Lite "lugnet-efter-julen-känsla" sådär...

Då var julen avklarad för den här gången och man kan väl utan problem konstatera att det blev en hel del mat och godis, även i år Inte konstigt att det var skönt att dra på sig skorna och ge sig ut och springa i går kväll. Vinden bet i kinderna, men det kändes ändå inte alltför kallt, utan faktiskt bara skönt.
Idag kändes det desto mindre skönt när klockan ringde, hade varit bra skönt att bara få ligga kvar. Vinden ven utanför, och hela jag ville bara vara kvar i värmen, sova och få vara ifred. Men inte då, jag har lite jobb inbokat även under dessa veckor vilket såklart är bra, även om det just då var något trögt.

Dagen skulle bestå av ett seniorpass på gymmet i Segeltorp på förmiddagen. Hade även planerat att komma dit i god tid för att hinna träna lite själv innan passet började. Kom alltså dit 1,5 timme i förväg och körde först igenom främst överkroppen med bulgarian bags. Därefter utfall, knäböj och marklyft i smithen. Orkade bra och körde relativt tungt, men så hade jag ju laddat med en hel del mat de sista dagarna....

Och seniorpasset... så himla kul! Man vet ju inte under helgerna hur många som kan tänkas dyka upp, lika rimligt med två som med full sal. Och här blev det fullt hus och riktigt bra tryck. Eftersom det inte var så mycket folk totalt sett på gymmet valde jag att köra en cirkel ute i gymmet så att vi fick testa lite maskiner och annat. Uppskattat och lärorikt. Det gäller att passa på när tillfället kommer!

Dagen fortsätter med några timmar ledigt med familjen och senare ett spinningpass och träning med PT kund. En ganska behaglig dag, med andra ord. Och sådana behövs också ibland, det är ju i allfall jullov!

Att orka. Eller inte orka?

Det är en fråga som förbryllar mig lite just nu. Ibland, eller tom ganska ofta, finns det någon sorts logik i botten.

Sovit bra: Pigg dagen efter. 

Sovit dåligt: Trött dagen efter. 

Tränar: Bra kondition. 

Tränar inte: Lite sämre kondition.

Sol: Varmt

Regn: Blött

Tomte: Jul

Osv

Men ibland avviker det, till synes helt utan förklaring. Det hände mig igår. Jag vaknade redan kl 4 och kunde bara inte somna om. Låg och funderade på om jag köpt all mat till jul, hur första intervallen på mitt nya spinningpass skulle bli, hur mycket löv som ligger okrattade i trädgården och framför allt på hur trött jag kommer bli OM JAG INTE SOMNAR NUUU!! Såklart somnade jag inte om...

Första passet för dagen gick lite i dimma kände jag, tror dock inte att deltagarna märkte nåt. Därefter ett HIIT pass på Det Stora Företaget. Kände mig lite piggare och kunde trycka på ganska bra. Vilket är nödvändigt. Det går inte att genomföra ett högintensivt intervallpass på ett bra sätt om man inte är allert och vaken. Och gärna lite stark också!

Hem och äta sen lunch, sitta och prata med stora dottern en stund, packa ihop och iväg till arbetspass nr 2. Hade tänkt att gå de 3 kilometrarna eftersom jag faktiskt kände mig lite trött. Men inte då! Det regnade, och att gå i regnet kändes inte ok. Skulle ju hinna bli plaskvåt innan jag var framme så jag valde att springa istället. In med lite musik i öronen och så iväg. 

Och döm om min förvåning när benen bara sprang iväg med mig! Hjälp vad det gick. Hur mycket kraft som helst, riktigt bra tryck i steget och nästan på en liten fartökning på slutet. Hur gick det till? 

Väl på jobbet visade det säg att min kollega var sjuk, och att jag fick rycka in och köra ett cirkelpass åt honom. Och absolut, jag körde! 

Därefter, sist på dagen, mitt eget spinningpass. Mitt nya spinningpass, med ny musik och nya intervaller. Näst intill fullt i salen, och det är ändå veckan före jul! Så himla kul, vilket tryck och vilken energi. Svetten sprutade och alla gick på max, även jag som annars brukar försöka hålla igen lite. Men det gick bara inte, det var fullt ös medvetslös från första stund. Och ALLA hängde på, vilken grej!! 

Utpumpad, svettig, trött, men ändå pigg ända in i hjärtat. Hög av spinning endorfiner sprang jag hem av bara farten, hade egentligen tänkt att be om skjuts, men just då ville jag bara springa. 

Och allt detta efter typ 5 timmars sömn. Vad hände egentligen?!?

Rosa helikopter, såklart fick den vara med!

En dunk i ryggen längs vägen...

I helgen satt jag och bläddrade lite i ett gammalt nummer av Runners World och läste vad någon skrivit om hur viktigt det är att stötta och peppa varandra. Hur lite som kan behövas för att man ska orka fortsätta lite till, ta i det där lilla extra eller göra den där allra sista ansträgningen. Att orka krama ur de där sista krafterna.

Jag tänkte lite tillbaka på alla lopp jag sprungit och hur olika det kan vara. På kortare lopp, som jag i och för sig nästan aldrig springer, upplever jag att benägenheten att se varandra och att stötta är ganska låg. Medan det på ultralopp är nästintill självklart att ge varandra en dunk i ryggen, fråga hur det är och säga ett uppmuntrande ord. På korta lopp är ju hastigheten så mycket högre och hela tempot ett annat, så där finns kanske inte behovet riktigt?!? På långloppen blir det självklart ett annat fokus, tiden är inte så viktig, det är glesare mellan löparna, man kan ha sprungit ensam ett bra tag och då är det klart man blir glad och vill prata när man ser nån! 

Jag brukar ofta, även på kortare lopp, försöka stötta och uppmuntra de jag har omkring mig. Ge en klapp på axeln eller bara säga heja heja. Det började nångång när jag själv var sådär riktigt trött kommer jag ihåg. Jag behövde fokusera på nåt annat än mig själv och min trötthet om jag skulle orka vidare. Då gav jag av en händelse nån en dunk i ryggen och sa att det var bra jobbat. Och på nåt lustigt sätt kände jag mig där och då lite piggare. Ofta får man nåt glatt tillbaka, eller bara en trött blick, men jag tror ändå att det gör skillnad. För mig gör det iallafall det. Jag tycker det är kul att få kontakt, om så bara för ett ögonblick, att få dela upplevelsen med någon just då. Visa att man bryr sig och att vi gör detta tillsammans. 

