Är hälsan viktigast?!?

Är hälsan viktigast?!?

Retorisk fråga egentligen. Det går helt enkelt inte att svara att hälsan inte är viktig. Kanske till och med viktigast av allt. För vad spelar egentligen annars någon roll om man drabbas av svår sjukdom? Antagligen ingenting, förutom att bli frisk!

Och ändå gör vi inte det vi kan för att skapa och behålla hälsan. Vi människor är inte logiska. Inte jag heller, fast jag skulle önska.... Hur många är det inte som röker. Och ändå vet vi att det markant ökar risken för lungcancer och annat. Vi är många som slarvar med maten, äter ”fel”, fast vi vet vad som är ”rätt” och vad vi egentligen skulle må bra av. Vi sitter alldeles för mycket stilla, fast vi vet att det inte krävs så värst mycket rörelse per dag för att avsevärt förbättra sitt läge. Vi söker snabba energikickar och tar gärna till godis och annat sött som snabbt ger energi, fast vi vet att det egentligen bara är för stunden.

Hur många är det inte som har problem med rygg, höfter, knän osv och fått övningar från sjukgymnasten? Hur många är det som gör dessa övningar som det var tänkt?

Varför inte undrar jag då.

-Ehhh, det blev inte av.

-Vadå blev inte av?

- Nej, det är svårt att få det gjort...

- Men du har ju ont hela tiden!? Och du har fått TRE övningar som tar ca 15 min varannan dag? Och du gör dem inte, trots att det skulle göra att du slapp ha så ont?!?

- Ja.....

Jag funderar en del på det här fenomenet. Det är ju dessutom en del av mitt arbete att guida, vägleda och motivera människor till bättre hälsa. Vi lever i en tid full av måsten. Tider att passa, veckobrev som ska läsas, aktiviteter att skjutsa till och you name it. Det är svårt att klara allt. Alla bitar kan inte ligga på topp. Men om nu hälsan är viktigast, vilket vi var eniga om, borde då inte det prioriteras högre?

Jag kan inte låta bli att tänk att vi människor ibland är lite bekväma, kanske rentav lite bortskämda. Vi vill ha hälsa. Men vi är inte beredda att prioritera eller att anstränga oss för det. Vi vill ha hälsa, så länge vi inte behöver jobba för det. 

Är inte det konstigt? Vi kämpar genom många års skolgång för att få den utbildning och till slut det jobb vi vill ha. Vi ställer upp och tar på oss extra uppgifter på jobbet, bara för att ingen annan kan, och jobbet måste ju göras. Vi sparar för att kunna åka på drömresan och vi kämpar oss uppför karriärstegen, trots att det innebär långa dagar och alltför lite tid med familjen. 

Men de små ansträgningarna för vår egen hälsa. De är det värre med. Där är vi inte riktigt beredda att sätta till samma kraft. Det glöms bort och prioriteras ned. Rätt konstigt tänkt av oss, om vi tänker efter. För om nu hälsan verkligen är viktigast, alltså på riktigt viktigast, då borde vi i många lägen kunna göra betydligt bättre val. 

Och såhär behöver det inte vara! För vi har ett val. Vi kan faktiskt välja. Jag kan välja att ta mig lite tid varje dag. Tid att planera vilken mat jag bör handla hem, tid att ta en joggingrunda eller tid att göra mina övningar från sjukgymnasten. 

Är det inte dags att vi enas om att om nu hälsan är viktigast - bör vi då inte ge den den plats den förtjänar. Dvs högst upp på prioriteringslistan. Jag säger inte att det alltid är lätt, men vi har klarat så mycket som är svårare, så vi klarar definitivt detta också. Om vi bestämmer oss. Och visar att vår hälsa är precis lika viktig som allt annat. 

Till och med viktigare! Till och med viktigast!

Mot nya mål

Jag lyckades i mitt förra inlägg skruva upp förväntningarna på mitt nästa lopp lite mer än avsett. Det var inte riktigt meningen, för jag ska varken bestiga Mount Everest, springa ett 24-timmars lopp eller göra en Ironman. Fast nu bränns det lite. Lite. Jag ska nämligen för första gången testa på triathlon!

Det kan ju med all rätt tyckas lite märkligt att jag är så spänd/glad/rädd/exalterad för det. Men betänk att jag inte kan simma så förstår man (kanske) lite bättre. Eller ja, simma kan jag ju, men bara tantsim. Inte crawl. Dessutom tycker jag inte om att bada mer än fötterna. Och nu ska jag simma i öppna havet!  Eller ja, inte ens havet förresten... Drevviken. Och sträckan är överkomlig, 500 meter. Det borde man (jag) klara med tantsim och våtdräkt. Jag har övertalat min kompis Sara att vara med, känns tryggt att ha nån med som kan dra upp mig ute till havs, ja ja Drevviken, om jag sjunker. 

