Gryningsraid i Industriområdet

I går kväll insåg jag att den enda chansen till träning i morgon (dvs idag!) skulle vara direkt på morgonen, innan jobbet. Lunchen var uppbokad och likaså var det andra aktiviteter på kvällen. Men morgonen är ledig så då fick det bli!

Jag funderade igenom de alternativ som fanns, vilket är ganska många egentligen. Gå till Flex och träna, gå till Iform där jag snart ska börja arbeta, lite TRX på jobbgymmet, styrka på jobbgymmet, springa till jobbet, ta bilen till jobbet och springa terrängspåret eller cykla till jobbet. Det sista gick bort eftersom jag måste komma hem snabbt, ingen cykling alltså. Löpning till jobbet kändes lite för jobbigt, lite för långt, just i dag. In i nåt gym ville jag inte – fick alltså bli alternativet bilen till jobbet och sedan springa terrängspåret innan jag började jobba.

Sagt och gjort, jag la fram kläder på kvällen och fixade även matlådan. Om allt är kvar till morgonen finns risk att jag glömmer nåt. På morgonen - på med springkläder, ta väskan med jobbkläder och iväg. Jag kom fram och parkerade bilen på arbetsplatsen i utkanten av det gråa Industriområdet när det ännu bara var halvljust.

Jag sprang ner över sandgropen som omringar södra delen av Industriområdet och ner på elljusspåret och vidare in i skogen till det rena trailspåret. Redan nere på eljusspåret är ljudet av lager, industri och lastbilar avlägset och inne i skogen hörs det inte alls. Som jag har skrivit tidigare, som att kliva in i en annan värld. Vilken lycka att ha detta om knuten! Så tyst, så lugnt och så gott det luktar. Våta löv, lera, torrt gräs, skog - allt i en härlig blandning. Vilken start på dagen!

Morgonens runda blev nån sorts avskedstur, jag slutar på detta jobbet om ett par veckor och kanske kommer jag inte springa nån mer tur här innan dess, vi får se. Jag hittade granarna som jag fotade i våras och kunde konstatera att granskotten integrerats i själva granen och blivit en del av den. Lustigt att se hur naturen förnyas och utvecklas. Plötsligt kände jag mig nästan som ett granskott själv nu när jag ska byta jobb och bransch och allt. Ett nyutslaget ett som bara väntar på att få växa på sig och blomma ut.

Eller vänta nu, kände jag mig som ett granskott?? Då är det nog dags att springa tillbaka till verkligheten i Industriområdet….

Nu är jag verkligen PT!

Nu har det gått nästan en vecka sedan jag blev klar med min PT utbildning. Jag är PT nu, kan ni förstå!?!

Sista helgen i skolan innehöll både examination i gymmet, skriftligt prov omfattande utbilningens samtliga delar, examination i Hjärt- och Lungräddning samt redovisning av hemuppgift om Folksjukdomar. En ganska fullspäckad helg kan man säga. Men som vanligt med utbildningen, så himla roligt! Det enda som inte är roligt just nu är att det är slut.

Alla de här åtta långhelgerna har varit så bra. Jag har lärt mig massor, jag har fått så mycket inspiration och jag har fått så många nya vänner. Det har tagit min egen träning till en ny nivå och jag förstår på ett helt annat sätt hur olika resultat blir - eller uteblir. Jag vet att jag har ordentligt på fötterna när jag diskuterar träning i olika sammanhang, och jag vet när jag ska säga att jag inte vet. För så är det, jag har lärt mig massor, men det finns hur mycket mer som helst kvar. Det här är bara början. Innan jag började min utbildning tyckte jag att jag hade ganska bra koll, vilket jag säkert också hade, men ganska snart insåg jag hur stort det är. Det jag kunde vara ju bara en liten, liten del. Det jag kan nu är också bara en liten del, men en betydligt större liten del. Härligt att det finns saker kvar att upptäcka och att det aldrig blir klart.

Mycket kommer jag lära mig framöver. Av mina PT kunder. På mina CrossNature pass. På gymmet där jag börjar jobba inom kort. Genom mitt eget företag som jag håller på att starta. Och på tusen andra ställen! Jag har massor med ideer, vissa har jag redan startat igång och andra får ligga på vänt ett tag till. Kul det ska bli!!

Det känns verkligen som att jag går in i nästa fas i tillvaron. Om tre veckor avslutar jag mig på mitt nuvarande jobb och om ytterligare ett par veckor börjar jag som PT på iForm. Har ingen aning om hur det kommer bli. Mer än att det kommer bli helt annat. Och att det kommer bli så KUL!!

Avslutningen i skolan firade vi med smörgåstårta!

Hela klassen. Jag nånstans i mitten.

Mina fina blommor!

Måste man ha ett mål??

Jag började på allvar fundera på frågan för en tid sedan när jag läste en ganska stor blogg som handlar om framför allt långdistanslöpning, just det jag själv tycker så mycket om. Den som skrev bloggen skrev att hon blir näst intill provocerad av att så många "bara" springer, utan att ha någon speciell målsättning.

