Med cykeln längs Nynäsleden

Häromdagen hade jag halva dagen alldeles obokad och alldeles ledig, alldeles för mig själv. Har länge varit sugen på att ta cykeln neråt Nynäshamn och det här var en bra dag för det, helt klart. Jag har cyklat genom Södertörn många gånger, kört olika vägar, ibland små och ibland lite större. Den här dagen ville jag cykla småvägar, komma nära naturen och nära omgivningen.

Jag lämnade barnen i skolan och stack iväg. Förbi Haninge, Jordbro och Västerhaninge. Ganska tråkig inledning, innan man kommer ut på landet på riktigt. Efter att ha passerat Jordbro, efter lite dryg 30 min, brukar jag känna att jag är på väg. Då har man lämnat förorterna och bebyggelsen glesnar. Bara några småbyar, nån bondgård och nåt litet samhälle sådär, dvs rena landsbygden. Och detta bara 3 mil från Stockholm! 

Dagen bjöd på riktigt härligt höstväder. Blå himmel, hög klar luft och fina färger. Det är kul med cykeln, just för att man kommer ganska långt, så snabbt, även om man inte cyklar så fort. Sträckan efter Tungelsta ner mot Sorunda och sedan förbi Väggarö och Körunda ner mot Ösmo gillar jag jättemycket. Små slingriga vägar, lite lagom upp och ner, och så härlig natur. Precis som nere i Småland, nån liten sjö, lite betesmark, nån stenmur, lite äng, en gammal milsten och ganska mycket skog. Kanske därför jag tycker så mycket om just den här delen av världen, för att den känns som hemma? 

Sen passar det mig ganska bra att just utflyktscykla lite. Jag vill inte köra så fort, är lite rädd för att ramla. Och så gillar jag att vara ute länge, gillar det lite långsamma monotona nötandet, oavsett om jag tar mig fram springandes eller cyklandes. Det där kontemplativa, nästan meditativa tillståndet som kan infinna sig när man kommit in i rätt lunk, det är svårslaget. Och för att hitta det måste man vara ute ett tag, det kommer inte på ett kort och hårt tröskelpass. Långt och långsamt är liksom min grej. Fattar inte varför allt måste gå så fort jämt?!

Efter 4 timmar, ett antal fotostopp, några mellispauser och 67 cyklade km var jag framme i Nynäs. Då var klockan 12 och jag skulle börja jobba om ett par timmar. Tog pendeltåget tillbaka och kände mig bara glad. 

Glad för att jag tog mig tiden, och glad för att jag hade haft det så bra. Så skönt att få vara ute och så skönt att bara få låta tankarna gå.

Resten av dagen bestod av 3 PT kunder, ett tabatapass, ett cirkelpass och avrundades till slut med en Spinning intervall. Lite annan typ av cykling än på förmiddagen. Men allt har sin tid och sin plats, och det är väl det som är det fina i kråksången. Att man kan göra allt, ta det bästa av varje sak och känna att man gillar alltihop. Fast på olika sätt. Då blir även det bästa ännu bättre!

Trappmaskinen, vilken mardröm....

Appropå att jag brukar testa allt möjligt på mig själv... Idag tänkte jag göra nån slags ”maxtest” av trappmaskinen. Stått lite planlöst och trampat har jag väl gjort nån gång, men inte så att säga, maximerat upplevelsen. Jag brukar ibland när det passar, och med rätt kund, låta dem gå fem minuter i trappmaskinen och se hur många våningar man kommer. Sen gör vi samma sak några veckor senare och då ska man ju helst komma nån våning till. De som är lite tävlingsinriktade och går igång på tävlingsmomentet brukar gilla det och tycka att det är kul.

Idag tänkte jag själv testa och se hur många våningar jag kom. Hur svårt kan det vara liksom?? Det är ju bara att trampa på. Jag har ju för all del sett att redan efter en minut brukar många se märkbart ansträngda ut och efter ytterligare någon så brukar jag ibland fundera på om jag ska avbryta övningen. När fem minuter har gått brukar de flesta hänga över maskinen och jag funderar då på om jag verkligen borde ha pushat på det sista...

Innan testet....