Loppet då? Jo, det är ett lokalt lopp som anordnas av fyra tjejer här i krokarna. Långt ifrån de stora arrangemangen och riktiga storloppen. Jag hörde talas om detta redan förra året, och i år när jag såg ett anslag tänkte jag att nu är det dags. Nu får det vara färdigvelat. Punkt! 

Jag har länge varit sugen på att testa triathlon men inte riktigt kommit mig för. Jag kan ju inte simma på riktigt och jag tycker det är läskigt att cykla fort om jag skulle ramla. Springa kan jag förstås, nästan hur långt som helst, men det andra.... Därför känns detta som en så bra början, ett lokalt lopp, utan en massa prestationskrav. Bara för att det är kul! Och så tycker jag att det är ett så bra initiativ att ordna ett lopp i närområdet. Härligt att det finns såna krafter! 

Till att börja med ska jag införskaffa en våtdräkt. Har nån tips på var jag kan köpa en billig, gärna med långa ben och långa armar vore jag mycket tacksam. Sen ska jag öva på att simma i den. Tantsim i våtdräkt. Och så cykla med efterföljande löpning så klart. 

Detta ska bli sommarens träningsprojekt har jag tänkt. Ska bli riktigt kul, precis den utmaning jag behöver just nu. Fortsättning följer garanterat. 

Wish me luck!

Att gå utanför sin comfortzone....

Varför är det så svårt att prova nya saker? Varför är det så svårt att gå på ett annat pass än just det man brukar gå på? Varför låter man hellre bli att träna om det är en vikarie på favorit passet? Och varför är det så lätt att skapa sina egna sanningar?

Spinning är för jobbigt, utepassen är för tuffa, instruktören XX kör så hårt, man måste vara jättestark för att träna med fria vikter, gummiband är inte träning, och så bara fortsätter det.... Den här typen av mer eller mindre ogrundade påståenden hör jag ganska ofta. När man inte riktigt vet skapar man sin egen sanning. Spinning kan absolut vara en nära döden upplevelse, men det kan också vara "a walk in the park" om man hellre vill det. Och allt däremellan - beroende på hur jobbigt man vill att det ska bli. Och hur jobbigt man gör det. För det är ju jag själv som väljer!

Jag tror man skapar dessa sanningar för att slippa prova något nytt. Slippa utmana sig. För att få en ursäkt att stanna i sin comfort zone. I sin bekväma zon där man vet precis vad som väntar och inte blir speciellt överraskad. Varken positivt eller negativt. Det är lite synd. För genom att sätta upp en massa hinder och  "sanningar", går vi miste om väldigt mycket, kanske helt i onödan. 

Jag gör dessvärre likadant själv ibland. Hittar på min egen sanning för att slippa prova. Jag går därför väldigt sällan på dansinspirerade pass. Jag kan nämligen inte dansa. Jag har ingen taktkänsla och jag kan inte röra mig åt rätt håll. Eller så kan jag det?!? Fast jag inte vet. För jag har ju inte provat! 

Tack och lov har jag blivit mycket bättre på att våga göra saker som jag inte vet om jag kan. Ta mer risker, våga prova och våga köra på. Jag behöver inte alltid ha garanti eller veta exakt vad som ska hända. Och vad är det värsta som kan hända? Att passet var för jobbigt? Då får jag väl ta en liten paus då! Eller att vikarien var dålig? Då behöver jag inte gå nån mer gång. Det handlar väldigt sällan om liv och död. 

Apropå att våga så har jag länge varit sugen på att testa nån ny typ av lopp, få lite nytändning i min egen träning och utmana mig själv i nåt annat än att springa ännu längre. För några veckor sedan hittade jag ett lopp jag blev nyfiken på, och sedan dess har jag velat fram och tillbaka. Tills idag när jag anmälde mig. Just nu känner jag mig både förväntansfull, lite glad och tämligen skräckslagen. Hur ska det här går? 

Ja, inte vet jag. Jag får skriva om mitt nyblivna sommarprojekt i ett annat inlägg. Just nu vill jag bara känna mig stolt över att jag ens vågade anmäla mig. Och så ska jag äta lite jordgubbar. 

Det blev visst en riktig cliff hanger av detta.....

Coreträning med stort C!

För några dagar sedan kom jag över ett träningsprogram för mage. Programmet består egentligen av sju program med 5-7 övningar vardera. Tanken är att man gör ett program per dag i 2-4 set, det tar ca 15 min per gång. Lite kul upplägg tyckte jag, och dessutom behöver jag en del inspiration och nya idéer till mina egna corepass.

