom den där första upplevelsen över mig igen, och när vår äldsta flicka utbrister att det är så vackert så hon får ont i magen så blir jag varm ända in i hjärtat. Att barnen kan känna samma känsla och få uppleva samma sak som jag gjorde den där gången gör mig så glad. Att få dela upplevelsen med henne gör den ännu finare för mig och blir något att tänka tillbaka på när jag behöver lite värme i tillvaron.

Åh, så härligt det är att få komma hit igen och känna kylan bita i kinderna och bli så där härligt trött och avslappnad som man bara blir efter en dag ute i friska luften. Ibland är tillvaron extra bra!

Mat inför långlopp - rödbetsjuicens betydelse

Hur man bäst förbereder sig för ett långlopp har jag experimenterat en del med. Jag tänker just nu på det som har med mat att göra, framför allt veckan före Loppet. Det finns många teorier kring detta och hur man bör förhålla sig till intag av fett och kolhydrater och vilka dagar som ska vara mest och minst och si och så. De som har sprungit länge har hittat sina sätt och sina preferenser om det som funkar och som man tror på.

När jag sprang mina första längre lopp läste jag in mig på kolhydratladdning och införskaffade allsköns olika påsar med carboloaders, med och utan elektrolyter och sportdrycker av olika slag enligt kostens alla regler. Förutom att det var rent av äckligt att dricka så är jag osäker på om det gjorde någon nytta alls. Förutom att det gjorde mig säker på att jag gjort allt för att göra ett bra lopp.

Och efter ett par lopp kändes det inte bra längre. Jag började tvivla på att det var rätt sätt att stoppa i sig en massa påsar med innehållsförteckning som var lång som ett halvt midnattslopp med massor av E-nummer och annat som jag inte ens kan uttala. Det måste ju finnas sätt som är mer naturliga och som ger energi utan att tillföra en massa konstigheter. Och om möjligt smakar bra också.

Inför några lopp provade jag därför en mer traditionell kolhydratladdning baserad på riktig mat, och med tömning av reserverna innan. Dvs tidigt i veckan har jag haft en dag när jag ätit så få kolhydrater som möjligt och avslutat med att springa ett lättare distanspass för att krama ur de sista. Därefter när depåerna är riktigt låga börjat fylla på med kolisar igen fram till loppet. Ungefär så. Vet inte om detta sättet ger bättre resultat, men även här har det känts bra att ha gjort något i alla fall.

Och läser man om hur eliten laddar så tror jag inte jag har hittat nån som går loss på påsar av olika slag utan alla verkar föredra riktig mat på olika sätt. Så varför ska jag dricka pulver om inte de bästa gör det?

Jag har alltså till stor del övergett pulverjoxet innan lopp och gått över till att äta det jag brukar, utan att tömma depåerna, bara lite mer och med lite extra kolhydrater dagarna innan loppet. Bra och vanlig mat för mig är kort sagt mat med så liten innehållsförteckning som möjligt. Dvs mat som inte innehåller en massa saker utan är så ren som möjligt och som lagas från grunden. Det tar inte längre tid men är så mycket godare och bättre. Det blir mycket grönsaker, mycket fisk, kyckling och baljväxter, och ganska lite kött. Till vardags äter jag inte så mycket kolhydrater, det är långt ifrån någon nolltolerans, men jag mår bättre om jag håller nere lite på det. Men inför ett lopp brukar jag lägga till mer pasta, potatis och ris. Och gärna lite extra chips och godis kan få slinka ner. Det sista är jag inte säker på att det gör nytta alls, men det blir så mycket trevligare och roligare!

Härlig mat med fina färger. Det ska vara fint att äta!

Det ska vara roligt att äta också. Som chokladbollstårtan på
yngsta dotterns födelsedag nyligen. Den var kul att äta!

                   

Inför Lidingö Ultra i maj förra året fanns det en debatt om rödbetor och dess fantastiska egenskaper för syreupptagningsförmågan. Det lät ganska spännande och flera forskare hade påvisat positiva resultat. Många löpare hade provat och som vanligt går åsikterna isär, en del fick ökad ork av rödbetsjuice och andra fick det inte. Likaså tankarna om hur och vilken mängd som bör intas var varierande. Jag blev i alla fall tillräckligt nyfiken för att införskaffa några flaskor.