Och för att ha en referenspunkt, något att relatera till, bestämde jag mig för att maxa själv idag. Och ja, det var jobbigt. Så in i h-e jobbigt! Kort sammanfattning av upplevelsen:

• Svårt? Inte speciellt, som sagt bara att trampa.
•  Jobbigt? Ehumm....andnöd, kräksvarning. Tog fem minuter innan jag ens kunde prata.
• Puls? Omätbar, mätaren gick inte så högt, trodde för ett ögonblick att den var trasig.
• Göra det igen? Aldrig i livet! Eller förresten, fråga i morgon när jag har glömt.
• Mer empati för mina kunder? Kanske. Fast troligtvis inte! De vill ju ha valuta för sina pengarJ

Det var alltså exakt så jobbigt som jag befarade, fast inte riktigt kunde tro ändå. Det var en ganska intressant upplevelse. Kanske hade jag upplevt det lättare om jag inte gjort det direkt efter ett Spinning intervall pass, där jag också tog i rätt hårt?

I vilket fall, övningen är bra, men ska användas med viss försiktighet. Och i rätt sammanhang, och med rätt kund. Rätt sak för rätt tillfälle alltså!

Nu ska jag ladda om för tre gruppass och sedan 2 PT kunder. Därefter en skön helg!

"Höstprojekt Styrka" - Nu kör vi!

Jag har en längre tid funderat lite på inriktningen på min egen träning framöver. I många år har jag haft löprelaterade mål, springa mer, springa längre, springa mer trail osv. Men hur det än är, så är det ganska svårt att kombinera mitt jobb med en seriös satsning på löpning. Ja, om man nu kan säga att min satsning någonsin har varit seriös.... Jag orkar helt enkelt inte ge mig ut att springa i nån större utsträckning. Några km eller en mil ibland, men det regelbundna strukturerade säger kroppen ifrån om. Och det klart, en vanlig arbetsdag kan utan problem innehålla ett flertal pass med varierande intensitet, så det klart att det är svårt att rent fysiskt orka med så mycket mer.

Jag är riktigt sugen på att lära mig crawla för att ta mig igenom Vansbrosimningen på ett snyggt sätt till  sommaren. Och jag är grymt sugen på att gå vidare med triathlon och kanske testa nåt "riktigt" lopp. Och då är det ju bra om jag kan simma. 

Men här och nu? Här och nu vill jag ha nåt för egen del att jobba med. Inte bara nöja mig med den träning jag får via jobbet. Jag har paradoxalt nog inte styrketränat så mycket sista året. Trots att jag jobbar på gym och har kabelmaskinerna och hantlarna på armlängds avstånd. Har därför bestämt mig för att hösten och början på vintern ska ägnas åt att bygga styrka. Det kommer göra gott för min löpning, när det är tid att ta upp den på riktigt igen. Och det kommer definitivt göra gott åt hållbarheten i min kropp. Ska jag hålla för de påfrestningar jobbet och tillvaron för med sig så behöver jag bli starkare. Det går inte att blunda för det. Och det jag säger till mina PT kunder borde även gälla mig själv....

Alltså. Några välplanerade styrkepass i veckan. I väntetiden mellan kunder, det kommer vara väl investerad tid. Mitt mål är att bygga lite mer synliga muskler, bli lite tightare i kroppen och framför allt känna mig starkare. Jag har väldigt lite intresse för att sätta rekord av olika slag, typ att ta XX kg i marklyft/bänkpress/knäböj/you namn it. Men att bygga lite mera muskler och bli lite starkare, är mer vad jag tänker mig. 

 

Ska bli riktigt kul. Och spännande. Jag använder ganska ofta mig själv som försökskanin för olika saker. Det här blir också en typ av test. Hur mycket kan hända i kroppen med tre ordentliga pass i veckan på ett par månaders sikt? Borde kunna vara en del. 

Här borde jag väl lägga ut lite "före" bilder, men det tänker jag inte göra. Kanske kommer de senare - fast troligtvis inte. Jag gör detta för min egen skull, för att jag behöver lite "projekt" i tillvaron.

"Höstprojekt Styrka", det låter bra! Let's go!! Fortsättning följer...