Nu har jag kört igenom de tre första programmen och kan konstatera att jag nog aldrig har haft så här mycket träningsvärk i bålen. Och då tränar jag även i vanliga fall väldigt mycket core. Det här var verkligen en riktigt uppiggande upplevelse att hitta så mycket nya övningar. Dessutom sammansatta och kombinerade för att bli så effektiva som möjligt. Jag har kommit åt muskler som jag inte visste att jag hade, och det var nog dessvärre ett tag sedan jag hade den känslan sist.... Helt klart var det här ett nytt sätt för mig att träna mage, och jag är riktigt nöjd med känslan. Och så är det ju så kul att få lära sig lite nytt. Få lite ny inspiration och nya infall. Riktigt kul och en mycket uppfriskande upplevelse alltså!

Några övningar är definitivt så jobbiga att de är tveksamma att använda i mina gruppass, men de flesta övningar kan jag absolut ha nytta av. De som tränar med mig kommer få en hel del nytt framöver, insmuget (heter det så?!) lite här och där. He he!

Förresten så testade jag faktiskt några av de statiska övningarna på en PT kund redan häromdagen. Och resultatet? Hon messade mig idag och sa att hon hade en helt annan känsla i magen än hon brukar ha efter ändå såpass få magövningar som vi gjorde. Jag ska utvärdera passen mer om ett par veckor, det här var bara de första intrycken, och de är som sagt mycket positiva. Fortsättning följer, som man säger.

Ja, kanske det?!?

Mitt bästa piggtips!

Det här har jag skrivit om tidigare men jag är så förtjust så jag måste verkligen ta det igen! Lika bra att börja med att säga att jag inte är sponsrad av någon eller får betalt för detta inlägg. Jag skriver bara för att jag vill dela med mig av något jag tycker är riktigt bra.

Och vad är då detta?!? Jo, jag kan inte nog säga hur mycket jag tycker om produkten RÖDBETSJUICE!! Inte tycker om i bemärkelsen god, för det är inte det godaste som finns, även om jag numera tycker att det är helt okej. Jag menar tycka om i bemärkelsen att jag tycker om, eller kanske snarast älskar, den effekt den har på mig. Det har skrivits mycket de senaste åren om rödbetsjuicens effekt. Nitratet har visat sig kunna höja syreupptagningsförmågan. Därmed har rödbetor, och andra nitratrika livsmedel, seglat upp som en naturlig prestationshöjare inför tex längre lopp. Jag testade själv för ett par år sedan innan ett ultralopp och sprang sedan ett av mina bättre lopp ever. Om det beror på rödbetorna eller inte vet jag såklart inte, men det kändes bra, och det räcker långt.

Det jag även gör, är att jag tar en "kur" när jag känner mig trött, kraftlös och saknar energi i största allmänhet. Det händer definitivt oftare än jag springer långlopp, så det är alltså här jag har mest nytta av juicen. Som jag har skrivit om många gånger tidigare så innebär mitt jobb en himla massa träning. 

-Jag är lyckligt lottad, jag vet!! 

Baksidan av det är förstås att det inte blir mycket återhämtning och att jag ibland känner mig trött och sliten i kroppen. När den känslan kommer krypande brukar jag ta en rödbetsjuicekur. Jag har numera alltid några flaskor hemma, bara för säkerhets skull. Jag tar ett glas morgon och kväll de första dagarna och därefter ett glas på morgonen i kanske en vecka. Kanske inbillning, kanske fantasi, kanske placebo, men för mig funkar detta perfekt! Redan efter ett par dagar brukar jag känna att kraften ökar. Därmed höjs min energi och jag kan vända den nedåtgående spiralen. När en bra sak händer, är det lätt att koppla på en till och så är man inne i ett bra flow igen. 

Jag känner att jag får energi av detta, att det ger mig den extra boost jag behöver ibland. Jag har de senaste åren kört en rödbetskur, varannan månad kanske, och känslan är alltid densamma. Kraften ökar och jag får det som behövs för att komma igen och ta nya tag. Jag är lika förvånad varje gång det händer, det blir en wow-upplevelse. Varje gång!!

Jag har överlag ganska stor skepsis till användandet av kosttillskott av olika slag, nu ska jag dock inte fastna där, det får bli ett annat inlägg... Jag försöker så långt det är möjligt att hitta naturliga alternativ som hjälper mig på olika sätt. Jag är dessutom ganska nyfiken och provar mycket bara för att det är så kul. För att jag helt enkelt inte kan låta bli! Av alla saker jag har testat är det här mitt absolut bästa tips, för mig funkar det riktigt bra. 

Jag inser såklart att någon kommer tycka att det här inte stämmer, att jag inte har bevis för det jag skriver osv. Här blir mitt korta svar att det här är MIN upplevelse som jag vill dela med mig av. Det kanske inte funkar för alla, men jag bara älskar det. Och det är endast på den känslan jag grundar detta inlägg.

Vore kul att höra vad ni har för energitips. Vad gör ni för att komma igen när kraften sinar? Jag tar gärna emot härliga, galna, roliga och bra tips. Vad är det som funkar för dig?