Jag funderade först på mina egna mål och sedan mer filosofiskt på mål i allmänhet. Måste man i alla lägen ha ett mål? Måste man ha ett mål med löpningen? Kan inte löpningen få vara den sista utposten som kan vara helt målbefriad? Nåt som man gör bara för njutningen? Eller helt enkelt för att man kan?

Och i såfall - vad är ett mål? Kan det vara att klara maran under maxtiden? Eller måste man klara den under 3,30 för att det ska räknas som ett acceptabelt mål? Kan målet vara att springa och njuta, eller är inte det tillräckligt mycket mål? Måste det vara att genomföra sina tusingar i exakt rätt puls- eller tidsintervall? När är det ok att "bara" springa? Eller är det aldrig det?

Jag har nog alltid haft, om inte ett mål, så i allafall en strävan eller tanke med min löpning. Det fundamentala för mig är jag älskar att springa. När målet, prestationen, strävan, eller vad vi vill kalla det, blir det viktigaste funkar det inte för mig längre. Det viktigaste för mig är att jag springer - för att jag älskar det och för att jag kan!

Sen vill jag gärna ha några lopp att se fram emot, nåt att hänga upp löpningen på. Några hållpunkter på vägen. Sen tycker jag självklart att det är kul om det går bättre än sist eller om jag kan spöa grannen. Kanske är jag då ändå styrd av ett mål, fast jag inte uppfattar det så? Jag dricker ju faktiskt rödbetsjuice före ett långlopp och jag funderar (nån gång ibland) på hur jag ska lägga upp träningen för att det ska bli så bra som möjligt. Då kanske målet är viktigt trots allt?!

Men nej, nej nej! Om det sker på bekostnad av glädjen att springa så spelar det ingen roll. Löpning är framförallt en upplevelse. Tillvaron är så full av prestation ändå, så mycket som ska klaras av och så mycket tider att passa. Är det inte kvartalsrapporter på jobbet så är det nåt säljmål som ska uppnås eller barnkalas som ska passas och veckobrev som ska läsas.

Jag vägrar låta min löpning bli en del av detta. Den måste få vara mitt andningshål, min avkoppling och min frizon. Jag älskar att springa och jag gör det för att jag vill och för att jag mår bra av det. Loppen får även i fortsättningen vara en kul krydda, nåt som sätter lite piff på löpningen, men som inte är basen i verksamheten.

Hur tänker ni andra? Är det viktigt med mål, eller inte? Vore kul att höra vad ni tycker!

Några hållpunkter vill jag ha!

Ett annorlunda Skövde, en annorlunda Bolognerpark

Jag har varit i Skövde många gånger, och nu i helgen var det dags för en tur igen. Förra gången vi var där var i början av mars när vi sprang Skövde 6-timmars. Även denna gång bodde vi på Hotel Prisma, det har blivit en favorit efter många besök. Denna gång var det väldigt lugnt på hotellet, inga löpare i lobbyn, inga svettiga träningskläder, inga pastadoftande matlådor - ingenting som påminnde om 6-timmarshelgen. Då var det kallt, fuktigt och så där lite lagom eftervinternsmutsigt med gamla kladdiga löv på marken.

Denna lördagsmorgon bjöd på strålande sol och blå himmel. I hop med alla underbara höstfärger och lite svala luft var det en helt perfekt morgon. Efter frukost drog jag på mig springkläderna och drog mig över gatan, ner mot Bolognerparken för att känna om det möjligen fanns nån 6-timmars känsla kvar i parken. Nån sån känsla fann jag nog inte, och frågan är om det ens var samma park jag hittade? Denna morgon badade parken i sol och morgondis. Löven var röda, gula, orangea, och gröna och det doftade friskt av höst och natur. Jag var nästan ensam och vattnet låg spegelblankt. En totalt annorlunda upplevelse mot sist!

       


Jag sprang ett par varv och gjorde några ruscher i det vi kallade för mördarbacken. Exakt hur vi tänkte då var svårt att förstå nu. Av det som efter tjugo varv kändes som en smärre vägg var mest som en mycket, mycket lätt stigning, knappt märkbar för ögat. Eller för benen som sprang heller faktiskt. Ja, så underligt man kan uppleva samma sak.....

 


Några härliga varv fick jag i allafall innan jag sprang vidare ut ur parken och vidare genom stan bort mot en annan del av Skövde.
På en gångväg mötte jag en annan löpare. En JÄTTE rosa löpare. Hon såg så härlig ut i sina rosa tights, sin rosa tröja och sina rosa skor. Hela hon var alldeles rosalysande och liksom bara sken i solen. Vi morsade på varandra och jag hoppas jag fick med mig lite av hennes rosa kraft.

Skövde är väl inte den vackraste staden i alla stycken. Det finns inga kullerstengator, inget hav, ingen ringmur och inga hus från 1400-talet. Men ändå, det finns en Bolognerskog och ett 6-timmars lopp. För en löpare räcker det väldigt långt. Nästa gång ska jag ta mig upp på Billingen och springa. Där borde det vara riktigt fint tänker jag. Men det sparar jag till nästa gång, jag ska ha nåt att göra då också.

Eftermiddagen spenderade vi över en god middag på Läckö slott. En ganska bra dag måste man säga!