Sen är det ganska kul att se reaktionerna man får. En del blir förvånade, glada, säger nåt tillbaka eller bara tittar lite. De flesta verkar uppskatta att nåt bryter av. En och annan verkar inte reagera, men det gör inget, är man tillräckligt trött orkar man inte svara eller bry sig. Jag tror att det landar bra iallafall! 

För flera år sedan på Stockholm Halvmarathon sprang jag förbi en tjej i en uppförsbacke. Hon var trött och gick. Jag dunkade henne i ryggen och sa nåt i still med att hon kämpade bra och att hon var stark. Jag sprang vidare och hon mumlade ett trött tack. Efter ett tag kommer hon ifatt mig, ser betydligt piggare ut, och tackar för att jag hade pratat några ord med henne. Hon sa att hon hade funderat på att bryta, men på nåt sätt fick hon extra kraft av att få lite uppmuntran när det var tungt. Det var roligt att höra!! 

Jag tänker att för mig är detta win-win. Jag har nåt att göra när jag springer, flyttar fokus från mig och min egen trötthet samtidigt som det kanske bidrar lite, lite till en bättre stämning. Det är rätt roligt, helt enkelt! 

Själv kommer jag aldrig glömma när jag sprang längs med Odengatan på mitt första marathon, så nära mål, och så trött som man bara kan vara. Då stod tre damer där i publiken, jag fick ögonkontakt med någon av dem och hon sa "Du kommer klara det, du är strax i mål". Jag minns fortfarande värmen av de orden, så enkla, men ändå så viktiga. Jag var på väg att gå i mål, jag skulle klara min första mara och någon såg mig. Just då, blandat med oändlig trötthet och total utmattning, kände jag mig lyckligast i världen. Tårarna sprutade och jag insåg att jag kommer gå i mål och jag kommer verkligen att klara det. 

Den känslan och det ögonblicket är ett av mina största, det kommer jag alltid att bära med mig!

Nu flyter det. Och jubileum är det också!

Plötsligt händer det! Efter ett bra tag av motgångar, kändes det som att nåt hände igår. Inte några stora saker, utan bara små vardagliga saker som bara flöt på och klickade i. Och idag verkar det bara fortsätta!

Gårdagen började som alla tisdagar med 45 min tidig morgonspinning på gymmet i Skogås. Slutet av terminen, folk börjar tänka mer på julstök än träning så vi var inte så många. Men vilket tryck! Sån energi så det bara vibrerade i luften. Vilken start på dagen!

Därefter sätta sig i bilen och åka över till Fitness World i Segeltorp för en timmes seniorpass. Hade planerat cirkelträning dagen till ära. Förra veckan hade jag hittat ett stort, tjockt rep, typ ett battle rope, som jag vek dubbelt och som blev veckans nya station. En person i varje ände på det dubbelvikta repet och sen svingade vi rep, ungefär med samma teknik som när man skakar mattor. Så himla kul! Och så jobbigt! Jag försöker ha med nåt nytt varje gång så att det finns nåt litet överraskningsmoment, och jag kan ju säga att repet lockade både till skratt och svett. Stor succé! Vilket kämpande och vilket svingande. VIlka seniorer det finns!

In i bilen igen och iväg till dagens tredje pass, på ett STORT företag. Här har jag gjort lite sporadiska jobb under hösten och ska nu vara där de tre tisdagarna som är kvar fram till jul. Därefter kommer jag bli ordinarie instruktör på åtminstone ett pass i veckan. Eftersom jag inte är där regelbundet, och inte vet exakt vad som krävs, blir det såklart en viss anspänning innan. Men det funkade hur bra som helst, ett HIIT pass i högt tempo skulle det vara. Och det fick de, kan jag lova! Energin var riktigt hög och vi tryckte på bra, även om jag vid det här laget började känna mig lite lätt trött i kroppen...

På kvällen hade jag lovat stora flickan att vi skulle spela badminton under tiden den lilla dansade. Just då kändes det inte särskilt lockande, jag var trött! Men hon såg fram emot det, så det vara bara att packa ihop och ge sig iväg. Och på nåt lustigt sätt, så som det alltid är, lyckas kraften komma tillbaka när det gäller. Vi hade så roligt, och jag tror inte vi har spelat så bra nån gång! Riktigt kul, och så nöjd hon var!!

Och idag, verkar det liksom bara fortsätta!! Klockan är förvisso bara 13 ännu, men ändå. Hade en stund över efter förmiddagspasset och körde bort till Farsta Centrum för att uträtta nåt ärende. Fick en ingivelse att gå in i en hemlig affär, bara för att bara kolla om julklappen som lilla tjejen har önskat så mycket, möjligen fanns. Vi har letat i alla affärer och bara fått nej, "sådana" finns inte nu, de tar vi bara hem i augusti. Typ. Har sökt på nätet men inte hittat. Förrän NU, när jag nästan gett upp. Då ligger det bara där och säger -Köp mig!! Och det gjorde jag såklart. Nu blir hon glad!!

Och när jag kom hem och tittade ut på baksidan så ligger det nåt i trädgården, under äppelträdet. Och inte nåt av de vanliga rådjuren, utan en räv. Inte för att det är så himla kul, eller så väldigt bra kanske, men det är ju ändå ganska så ovanligt att se en stor räv liggandes i trädgården. Just då kändes det lite som pricken över i, idag är dagen liksom. Kanske borde köpa en lott!?

Slutligen kan jag bara berätta att detta är mitt hundrade inlägg på bloggen! Och det var ju kul att mitt jubileumsinlägg kunde få bli så fullt av glädjeämnen. Rävar, lyckade pass, rep och julklappsinköp. Ikväll måste jag nog fira detta med att dricka sista Kombuchan i kylskåpet under tiden jag skrapar min lott. 

Tjingeling!

Träningsljus i kaoset

November lider mot sitt slut. Tack och lov måste jag säga! Det har varit en tung månad på alla möjliga sätt. Nu ska inte detta bli ett gnällinlägg så jag summerar bara med orden; stor renovering av dotterns rum samtidigt som mannen i familjen vurpar med cykeln och drar på sig hjärnskakning, samt att nämnda man även ramlar och får en fraktur i foten (inte i samband med cykelolyckan, utan vid ett helt annat tillfälle!). Lite för mycket, samtidigt som livet i övrigt pågår, ja ni vet ju.... Nog om det, det kanske blir ett helt eget inlägg nån gång!

Mitt i allt finns det såklart en hel del glädjeämnen. Tex lilla dotterns gymnastikuppvisning i förrgår. Så roligt och så fint att se alla barn och ungdomar visa vad de har lärt sig. Och vad duktiga! Tänk att kunna göra såna volter som de äldre kunde. Hjälp....

