Energitjuvar....

Ni har väl också stött på dem antar jag. Energitjuvarna. De som på något sätt gör en alldeles energilös, liksom suger kraften ur en. Som man bara blir ledsen av att träffa eller prata med.

När man ringer upp för att berätta om nåt roligt och energitjuven svarar att "det låter jobbigt", eller "det skulle jag aldrig ha velat gjort". Glädjen man hade från början rinner av och byts mot nåt annat. Eller kanske ännu värre, när man nångång vill berätta om nåt jobbigt och energitjuven inte lyssnar utan börjar berätta om nån den känner som har varit med om nåt mycket värre. Eller avbryter och pratar om sig själv och sina problem. Som inte kan tänka sig att lyssna eller visa något intresse.

De dagar man känner sig stark, glad och pigg gör det inte så stor skada. Då kan jag hålla det ifrån mig och tänka "vad det måste vara jobbigt att vara så negativ". Sen rinner det av mig. Men dagar när jag inte är lika pigg från början, kanske har sovit dåligt eller känner mig lite låg. Då gör energitjuven mycket mer skada, då tar den kanske den sista energin jag har.

Känner ni igen vad jag menar?

Och hur hanterar man detta? Egentligen borde man såklart bara strunta i det och rycka på axlarna. Tänka att det inte berör mig och att det inte spelar nån roll. Eller att helt enkelt välja bort dem? Med dem man inte känner så väl eller måste umgås med är det inga problem, tids nog kommer kontakten dö ut. Men hur gör man om det är nån man känner väl och inte kan undvika? En granne, en jobbarkompis, bästa vännen eller kanske nån i familjen? Då är det inte lika lätt. Då måste man hitta ett förhållningssätt som funkar.

Naturligtvis är det upp till mig hur jag hanterar detta. Min reaktion kan jag inte lasta nån annan för. Hur jag tar emot detta beror på min dagsform, tidigare upplevelser och vilket förhållningssätt jag väljer. Jag inser att jag inte kan, och inte vill, förändra någon annan. Det är bara mig själv och min reaktion jag kan göra något åt.

Trots detta, är det ju så svårt! Jag blir påverkad fast jag inte vill. Jag tar åt mig, fast jag inte borde. Jag låter det, men bara ibland, gå ut över mitt eget humör. 

Hur gör man? Hur hanterar ni energitjuvar?

Långpassen duggar otätt....

Dessa långpass.... Trots att det är mina favoritpass är de så svåra att få till. Ibland, fast det händer nästan aldrig, blir det ett i veckan. Det vanligaste är nog mer ett i månaden, eller kanske inte ens det.... För att få kvala in som långpass, för MIG enligt MIN definition, ska de vara på minst 1,5 timme eller på minst 15 km. Dessa två kriterier brukar sammanfalla ganska bra. Alltså inte all världens tid, även om jag helst vill ha dem uppåt två timmar för att de ska vara riktigt på riktigt. I vilket fall, i går öppnade sig möjligheten för ett riktigt bra långpass. Stora dottern och hennes kompisar skulle ut till Sickla och gå på bio, och jag skulle få ca två timmar att spendera på vad jag ville. Inte så illa, hela Nackareservatet med underbara löpspår ligger bara ett stenkast därifrån!!

Härligt!

Alltså; installera tjejerna på bion, se till att de har popcorn och dricka, 3D glasögon och avstängda mobiler. Därefter; av med överdragskläder, in med dem i bilen, springa ner till kanalen, över bron, kolla hur mycket snö det finns kvar i Hammarbacken (inte mycket!) och så hitta ett bra löpspår. Och löpspår fanns det. Hur många som helst! Jag funderade ut att om jag först tar det gulvita och sen förbindelsen bort till det rödvita och ev en liten extrarunda så borde det bli lagom. Ganska enkelt kändes det just då. Och egentligen var det ganska enkelt, vårsol, vårblommor, fågelkvitter och glada löpare om vartannat.

Nä, skidorna får vänta till nästa år.....