Jag drack en flaska om dagen (0,5 l) de tre sista dagarna innan loppet och en flaska samma morgon. Jag vill inte drista mig till att säga att det var rödbetsjuicens förtjänst, mycket träning kan ha gjort sitt till, men under loppet funkade verkligen allt. Det var så kul och det kändes så bra, alla pusselbitar som ska läggas samman den dagen passade perfekt! Sen dess har jag tagit en "rödbetskur" några gånger till, dels inför lopp, men även när jag vet att jag ska träna extra mycket en period eller helt enkelt vill ge mig själv en extra boost. Det är inte jättegott, men helt OK, men framför allt känns det som att det gör så gott. Så mycket vitaminer och så härlig färg, man blir glad av att bara se glaset! För er som ännu inte provat rödbetsjuice kan jag bara ge tipset att köp en som är så lite pastöriserad som möjligt så slipper man smaken av kokta rödbetor, det är stor smakskillnad på juice och juice! Droppa gärna i lite citron eller ingefära för lite extra friskhet.



Jag har alltså gått över till den enklaste uppladdningen av alla, dvs äta som vanligt men lite mer, lite extra kolhydrater dagarna innan och gärna lite rödbetsjuice. Ingen raketforskning och inga nya upptäckter att avslöja - utan bara "back to basic" för min del! Jag ska inte säga att jag aldrig kommer göra på nåt annat sätt, för det kommer jag säkert, men inför Skövde 6-timmars kommer jag garanterat göra så här. För min del känns det viktigt att göra något inför ett lopp, genom att ha någon "ritual" eller något att förhålla mig till, hjälper jag mig själv att fokusera på loppet och att ställa in mig i tävlingsläge. Och det, att ställa in sig till 100% på att det är lopp på gång, tror jag är det allra viktigaste. Åtminstone för mig.
Och vad skönt det är när man märker att det sätt man trivs bäst med också är det enklaste!

Förberedelserna för Skövde 6-timmars fortsätter...

Nu är det inte mer än lite drygt en månad kvar till Skövde 6-timmars och träningen har gått riktigt bra så här långt! Känns nästan lite farligt att säga så, men jag känner mig väl förberedd och har ganska många mil i benen. Som vanligt inför ett långlopp hade det behövts fler långpass, det är de pass jag gillar mest, men som är svårast att få till för att de tar så lång tid. Jag har i alla fall fått ihop många mil och känner mig stark. Skön känsla!

Vanligtvis inför ett långlopp brukar jag springa på för fullt fram till ca 2 veckor innan, och därefter minska ner lite. Sista veckan brukar jag bara lufsa runt för att vara pigg och fräsch i benen. Inför detta lopp kommer det bli lite annorlunda. Februari kommer tveklöst bli en riktigt kass löparmånad, det saknas några dagar, en vecka kommer gå till skidåkning, vi kommer ha gäster en helg, lilla tjejen fyller år och sista helgen åker vi bort. Det kommer definitivt bli mycket träning men kanske lite mindre löpning än vad jag optimalt skulle vilja få till. Jag tänker att jag får se detta som ett test som kanske till och med blir bättre än det jag brukar köra på. Vi får se!

Grunden är lagd sedan tidigare och för att använda februari på bästa sätt, utifrån de förutsättningar som finns, kommer jag lägga in fler men kortare löppass. Nu får fokus ligga på att få lite mer säkerhet i det som jag ser som mina svagare punkter.
Jag tänker framför allt på backar och fart. Paradoxalt nog gillar jag backträning väldigt mycket, att under träning springa upp och ner för en backe ett visst antal gånger. Kommer jag däremot till en backe på ett vanligt distanspass blir jag trött i benen redan när jag ser den. Farten är nästan samma sak, jag är bekväm med att springa långt i ett behagligt tempo, men är inte säker på att jag ska klara att hålla ett högre tempo under någon längre tid.

Inte för att varken backar eller fart kommer vara avgörande i Skövde, men för att bli lite mer allround som löpare behöver jag bygga på mina svagare sidor. Höja min lägsta nivå ett snäpp. Det görs naturligtvis inte i en handvändning utan tar tid, om jag skulle välja att göra det ordentligt. Det jag vill uppnå på denna lilla korta månad är inga stordåd, utan mer en mental omställning. Att känna att jag behärskar backar, även i skarpt läge, och att det går att springa fort åtminstone under en kortare sträcka.

Genom att jobba lite extra med dessa delar kommer jag framför allt att ge mig själv lite mer säkerhet, och visshet om att jag har flyttat fram min gräns lite ytterligare. Och vetskapen om att det bara är jag som bestämmer var mina gränser går är en nog så viktig framgångsfaktor. Både i Skövde och i resten av livet!

Efter målgång i mitt första ultralopp - Stockholm Ultra 50 km 2013 - gränsen för vad som är möjligt att springa har med detta flyttats fram flera steg. Det går att springa längre än ett maraton!!