Min egen träning är lustigt nog också nåt att glädjas över. Har ju haft lite svårt att få nån bra och tydlig röd tråd i den ett tag, men nu känner jag att jag är nåt på spåren. Jag har bl.a. börjat träna lite med Bulgarian bags och även kört betydligt mer kettlebells än tidigare. Vad gäller Bulgarian bags så är det ett redskap jag varit sugen på att testa ganska länge, men inte riktigt tagit itu med. Nu finns de på ett av gymmen jag jobbar på, så jag har därför plockat fram en del övningar, och även fått lite hjälp av en annan instruktör att komma igång.

Vad gäller övningarna så har de ganska många likheter med kettlebellsövningar, dvs mycket drag, svingar och stora rörelser som involverar flera muskelgrupper. Man jobbar med hela kroppen. Eftersom bagsen är ganska tunga är det, precis som med kettlebellsen, mycket kraft som sätts i rörelse. Man måste parera och jobba ända inifrån och stabilisera med hela kroppen för att ha kontroll i rörelsen. Riktigt häftigt! 

Men svårt. Till en början kändes det verkligen som att hela jag skulle följa med. Som att man inte kan stanna den, utan att man liksom bara åker med tills den behagar stanna av sig självt. Men sen bit för bit, hittar man de muskler som ska användas och man förstår hur man ska koppla ihop allt för att få kraftfulla men kontrollerade rörelser. Och det är nog det som är det häftigaste, att från att inte ha kontroll över redskapet alls, tills att kunna styra och hantera kraften och faktiskt vara den som styr. Supercoolt verkligen. Rekommenderar verkligen att ni testar, men var lite försiktiga och ta gärna hjälp av en instruktör för att komma igång rätt.

Nästa stora glädje är löpningen. Har kommit igång att springa igen efter flera månaders ovilja/icke ork/ointresse/annan träning eller vad som nu varit orsaken till den ringa löpningen. Känns riktigt bra att var igång igen, även om det bara funnits utrymme för kortare rundor. Men löpningen är så viktig så även om jag bara springer lite så måste jag ändå springa för att må bra. Mycket går att ersätta med annan träning men löpningen är speciell, den går inte att ta bort. Den ligger mig så nära och betyder för mycket för det. Känner mig riktigt nöjd, mitt i allt!

Nu hoppas jag att december blir en riktigt skön månad. Eller hoppas förresten?!? Den blir nog vad jag gör den till!!

17 saker att se fram emot!

För några dagar skrev Märta sin lista på 17 saker att se fram emot i november. Jag blev lite inspirerad och började genast fundera på hur min lista skulle se ut och vad som skulle stå på den. Det är ju hur mycket som helst att se fram emot egentligen, om man väljer att även se de små guldkornen, och inte bara de stora sakerna. Så, håll tillgodo, här är de 17 saker som jag ser fram emot under resten av november.

* Helgen som var. Pga olika orsaker blev alla planer inställda och vi fick en helg utan några måsten. Så skönt, och så välbehövligt! 

* Ungdomsavslutning på orienteringen. Brukar vara riktigt roligt med massa glada barn och ungdomar och en gigantisk kakbuffe.

* Löpning på fina, vita vinterstigar. 

* Löpning på slaskiga, smutsiga stigar. Eftersom snön (tyvärr) ska regna bort.

* Nypressad äppeljuice av trädgårdens äpplen. 

* Läsa sagor för min yngsta dotter. Hon har återupptäckt hur mysigt det är att sitta och mysa i soffan och läsa sagoböcker.

* Baka äppelkaka av sista äpplena och njuta den med vaniljsås och en kopp te. 

* Ta med stora flickan ut och springa tillsammans. Detta är något vi gjort lite nu på slutet och som vi båda gillar jättemycket.

* Dricka första glöggen.

* Göra i ordning kalendern med alla småpaket.

* Sätta fram ljusstakarna och göra adventsfint. 

* Gå på konsert med Janne. Barnen ska sova hos kompisar så vi inte behöver ha bråttom hem. Kan nog bli en bit mat eller en drink ute också när vi för en gångs skull har chansen! 

* Testa att träna med Bulgarian bags. Finns på ett av gymmen jag jobbar på, men jag har aldrig testat dem på riktigt. 

* Baka pepparkakor. 

* Göra klart renoveringen av stora dotterns rum.

* Springa ett långpass nere i Rudan. 

* Mys & Maska hemma hos mig. Min härliga syjunta, tyvärr har jag inte kunnat vara med under hösten och ser därför fram emot denna träff särskilt mycket!

Vad mysigt, att det i en mitt-emellan-månad som november ändå finns så mycket att se fram emot! Hur ser din nov ut? Vad ser du fram emot?

Vinterlöpning - Då var det dags!

De flesta har redan kommenterat de två stora händelserna i går, presidentvalet i USA och den första snön. Eftersom detta inte är nån politisk blogg så nöjer jag mig med att instämma i bedrövelsen med en stillsam tanke på alla medmänniskor i denna mycket osäkra värld.

Snön hälsar jag däremot välkommen med stor glädje! Finns inget som är så härligt som att dra på sig springskorna och pannlampan och ge sig ut. Så tyst, så stilla och så nära. Den bästa löpningen är utan tvekan den i skogen. Att lämna vägen för en stund och uppleva skogen i pannlampans sken är magiskt. Även om det är en välkänd stig blir upplevelsen så annorlunda i mörkret. Allt kommer så nära, lite som att kliva in i en annan värld. 

I tisdags när det började snöa drog jag och stora dottern på oss lamporna och stack ut en sväng. Hon vill gärna springa. Men inte på vägen och helst inte på stigen utan allra helst rakt ut i terrängen. Ju oländigare desto bättre! Hon är rolig. Och hon är rolig att springa med. Vi har så himla kul när vi är ute! 

Jag har länge väntat på att hon ska känna nån typ av mörkrädsla där i skogen, skuggor som anfaller, nåt som gömmer sig, eller nåt annat. Men hon verkar inte ens tänka på det. Det är skönt, hoppas hon inte börjar tänka så heller, utan kan vara därute utan att känna obehag. 

På slutet hittade vi en liten reflexbana som vi inte visste fanns. Vi följde hjärtanen på träden för att se vart de ledde. Så mysigt, att någon tagit sig tid och gjort en reflexbana med hjärtan! Det blev som en överraskning, som att nån ville vara lite snäll mot oss där ute i mörkret. Efteråt tänkte jag att det kanske är det vi behöver i dessa dagar. Lite mera kärlek, lite mera omtanke och lite mera tillsammans!

Det blev visst ett mer allvarsamt avslut än jag tänkte, jag som bara skulle skriva om att springa lite i mörkret. Ja ja, så kan det bli när tankarna är lite överallt! 

