Hur går det med löpningen?

-Jo,tack! Ganska dåligt, men helt enligt plan.
-Ehh??

Ungefär så låter det numera när när nån frågar hur det går med min löpträning. Jag lyckas på sin höjd få ihop en mil i veckan. Inte för att jag sprang elitmycket tidigare heller, men ändå betydligt mycket mer.
Jag är ju i grunden en uteträningsmänniska, men PT utbildningen har breddat min värld på många sätt och nu har jag varit på gymmet mer än någonsin tidigare. Och tyckt det har varit jättekul!

På sista utbildningstillfället jobbade vi mycket med stabilitetsträning, framför allt med TRX band som var helt nytt för mig. Och som den ordningsamma student jag är ha ha, har jag förstås övat flitigt på mina övningar. På mitt gym har jag inte hittat några band, men tack och lov hänger det några i ett hörn på gymmet på jobbet. Där har jag nu tillbringat några lunchraster och lärt mig TRX banden lite lagom sådär. Riktigt roliga, och definitivt ett väldigt bra redskap. Gillar dem jättemycket! Jag funderar på om jag skulle köpa ett par, de borde kunna hängas i ett träd i trädgården nu under sommaren.

I gymmet har vi gått igenom övning för övning, kroppsdel för kroppsdel och muskel för muskel. Efter det har jag tragglat mig igenom alla övningar, provat och undersökt. Klämt på maskiner som jag inte ens visste fanns. Jag har övat både själv och ihop med mina pluggkompisar. Vi har instruerat varandra, skrattat och skojat och haft hur kul som helst!

Jag som alltid bara har dragit lite i maskinerna, lite planlöst sådär, och med alldeles för lite engagemang. För mig har öppnats en ny värld, eller åtminstone har den jag redan haft blivit lite större. Nu förstår jag varför jag gör en viss övning, vad som blir annorlunda om jag håller händerna si eller så och hur man kan variera samma övning på massor av sätt. Inte undra på att det har blivit så kul! Helt plötsligt är det jag som styr min träning, inte maskinerna. Vilken upptäckt!

Jag kommer nog alltid att ha min träningspreferens utomhus, men jag är väldigt glad att jag håller på att lära mig gymmet på riktigt. Tänk att kunna kombinera ute- och inneträning och på det sättet kunna erbjuda kunden precis det program som för dagen och tillfället passar bäst. Det känns jättekul och jag ser verkligen framemot nästkommande tillfällen på PT utbildningen och vad vi ska få lära oss då.

Min egen löpträning då? Den får stå tillbaka lite för tillfället. Jag hinner inte allt, och just nu väljer jag att prioritera det som har med utbildningen att göra och så får det vara. Tids nog springer jag igen!

Nu drömmer jag....

Jag är ingen drömmare. Tvärt om faktiskt. Jag tänker mest på vad vi ska äta till middag, vilka aktiviteter barnen har i morgon, att vi måste boka stuga till semestern, ett tvättkorgen är full och att det vore trevligt att bjuda hem just dem på middag snart osv. Och jag är ganska nöjd med det, jag har det bra där jag är och jag gillar vardagsfixet. Kanske är det nåt som saknas i min fantasi eller så är det för att jag är oxe eller så kanske det helt enkelt bara är sån jag är?

Men ibland. När jag springer. Då drömmer jag, och då fladdrar tankarna iväg. Åt än det ena och än det andra hållet. På nya ställen att springa på, nya lopp att erövra och nya länder att upptäcka. Kanske allt på samma gång? Fast loppen är egentligen inte så viktiga, det viktigaste är att upptäcka och att uppleva. Ibland sker det genom att springa ett lopp, men allra oftast sker det genom att bara springa. Springa där jag befinner mig just då, hemma, på resa, på nya ställen eller på stigar jag känner väl.

Häromdagen när jag sprang älsklingstigen nere vid sjön började jag fundera på att vi ska åka till fjällen i sommar igen och vilka härliga springturer det kommer bli där. Sen kom tankarna på alla spännande platser i världen som borde upplevas springandes och plötsligt var jag långt borta igen. Ett av mina drömresemål är Nya Zeeland, tänk att få uppleva naturen där till fots. Jag föreställer mig att naturen ska vara fantastiskt vacker och att det ska finnas fina leder att ta sig fram på. Lagom varmt och med en stor variation i landskapet. Och massor med får som betar fritt. Och kanske skulle jag möta Gandalf. Fast han skulle nog inte känna igen mig för jag har inte sett filmen.