Problemet var att jag inte hittade det gulvita spåret! Det fanns Hur Många Spår Som Helst! Som inte var med på kartan, och som inte var uppmärkta. Inte lätt att veta vilket som var vilket! Det tog mig över sju km att bara hitta rätt spår av alla spår. Det rödvita brydde jag mig inte ens om att leta reda på. Jag kopplade i stället in min orienterarhjärna och freestylade loss bland alla vägar, stigar och spår. Det kunde ju inte bli SÅ fel och huvudsaken var ju att jag fick springa. 

Och nånstans vet jag, att hade jag hittat rätt väg, så är det ju inte så troligt att jag hade hållt mig till den ändå. Jag är så nyfiken och lyckas alltid hitta en stig som jag bara måste prova. Vet inte hur många gånger som jag har hittat nån liten avstickare som jag har tagit, till följd att jag fått springa genom helt stigfritt landskap till jag hittat civilisation igen. Och det är väl det som är det härliga med långpassen. Att sträckan inte är så viktig utan mer tiden man är ute. Då kan man kosta på sig att testa nya vägar, springa fel, hitta rätt, och på något sätt klara allt längre distanser. 

Och eftersom jag inte är nån snabblöpare nångång, inte ens på korta distanser, finns det ju absolut ingen anledning att stressa. Att ta in omgivningen, känna doften, fota lite och att se det som finns är minst lika viktigt som att springa exakt rätt!

Årets första blåsippa!

Efter knappt två timmar och ca 16 km senare var jag tillbaka vid bion. Tjejerna var nöjda och det var jag också. Härliga, underbara långpass!! Måste snart bli dags för ett till! 

Löpning för kropp och själ....

Att välja - Och att välja bort!

Häromdagen skrev Malin om att inte hinna allt man vill. Att man inte hinner träna de pass man vill och en massa andra saker som man inte heller hinner. Jag svarade lite skämtsamt att jag brukar fixa 25 timmar på dygnet ibland och så fixar det sig. Stämmer ju inte riktigt.....

I vilket fall så funderade jag lite vidare på detta med att inte hinna. Jag tror att precis alla känner igen sig i det dilemmat. Eller finns det nån därute som har total balans och hinner allt ni vill?!? 

Utbudet är ju på alla håll så otroligt stort. Så många nya filmer jag vill se, så många härliga middagar jag vill laga, så många lopp jag vill springa, så många vänner jag vill träffa, så många aktiviter som barnen har, så mycket som ska fixas, lagas, ordnas..... Möjligheterna är enorma och tiden står inte alls i paritet. I vissa lägen försöker jag planera och optimera tiden för att hinna allt. Det brukar undantagslöst misslyckas och inte sällan sluta med att jag är både arg och ledsen för att jag har misslyckats. Andra gånger, de flesta faktiskt tack och lov, försöker jag inte ens utan inser att jag måste ta bort lite. 

Man kan ju också fundera på hur man ska välja och hur man ska prioritera. Ska man välja det nödvändiga? Eller det roliga? Eller det jag behöver? Och vad är egentligen nödvändigt just idag? Kanske är det roliga det viktigaste? Hur prioriterar man egentligen rätt?

Risken med att försöka hinna allt är att inget blir riktigt bra. Hur många gånger har jag inte försökt klara allt? Och alltid med en känsla av att det ändå inte blev riktigt bra. 

Hur jag än vrider och vänder på detta är utbudet och möjligheterna eoner större än tiden. Måste alltså välja bort. Och visst är det väl egentligen mest det som det handlar om. Att välja bort. Jag blir bättre och bättre på detta. Men ändå faller jag dit ibland och plockar på för mycket. Och blir ledsen för att det inte funkar. 

Och så gör jag om och gör nya val. Och kommer återigen till slutsatsen att det enda det handlar om är MIG. Det är ju JAG som gör MINA val! Finns ingen att skylla på. Om det blir fel ibland gör det faktiskt inget. Det ger en möjlighet att göra på ett annat sätt nästa gång. Och det är JAG som väljer hur det ska bli nästa gång. 

JAG!!