Tankar om kommande tider, Vansbrosimmningen 2017 tex...

Just nu känns nästa sommar något avlägsen. Tittar ut på första lilla snön som kom i helgen och känner att jag inte är riktigt redo för vinter ännu. Det var ju sommar nyss, och sen en jättefin höst. Och nu, på ingen tid alls blev det vinter. Vad hände? Vi har inte hunnit få bort löven i trädgården, hallonen är oklippta och studsmattan står fortfarande kvar. Här hängde jag inte med riktigt!

Men som en påminnelse om kommande tider, och för att ha något mål att se fram emot och jobba för, så anmälde jag och min kompis Sara oss till Vansbro simningen förra veckan. Det ska bli kul! Sara fyller förresten år idag. GRATTIS!! 

Jag blev lite sugen på att simma mer nu i somras när jag tränade för Ironhen, vårt lilla lokala triathlon här i grannskapet. Sara var genast med på noterna och utan att tänka alltför mycket så skickade vi iväg varsin anmälan. Jag gillar att anmäla mig tidigt, så att jag vet vad som gäller och vad jag har att se fram emot. Och Vansbro har jag funderat på ganska länge så det här känns som en alldeles perfekt grej att göra, av flera skäl:

* Det är nåt nytt som jag inte gjort innan. 

* Jag får åka bort med en kompis, eller kanske vi blir flera, om det är nån mer som vill hänga på. Bara det är väldigt kul! 

* Jag får åka till Dalarna, och Dalarna tycker jag mycket om. 

* Jag får nytta av min våtdräkt. 

* Jag vill uppleva hur det känns att simma i strömt vatten. 

* Jag är nyfiken på hur jobbigt det kommer vara. 

Just sista punkten är nog den jag tror kommer bli en av de mest spännande. För hur jobbigt är det, ni som har gjort detta innan? Jag brukar skämta med dem som har simmat och undrat hur jobbigt det verkligen kan vara. 3 km, varav två är medströms och då flyter man väl bara med?!? Då brukar jag få lite medlidsamma blickar. Så pass medlidsamma att jag misstänker att det är liiiite mer än att "flyta med". Antagligen kommer jag få ångra att jag ens har tänkt så, men jag måste verkligen få testa hur jobbigt det är och hur det känns. Skratta gärna åt mig efteråt och säg "vad var det jag sa", det är helt ok, det får jag bjuda på. Ha ha! 

Oavsett jobbighet ska det här verkligen bli kul, känns riktigt spännande och jag ser så mycket fram emot det. 

Tills dess får jag titta på bilderna jag tog på genomresa genom Vansbro i somras, och tänka att till sommaren kommer jag. Och då gör jag det på riktigt!

Segrare genom tiderna!

"Höstprojekt Styrka" - Statusuppdatering

Då har jag varit igång någon månad. Alltså på gång med min egen styrketräning.
Som jag skrev om för en tid sedan har jag ju alltid haft löprelaterade mål med min träning, men den här hösten har målen mer varit av styrkekaraktär. Jag har känt ett behov av att öka min styrka, dels av intresse, men även för att det inte funnits så mycket möjlighet att springa. Jag ville också se vilka resultat jag kunde få med denna relativt lilla insats.

Nu - någon månad in i det sk projektet tänkter jag därmed avge en liten statusrapport.

Min målsättning var följande:
* Tre egna träningstillfällen i veckan (utöver den träning jag får via mina gruppass, med kunder osv). * Ganska korta pass, ca 45 min per tillfälle.
* Dessa 45 min ska vara effektiva, dvs mycket träning på kort tid.
* Fokus på basövningar som inkluderar flera muskelgrupper.
* Mycket supersets, dropsets och även någon triset för att skapa tidseffektiva pass.

Favoritredskapen!!

Hur har det då gått så här långt?
Jodå, ganska hyggligt. Jag har genomfört mina tre pass, i stort sett varje vecka. Några pass har varit kortare, runt 30 min, och något enstaka har varit längre. Men i stort sett enligt plan. Jag har jobbat mycket med kettlebells eftersom det ofta inkluderar många muskelgrupper och dessutom är väldigt kul. Jag har jobbat mest med helkroppspass, men med fokus på vissa delar, i grova drag enl följande:
Pass 1: Ben, rygg och axlar, fokus på rygg.
Pass 2: Bröst och armar.
Pass 3: Rygg, axlar och ben, fokus på ben.

Jag har försökt att få passen så varierade som möjligt, tex genom att inkludera både press och dragövningar där det har varit möjligt. Samt en hel del kettlebells såklart. Eftersom jag inte vill ha min träning alltför styrd, det ska finnas utrymme för improvisation och nyfikenhet, så har jag ofta lagt in nån helt annan övning bara för att jag fått lust att göra det. För mig är det viktigt att träningen är kul, och verkligen är ett andningshål i tillvaron, blir det för mycket regler så är det inte roligt längre. Jag har alltså haft en ganska frikostig inställning till vilka övningar jag har valt.

Och resultatet? Utan att ha genomfört några mätningar, känner jag mig ganska nöjd. Inte helt nöjd, men ganska. Jag har kunnat öka på vikterna och orkar trots det genomföra övningarna med bibehållen teknik. Det är bra! Jag känner mig starkare och ser att det har hänt saker med axlar och rygg. Det är också bra!

Sen hade jag nog önskat att jag hade kunnat tighta till kroppen lite mer. Att de muskler som jag har byggt på, faktiskt hade synts lite mer. Varit lite mer definierade. Här inser jag att mitt resultat sannolikt hade blivit bättre om jag hade varit mer strikt i mitt val av övningar. Jag har tillåtit mig själv att gå ifrån min plan lite för ofta, kanske på bekostnad av resultatet. Men som jag har skrivit om många gånger tidigare; träning måste vara rolig, och det får gå före att maximera resultat.

Jag hade antagligen behövt ändra en del i kosten också. Jag är alltid noga med vad jag äter, men för att få ut det där lilla "extra" av träningen hade jag behövt göra vissa justeringar. Och det har jag helt enkelt inte haft lust att göra! Det får liksom bli så bra som det blir, med den insats jag är beredd att göra. Kanske att jag skruvar upp insatsen lite framöver, men det är långt ifrån säkert. Jag får lura lite på det!

Sammanfattningsvis har resultatet så här långt varit bra, men hade kunnat bli ännu bättre om jag lagt i en extra växel. Man får de resultat man skapar, det blir inte mer än så!

Jag kommer jobba vidare med mitt "projekt" åtminstone någon månad till. Därefter får jag avgöra hur jag ska fortsätta, och hur jag ska ställa mig till löpträningen framåt. Jag är bra sugen på ett marathon till, och i så fall behöver löpträningen prioriteras. Men det får bli nästa steg, just nu fortsätter jag på inslagen väg. Ungefär så. Återkommer!