Sen läste jag om någon som sprungit i Holland och det lät ju också så härligt. Helt annorlunda men väldigt lockande. Snäll natur, böljande landskap utan en massa backar och massor av ängar och åkrar. Och tulpaner. Lättsprunget och lättillgängligt. Kanske lite blåsigt bara?

Eller varför inte Skottland. Springa mellan byarna ute på landsbygden, stanna vid en pub och äta scrambled egg och dricka en öl. Fast jag gillar inte scrambled egg och jag dricker inte öl. Men i Skottland skulle det smaka underbart. Sen skulle jag sova över på ett mysigt Bed & Breakfast som en snäll gammal tant hade.

Och Norge förstås. Norge där jag har varit så många gånger i jobbsammanhang. Så många gånger utan att egentligen se nånting. Fram tills i somras när jag, mamma och min syster åkte Hurtigruten. Då fick vi uppleva det bästa av Norge från sjösidan, i strålande, vindstilla, försommarsol. Så vackert från sjön, borde vara fint att springa där också. Jag såg att det fanns ett lopp "Från fjord till fjäll" eller kanske "Från fjäll till fjord", jag minns inte riktigt, men det sistnämnda lät enklare, fjällen är höga. Kanske, kanske springer jag det nån gång. Med mamma och syrran som sällskap. De får serva med vatten och godis. Och chips, det tycker jag om när jag springer långt.

Och plötsligt, utan att jag nästan hade märkt det, var jag hemma igen. Tillbaka till verkligheten, back in business liksom. Stora tjejen undrar direkt när jag öppnar dörren var hennes gympapåse är och varför inte favorittröjan är ren. Inte vet jag, det är väl ingen som har tvättat? Jag har varit ute på äventyr!

 

Egentligen behöver jag inga drömmar när det här är min verklighet!

Ögonblick av total närvaro

De inträffar tyvärr inte så ofta, stunderna när man är helt i nuet. Stunderna som man vill gripa tag i och behålla så länge som bara är möjligt. Men idag - när stora flickan var på bio och sambon sprang Kungsholmen runt passade vi på, lilla tjejen och jag.

Solen sken, lite kallt i blåsten, men annars en härlig vårdag. När vi blev ensamma la jag därför snabbt undan pluggböckerna som har tagit så mycket av min närvaro den sista tiden. Lilla dottern ville cykla till badplatsen med bryggorna och känna på vattnet och det lät som ett bra förslag. Jag drog snabbt på mig springkläderna och hon tog cykeln och så stack vi iväg. Det var så härligt ute så vi tog till och med en liten extrasväng.

Vi satte oss på bryggan och småpratade om allt möjligt. Solen värmde så skönt, vattnet kluckade mot bryggan och bara vindens susande som hördes. Vi la oss ner och tittade upp i himlen. Ett moln såg ut som en liten hund. Sen blåste det lite och då blev hunden mer som ett trassligt nystan. En anka simmade omkring i vattnet och den njöt lika mycket som vi. Undrar om den fryser om fötterna på vintern?

Vi hade saft och bullar med oss, och det åt vi, där på bryggan. Länge sedan en bulle smakade så gott! Just där - med lilla tjejens glada skratt, solen i ansiktet och vattnet omkring oss vill jag bromsa tillvaron. Stanna tiden en stund tills det inte går att ta in mer. Ibland är allt bara så fint!

Vattnet var förstås iskallt men dottern tyckte det var jättevarmt och ville bada. Hon fick nöja sig med att bada fötterna. Och som vanligt när det är barn och vatten inblandat blir det blött. Vår lilla utflykt slutade med att hon var blöt upp till låren, men lika glad för det.

Vi cyklade och sprang hem, och kunde konstatera att vi hade tillryggalagt lite drygt 8 km. Till detta en härlig kanelbulle, en massa skratt, några nya fräknar och ett par blöta byxor.

Kan det bli bättre!?!