Efterlysning!! Var är min kondition??

Spårlöst försvunnen! Gone away! Borta med vinden!
Känns det som i alla fall. De två, tre senaste månaderna har varit rena ökenvandringen ur löparperspektiv. Tränat har jag för all del gjort. Mycket gym, TRX, stabilitet, cykel osv. Men nästan ingen löpning! Det är flera år sen jag sprungit så lite som denna vår.

Men å andra sidan har jag aldrig haft förmånen att få satsa så mycket på mig själv som jag har fått nu. Min PT utbildning är nog det bästa jag har gjort, näst efter barnen då såklart. Så roligt, så givande och så inspirerande. Jag tyckte innan att jag hade hygglig koll på detta med träning. Har ju tränat allt möjligt, och dessutom ganska mycket,  i väldigt många år. Borde ju ha ganska bra koll på läget. Tänkte jag. Men som det brukar vara, ju mer man lär sig desto mer förstår man att man inte kan. Desto större ser man att det är. Ungefär som att öppna Pandoras ask - det dyker upp hur mycket som helst!

Mina öron är som elefantöron just nu. Vidöppna för att kunna suga in allt. Vill hinna med att prova allt vi lärt oss, men det är svårt. Vi lär oss så mycket och livet pågår brevid. Barnens avslutningar, simskola, klassfester, göra-klart-på-jobbet-före-ledigheten..... Men jag kämpar på med glädje- det är så kul och min värld har blivit så mycket större.

Men löpningen... aj, aj, aj! Jag har ett lite lagom ambitiöst mål att springa 150 mil under året. Det blir 12,5 mil i månaden eller lite drygt 2 mil i veckan. Inte så mycket men ändå helt omöjligt. Men min löpartid kommer. Från och med denna vecka kommer jag att vara ledig i tre månader. Jag har valt att ta ut de sista föräldradagarna med vår yngsta dotter innan hon är så stor så de brinner inne. Det innebär alltså tre underbara månader med barnen, semester, hemmafix och även lite extra tid för löpning.

Och lite extra tid för löpning kan behövas. Gode värld! I går morse gav jag mig i väg på en tidig morgonrunda innan någon hade vaknat. Härlig tur på alla sätt, lagom varmt, lagom långt, lagom fuktigt i luften osv. Men så tunga ben, ingen ork alls! Det samma kände jag förra veckan och även veckan innan om jag tänker efter. Går nog tyvärr inte att bortförklara, utan kan nog endast tillskrivas det faktum att jag faktiskt inte har sprungit så mycket på sista tiden.

Men nu ska det bli andra bullar! Nu ska jag minsann ge mig ut att leta efter löparkraften igen. Jag vet att den finns och att jag hittar den vart det lider. Men just nu ligger den nånstans, längst inne under alla muskler jag har byggt i gymmet den sista tiden! Yeah, right!

Mina ben just nu, men annat ska det bli....

Vilken skitdag!

Det blåser typ 32 sekundmeter, ösregnar, båda barnen är sjuka och själv känner jag mig allt annat än frisk. Rösten är helt havererad och jag känner mig febrig i hela kroppen. På jobbet är det hur mycket som helst nu inför sommaren och det är verkligen inte läge att ligga hemma med täcket över huvudet. Till på köpet är mannen funktionär på en orienteringstävling kvällen till ära och jag har ingen att lasta över mitt elende på.

Ni hör ju själva hur synd det är om mig!! Eller hur?!?

Eller inte, om jag ska tvinga mig till lite perspektiv på det hela. Jag sitter med två härliga, men snoriga, ungar omkring mig. Vi sitter i vårt TV rum och det är varmt och skönt, det är faktiskt ute det blåser och regnar. Vi är bara förkylda, vi kunde ha haft en obotlig sjukdom. Ute på gatan är det lugnt, så när som på blåsten då, och vi behöver inte vara rädda för bombanfall. Om en stund kommer mannen hem, och då får jag vila. Inte alls så dåligt, utan ganska bra egentligen. Om jag tänker efter!

I väntan på sommarens jordgubbar köpte jag med mig några från Belgien hem. En ananas ville också följa med, vilken den så klart fick. Tillsammans med några nötter blev det lite sommar för oss. Och kanske känner vi oss lite mindre förkylda? Och om inte, känner vi oss i alla fall mycket gladare. Det är faktiskt inte alls synd om mig. I morgon är jag nog frisk igen!!