Men just nu är det höstlov och jag ska mysa och titta på Kalle och chokladfabriken med min yngsta dotter!!

Lite om det komplicerade i att äta....

Nu ska jag vara försiktig. Väldigt försiktig. Förra gången jag skrev om mina funderingar kring mat och det i mina ögon komplicerade förhållandet vi i välfärdsvärlden har till mat fick jag väldigt mycket reaktioner. Förvånansvärt många måste jag säga. Många höll med, och många blev irriterade på mig.
Jag var inte alls beredd på att det skulle engagera så. Jag tror många kände sig träffade, tyckte att jag var lite för präktig eller helt enkelt la mig i sånt som jag inte hade med att göra. Säkert sant alltihop, jag är rätt präktig, men eftersom detta är mitt forum så tycker jag mig ändå ha rätt att skriva om det som engagerar mig. Just då var det mat, och just nu är det också mat!

Jag tänker lite så att äta, sova, gå på toa, andas och en hel del andra saker är helt grundläggande. Det är sånt vi människor alltid har gjort, annars hade vi som art inte överlevt. Tänker på stenåldersmänniskorna, de åt när de hittade nåt, och då åt de nog allt som fanns eftersom de inte visste när de skulle hitta nåt nästa gång. Ibland fanns det mycket och ibland lite, ibland säkerligen ganska ensidigt och ibland mer varierat. Över tid blev det ganska bra, och jag har svårt att tro att de drogs med några stora överviktsproblem eller några andra av de välfärdsrelaterade åkommor vi har idag.

Vad vill jag då komma med detta? Jo, jag tror att vi gör det så himla komplicerat så vi helt enkelt slår knut på oss själva. Jag blir rätt trött på alla kostråd, alla dieter, alla tillskott och allt sånt som möter oss. Hela tiden!! I vår stora tillgång på goda saker har vi helt slagit ut de mekanismer som styr vad vi egentligen behöver. Och vad gör vi då? Jo, vi hänger på den ena dieten efter den andra för att återfå kontrollen. Det är inte alltid lätt, och i kampen mot det perfekta finns inga förbjudna medel. Ibland vill jag bara skrika att låt mig vara. Jag vill inte se en enda mer löpsedel om nån ny diet. Jag vill inte se en massa reklam om det eller det kosttillskottet. Eller hur man får perfekta magrutor till sommaren. Jag vill inte!! Jag vill äta för att må bra och jag vill träna för att det är kul. För att jag mår bra av det och för att jag vill. Jag vill känna efter vad jag vill äta och lita på att min kropp vet vad den behöver. Och hur mycket. Jag behöver inte fler dieter och det tror jag inte att nån annan gör heller.

För nån månad sedan fick jag en bok om Mindful Eating. Jag har nu läst den, och den var fantastiskt bra. Det handlar kort och gott om att minska på takten, att ta oss tid. När vi lagar mat, när vi äter och när vi planerar våra måltider. Genom att ta oss tid hinner vi känna vad vi behöver och när det är nog. Väldigt kloka och bra saker som känns fullkomligt rätt. Går liksom inte att säga emot.

Men ändå, är inte nåt totalt fel när vi behöver en bok om det? Att vi behöver en bok som talar om för oss att vi ska känna efter. Att vi inte längre kan det själva, att det inte är självklart. Var blev det fel undrar jag? Och hur kommer jag på rätt spår? 

Jag har inte svaren på allt detta. Ändå tror jag att jag har dem. Nånstans vet jag ju vad som behövs för att jag ska må bra. Hur jag ska äta för att må bra. Hur jag ska träna för att må bra. När jag har balans i allt detta mår jag bra. Och jag vill lita på att jag kan känna det. Utan en massa pekpinnar och krav. Det är nog ingen katastrof om det råkar bli lite för mycket choklad ena veckan och lite för mycket sallad den andra.
- Ja ja, whatever, skulle barnen ha sagt, och jag tror faktiskt de har rätt. Lite mer whatever i tillvaron, så skulle åtminstone jag må bättre. Måste allt vara så komplicerat hela tiden? Måste vi göra allt så krångligt?

Ungefär så går mina tankar just nu. Hur tänker ni?

Akut Marathonabstinens!!

Idag drabbades jag av total Marathonabstinens. Blev riktigt akut sugen på att börja springa lite mer strukturerat och målinriktat igen. Inte bara några planlösa kilometrar, utan ett helt marathon. Minst!!

De sista två åren har det inte blivit så mycket springande. Det har gått ett par år sedan min sista asfaltsmara och ett halvår sedan mitt sista 6-timmarslopp. Som jag inte på något sätt var rätt förberedd för. Tankarna på att börja springa lite mer igen har hela tiden legat och grott i bakhuvudet och väntat på att bli tagna på allvar.

Så idag läste jag den här knasiga listan i Runners World över 10 saker som händer alla som sprungit ett marathon.
Och JAAA - jag kände igen mig!! Jag känner igen hur ont det gör på slutet, hur det värker i hela kroppen, ända upp i hårfästet. Jag känner igen hur nära man är att börja gråta när man närmar sig mål och inser att man kommer klara det. Och hur skönt det känns när man helt slut i varenda liten cell får sin medalj av någon som säger att man har gjort ett fantastiskt lopp. Och hur omöjligt det känns att ta sig nerför trappan till Östemalms IP för att hämta sina överdragskläder. Och sen, när man satt i sig den första oxen börjar fundera på nästa lopp och vilken tid man borde kunna få då. Och dagen efter, ja då har man redan skickat iväg sin anmälan!

I hela kroppen känner jag att JAG MÅSTE SNART SPRINGA ETT MARATHON!!

Måste klura på hur jag ska hantera nuvarande träningsmängd för att skapa kapacitet för långdistansträning. Utan att slita ut mig och utan att bli skadad. Det tål att tänkas på. På något sätt måste det gå. Tänk om jag skulle springa i Stockholm till våren!?! Det vore nåt!!

MÅSTE, VILL, BEHÖVER verkligen springa ett marathon snart igen!! PUNKT.

I mål efter min första mara - trött och glad!

Love Spinning!

Spinning.

Älskad eller hatad. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att hålla sig neutral till spinningen. Antingen verkar man älska det, eller hata det. Finns liksom inget mitt emellan. Och få gruppass verkar vara omgärdade med så många uppfattningar och så många sanningar. Dessvärre ofta ganska onyanserade och ibland rentav felaktiga.

Själv tillhör jag dem som lärt mig älska spinning. Det tog ett tag innan jag såg tjusningen i det, men sen, när kronan fallit ner, blev det ren kärlek. Jag längtar till mina spinningpass och älskar att se gruppen ge allt. Jag möter också väldigt många som vill prova, har provat eller som inte alls kan tänka sig att prova. Spinning är inget för mig, det är alldeles för tuff träning hör man ibland. Ja, det kan vara tufft, men man bestämmer själv brukar jag svara. Och för att försöka reda ut några av de sanningar/farhågor/missuppfattningar som finns har jag noterat ner några vanliga:

* Spinning är så jobbigt.

- Ja, spinning kan vara precis hur jobbigt som helst. Det finns ingen övre gräns. Det kan också vara väldigt lätt. Jag bestämmer helt själv hur jobbigt det ska vara. Jag ställer in mitt eget motstånd på min cykel så att det passar mig. Därför kan både nybörjare och mycket vältränade cykla tillsammans, alla kör efter sin förmåga!

* Man får så ont i rumpan.

- Ja, det kan man få. Men det brukar gå över efter ett par gånger. Man kan också ta med ett vadderat sagelöverdrag eller ha cykelbyxor som är lätt vadderade. Det brukar dock sällan behövas, men om man vill så finns det att köpa. Annars brukar det bara kännas de första gångerna, sen är man van. 

* Det är så tråkigt, bara sitta i en sal och cykla.

- Ja, om man väljer att se det så. Annars kan man tänka att det är härligt att ta ut sig, svettas och bli sådär riktigt genomarbetad. Testa gärna olika instruktörer, vi har alla olika sätt, och någon annan kanske kan utmana dig på ett bättre, eller roligare sätt!?!

* Spinning är bara för de inbitna, de seriösa konditionsidrottarna. 

- Va?? Seriösa?? Vem är seriös och vem är det inte, tänker jag då. Spinning är för alla. För alla som vill konditionsträna på ett effektivt sätt.

* Går man ner i vikt?

- Tja, det beror ju på hur balansen mellan intag och uttag ser ut.... Men spinning ger en hög kaloriförbrukning och leder till en bra förbränning så förutsättningarna finns definitivt. Det är få träningsformer som bränner så många kalorier per tidsenhet, så vill man minska i vikt är spinning ett bra alternativ.

* Jag har så ont i knäna/benen/fötterna, jag kan nog inte cykla.

- Spinning är relativt sett en skonsam träningsform. Inga stötar mot underlaget som i tex löpning, utan ett jämt motstånd. Är man rädd för att det ska skada, var lite extra försiktig de första passen och känn efter. Många som har problem med knän och fötter och inte kan springa kan spinna utan problem.

Jag älskar som sagt spinningen. Det är så enkelt, inga krångliga stegkombinationer och ingen koordination att tänka på. Bara högeffektiv träning från början till slut. Enkelt och jobbigt, precis så jag vill ha det! 

Olika pass är naturligtvis olika roliga, det är som med alla andra pass, man måste hitta en instruktör och en inriktning som man gillar. Prova lite olika typer av pass och se hur olika det kan vara. Själv har jag numera ganska många spinningpass i veckan och ser på instruktörerna runt mig hur olika vi tar oss an uppgiften att sätta ihop och leda ett pass. En del jobbar mycket med pulsmätaren och leder utifrån det. Själv försöker jag mer förmedla en känsla av hur jobbigt det ska kännas och hur det ser ut där vi cyklar. Jag tycker det är viktigt att kunna "känna" sin ansträgningsgrad, veta hur det känns när pulsen är på nära max eller hur jobbig en "lättare sittande backe" ska vara. Våga lita på sin upplevelse, höja sin nivå och flytta ut sina gränser utifrån det.

Förhoppningsvis har jag med detta kunnat reda ut några frågetecken och kanske var det någon som bestämde sig för att ge spinningen en chans. Återkom gärna och berätta vad ni tyckte!

Nu kör vi!!!!!

Badminton - premiärspel genomfört!!

Det här var ju riktigt kul!!!
För ett par dagar sedan hade jag och stora dottern hyrt en badmintonbana i Skogås Racketcenter, mest bara för att testa lite badminton. Hon hade spelat i skolan ca två gånger och själv hade jag inte spelat sedan jag var liten, och då med bensinmacksrack ute på gräset typ. Det var med andra ord två riktiga blåbär som entrade banan.

Fel nummer ett kände jag direkt när jag kom in. Fel klädd!! Alla andra hade stora t-shirts, sportshorts och skor med gummifärgad sula. Jag hade mina vanliga gymmarkläder, dvs tight linne och tack och lov ett par pösiga trekvartisar. Hade lika gärna kunnat vara ett par tights, men där hade jag lite tur. På fötterna ett par vanliga, men rena, joggingskor vilket var nästan OK så jag fick i allafall komma in. Dottern fick spela barfota...

När vi väl kommit över första fadäsen med klädseln och börjat spela var det hur kul som helst. Kunde dock inte undgå att se att de på banorna intill hade lite annan schwung på sina slag och liksom såg lite proffsigare ut. Men vad tusan, spela roll, så länge vi inte stör någon med vårt ickebefintliga spel så må det ju räcka. Vi var ju där för att testa på och vi hade ju faktiskt dessutom betalat.

Efter en stund när vi tyckte att vi började bli riktigt duktiga och faktiskt nästan i klass med de andra, kom hon som jobbar i kassan förbi. Hon tittade lite underligt på mig och jag tänkte att hon nog mest var lite imponerad över hur fort jag lärt mig. Nja, inte riktigt... Efter en stund kom hon fram och sa lite försynt att det nog skulle vara lättare för mig om jag höll racket tvärt om. Vad då tvärt om undrade jag, ett rack kan väl bara hållas på ett sätt, dvs i handtaget!?! Hon höll med, men sa att det grepp jag hade brukar de kalla för "stekpanna" i barngrupperna. Alltså nybörjarbarngrupperna, de andra har redan lärt sig att det rätta greppet är mer som en "yxa" förklarade och visade hon. Jaha, där ser man...

Vid det laget hade vi redan konstaterat att vår utrustning inte riktigt (heller) höll måttet. Det var för all del riktiga rack och riktiga fjäderbollar, även om de har några år på nacken. Så många att handtaget liksom torkat och smular sönder när man håller i det. Det här märkte även tjejen i kassan när hon skulle visa mig proffsgreppet... Då tittade hon ännu skummare på mig och borstade av sig det svarta handtagssmulet.

Vi tackade för hjälpen och började läraktigt spela med yxgrepp istället. Och faktiskt, tror jag minsan att hon hade rätt. Både jag och dottern började lite mer frekvent träffa bollen och fick därmed en något högre hastighet i spelet. Då blev det ännu roligare och att vi var fel klädda struntade vi i vid det här laget. Vi hamrade på vår boll i över en timme och både skrattade och blev riktigt svettiga. Trodde aldrig att en 11-åring skulle erbjuda sånt motstånd. Bra där Greta! Timmen gick jättefort och vi sjönk ner på bänken, svettiga och glada. Det här ska vi absolut göra igen, det var vi helt överens om.

På väg ut säger tjejen i kassan att de för en ringa kostnad kan linda om handtagen på våra rack inför nästa gång så blir de som nya igen. Det lät ju bra. "Nya" rack, t-shirt och ofärgade skor. Nästa gång kommer vi briljera för det här var verkligen superkul. Det här kommer vi mycket snart göra igen!!

Och tack tjejen i kassan för att du visade mig hur man gör. Nu kan jag spela som ett proffs. Nästa steg får bli att lära sig lite regler!!

Med cykeln längs Nynäsleden

Häromdagen hade jag halva dagen alldeles obokad och alldeles ledig, alldeles för mig själv. Har länge varit sugen på att ta cykeln neråt Nynäshamn och det här var en bra dag för det, helt klart. Jag har cyklat genom Södertörn många gånger, kört olika vägar, ibland små och ibland lite större. Den här dagen ville jag cykla småvägar, komma nära naturen och nära omgivningen.

Jag lämnade barnen i skolan och stack iväg. Förbi Haninge, Jordbro och Västerhaninge. Ganska tråkig inledning, innan man kommer ut på landet på riktigt. Efter att ha passerat Jordbro, efter lite dryg 30 min, brukar jag känna att jag är på väg. Då har man lämnat förorterna och bebyggelsen glesnar. Bara några småbyar, nån bondgård och nåt litet samhälle sådär, dvs rena landsbygden. Och detta bara 3 mil från Stockholm! 

Dagen bjöd på riktigt härligt höstväder. Blå himmel, hög klar luft och fina färger. Det är kul med cykeln, just för att man kommer ganska långt, så snabbt, även om man inte cyklar så fort. Sträckan efter Tungelsta ner mot Sorunda och sedan förbi Väggarö och Körunda ner mot Ösmo gillar jag jättemycket. Små slingriga vägar, lite lagom upp och ner, och så härlig natur. Precis som nere i Småland, nån liten sjö, lite betesmark, nån stenmur, lite äng, en gammal milsten och ganska mycket skog. Kanske därför jag tycker så mycket om just den här delen av världen, för att den känns som hemma? 

Sen passar det mig ganska bra att just utflyktscykla lite. Jag vill inte köra så fort, är lite rädd för att ramla. Och så gillar jag att vara ute länge, gillar det lite långsamma monotona nötandet, oavsett om jag tar mig fram springandes eller cyklandes. Det där kontemplativa, nästan meditativa tillståndet som kan infinna sig när man kommit in i rätt lunk, det är svårslaget. Och för att hitta det måste man vara ute ett tag, det kommer inte på ett kort och hårt tröskelpass. Långt och långsamt är liksom min grej. Fattar inte varför allt måste gå så fort jämt?!

Efter 4 timmar, ett antal fotostopp, några mellispauser och 67 cyklade km var jag framme i Nynäs. Då var klockan 12 och jag skulle börja jobba om ett par timmar. Tog pendeltåget tillbaka och kände mig bara glad. 

Glad för att jag tog mig tiden, och glad för att jag hade haft det så bra. Så skönt att få vara ute och så skönt att bara få låta tankarna gå.

Resten av dagen bestod av 3 PT kunder, ett tabatapass, ett cirkelpass och avrundades till slut med en Spinning intervall. Lite annan typ av cykling än på förmiddagen. Men allt har sin tid och sin plats, och det är väl det som är det fina i kråksången. Att man kan göra allt, ta det bästa av varje sak och känna att man gillar alltihop. Fast på olika sätt. Då blir även det bästa ännu bättre!

Trappmaskinen, vilken mardröm....

Appropå att jag brukar testa allt möjligt på mig själv... Idag tänkte jag göra nån slags ”maxtest” av trappmaskinen. Stått lite planlöst och trampat har jag väl gjort nån gång, men inte så att säga, maximerat upplevelsen. Jag brukar ibland när det passar, och med rätt kund, låta dem gå fem minuter i trappmaskinen och se hur många våningar man kommer. Sen gör vi samma sak några veckor senare och då ska man ju helst komma nån våning till. De som är lite tävlingsinriktade och går igång på tävlingsmomentet brukar gilla det och tycka att det är kul.

Idag tänkte jag själv testa och se hur många våningar jag kom. Hur svårt kan det vara liksom?? Det är ju bara att trampa på. Jag har ju för all del sett att redan efter en minut brukar många se märkbart ansträngda ut och efter ytterligare någon så brukar jag ibland fundera på om jag ska avbryta övningen. När fem minuter har gått brukar de flesta hänga över maskinen och jag funderar då på om jag verkligen borde ha pushat på det sista...

Innan testet....

Och för att ha en referenspunkt, något att relatera till, bestämde jag mig för att maxa själv idag. Och ja, det var jobbigt. Så in i h-e jobbigt! Kort sammanfattning av upplevelsen:

• Svårt? Inte speciellt, som sagt bara att trampa.
•  Jobbigt? Ehumm....andnöd, kräksvarning. Tog fem minuter innan jag ens kunde prata.
• Puls? Omätbar, mätaren gick inte så högt, trodde för ett ögonblick att den var trasig.
• Göra det igen? Aldrig i livet! Eller förresten, fråga i morgon när jag har glömt.
• Mer empati för mina kunder? Kanske. Fast troligtvis inte! De vill ju ha valuta för sina pengarJ

Det var alltså exakt så jobbigt som jag befarade, fast inte riktigt kunde tro ändå. Det var en ganska intressant upplevelse. Kanske hade jag upplevt det lättare om jag inte gjort det direkt efter ett Spinning intervall pass, där jag också tog i rätt hårt?

I vilket fall, övningen är bra, men ska användas med viss försiktighet. Och i rätt sammanhang, och med rätt kund. Rätt sak för rätt tillfälle alltså!

Nu ska jag ladda om för tre gruppass och sedan 2 PT kunder. Därefter en skön helg!

"Höstprojekt Styrka" - Nu kör vi!

Jag har en längre tid funderat lite på inriktningen på min egen träning framöver. I många år har jag haft löprelaterade mål, springa mer, springa längre, springa mer trail osv. Men hur det än är, så är det ganska svårt att kombinera mitt jobb med en seriös satsning på löpning. Ja, om man nu kan säga att min satsning någonsin har varit seriös.... Jag orkar helt enkelt inte ge mig ut att springa i nån större utsträckning. Några km eller en mil ibland, men det regelbundna strukturerade säger kroppen ifrån om. Och det klart, en vanlig arbetsdag kan utan problem innehålla ett flertal pass med varierande intensitet, så det klart att det är svårt att rent fysiskt orka med så mycket mer.

Jag är riktigt sugen på att lära mig crawla för att ta mig igenom Vansbrosimningen på ett snyggt sätt till  sommaren. Och jag är grymt sugen på att gå vidare med triathlon och kanske testa nåt "riktigt" lopp. Och då är det ju bra om jag kan simma. 

Men här och nu? Här och nu vill jag ha nåt för egen del att jobba med. Inte bara nöja mig med den träning jag får via jobbet. Jag har paradoxalt nog inte styrketränat så mycket sista året. Trots att jag jobbar på gym och har kabelmaskinerna och hantlarna på armlängds avstånd. Har därför bestämt mig för att hösten och början på vintern ska ägnas åt att bygga styrka. Det kommer göra gott för min löpning, när det är tid att ta upp den på riktigt igen. Och det kommer definitivt göra gott åt hållbarheten i min kropp. Ska jag hålla för de påfrestningar jobbet och tillvaron för med sig så behöver jag bli starkare. Det går inte att blunda för det. Och det jag säger till mina PT kunder borde även gälla mig själv....

Alltså. Några välplanerade styrkepass i veckan. I väntetiden mellan kunder, det kommer vara väl investerad tid. Mitt mål är att bygga lite mer synliga muskler, bli lite tightare i kroppen och framför allt känna mig starkare. Jag har väldigt lite intresse för att sätta rekord av olika slag, typ att ta XX kg i marklyft/bänkpress/knäböj/you namn it. Men att bygga lite mera muskler och bli lite starkare, är mer vad jag tänker mig. 

 

Ska bli riktigt kul. Och spännande. Jag använder ganska ofta mig själv som försökskanin för olika saker. Det här blir också en typ av test. Hur mycket kan hända i kroppen med tre ordentliga pass i veckan på ett par månaders sikt? Borde kunna vara en del. 

Här borde jag väl lägga ut lite "före" bilder, men det tänker jag inte göra. Kanske kommer de senare - fast troligtvis inte. Jag gör detta för min egen skull, för att jag behöver lite "projekt" i tillvaron.

"Höstprojekt Styrka", det låter bra! Let's go!! Fortsättning följer...

Triathlonpremiären avklarad!

Så var det äntligen dags. I lördags strax efter lunch gick startskottet för ett litet, trivsamt och fullkomligt opretentiöst triathlonlopp i grannskapet. Vi var ca 20 st som tillsammans skulle simma 500 m, cykla 3 mil och sedan springa 7 km. Vädret var det allra bästa och vi, de glada amatörerna, var riktigt förväntansfulla. Själv har jag länge funderat på triathlon men inte riktigt kommit till skott. Det här kändes som ett bra sätt att testa de tre grenarna efter varandra under sociala och trivsamma former.

Jag hade lyckats få med mig tre kompisar vilket såklart var extra roligt. Själv har jag deltagit i många springlopp genom åren och känner mig numera ganska bekväm med lopp av olika slag. Men ändå var ju det här en helt annan typ av grej så jag var trots allt ganska pirrig. För två av kompisarna var detta med lopp ganska nytt och såklart också lite extra för nervöst. 

Jag och mina fina kompisar.

När klockan började närma sig 14 drog vi oss ner mot sjön och första grenen. Nu var var vi igång!

Nu bär det av!

Simningen:

Själv hade jag för länge sedan bestämt att jag inte under några omständigheter tänkte simma utan våtdräkt. Att frysa är så hemskt, och jag hade skaffat våtdräkt med långa ben och armar, med liten baktanke på att även kunna ha den till typ ett Vansbrosim nångång. För mig kändes simningen bra, jag kan ju inte crawla men det gick så bra ändå. Hade glömt att införskaffa den obligatoriska färgglada badmössan så jag fick dra på mig min jätterosa springmössa. Ni förstår ju vilken nivå det var på detta... Kompis nr 1 fick däremot nästan panik i vattnet och tyckte att våtdräkten var hemsk. Jag blev lite orolig för henne och tänkte att hon kanske glömmer att simma och sjunker rätt som det är?? Vågade inte lämna henne utan simmade så nära så jag skulle ha kunnat gjort en livräddningsinsats om det behövts. Tack och lov gjorde det inte det utan vi kom i land odrunknade.

Cyklingen:

Vi bytte om i lugn och ro och stack iväg. Kompis nr 2 med trasiga växlar och barnsadel på cykeln drog iväg som en avlöning och hojtade att vi nog kommer ikapp henne snart. Det gjorde vi inte. Kompis nr 3 med proffscykeln stack också lite i förväg. Hon lyckades dock cykla vilse. Efter typ 5, eller kanske 3 telefonsamtal, där jag med mindre lyckat resultat inte kunde få henna att hitta rätt väg gav hon upp och cyklade bakvägen tillbaka. Men en felcyklad cykeletapp är också en cykeletapp och vi möttes i växlingen och var lika glada för det. Att det gick rätt sakta det hela gjorde inte så mycket, då hade jag kraft kvar till löpningen.

Löpningen:

Min bästa gren, och dagen till ära var den superbäst. Varken simningen eller cyklingen hade ju inneburit några världsrekordtider utan det fanns helt klart krafter kvar, och benen liksom spratt iväg med mig. Kändes skönt att trycka på och att det fanns kraft kvar. Jag startade löpningen absolut sist men med mina superkrafter såg jag att jag knaprade in på de andras försprång. Jag lyckades dock inte riktigt komma ikapp, hade behövt ytterligare nån km för det. Men det gjorde absolut ingenting. Idag var inte en maxprestation målet, utan bara att delta, testa och ha kul.

Och kul hade vi verkligen! Jag är så stolt över mina kompisar som genomförde detta så starkt. Så bra kämpat och så bra jobbat! Loppet avslutades med fanfar och en liten påse med div goda saker, precis sådana saker som vi triathleter är sugna på efter avslutat lopp. Nöjda och glada avslutade vi dagen och konstaterade att vi haft riktigt roligt!

Glada triathleter efter målgång.

Och vad säger man om mera triathlon framåt? Gärna! Det var riktigt kul, måste bara våga cykla lite fortare. Inte vara så rädd för att ramla utan våga släppa på. Att lära mig simma på riktigt vore nog också nåt att fundera på?! 

Sen så, sen är jag redo!