Lite om det komplicerade i att äta....

Nu ska jag vara försiktig. Väldigt försiktig. Förra gången jag skrev om mina funderingar kring mat och det i mina ögon komplicerade förhållandet vi i välfärdsvärlden har till mat fick jag väldigt mycket reaktioner. Förvånansvärt många måste jag säga. Många höll med, och många blev irriterade på mig.
Jag var inte alls beredd på att det skulle engagera så. Jag tror många kände sig träffade, tyckte att jag var lite för präktig eller helt enkelt la mig i sånt som jag inte hade med att göra. Säkert sant alltihop, jag är rätt präktig, men eftersom detta är mitt forum så tycker jag mig ändå ha rätt att skriva om det som engagerar mig. Just då var det mat, och just nu är det också mat!

Jag tänker lite så att äta, sova, gå på toa, andas och en hel del andra saker är helt grundläggande. Det är sånt vi människor alltid har gjort, annars hade vi som art inte överlevt. Tänker på stenåldersmänniskorna, de åt när de hittade nåt, och då åt de nog allt som fanns eftersom de inte visste när de skulle hitta nåt nästa gång. Ibland fanns det mycket och ibland lite, ibland säkerligen ganska ensidigt och ibland mer varierat. Över tid blev det ganska bra, och jag har svårt att tro att de drogs med några stora överviktsproblem eller några andra av de välfärdsrelaterade åkommor vi har idag.

Vad vill jag då komma med detta? Jo, jag tror att vi gör det så himla komplicerat så vi helt enkelt slår knut på oss själva. Jag blir rätt trött på alla kostråd, alla dieter, alla tillskott och allt sånt som möter oss. Hela tiden!! I vår stora tillgång på goda saker har vi helt slagit ut de mekanismer som styr vad vi egentligen behöver. Och vad gör vi då? Jo, vi hänger på den ena dieten efter den andra för att återfå kontrollen. Det är inte alltid lätt, och i kampen mot det perfekta finns inga förbjudna medel. Ibland vill jag bara skrika att låt mig vara. Jag vill inte se en enda mer löpsedel om nån ny diet. Jag vill inte se en massa reklam om det eller det kosttillskottet. Eller hur man får perfekta magrutor till sommaren. Jag vill inte!! Jag vill äta för att må bra och jag vill träna för att det är kul. För att jag mår bra av det och för att jag vill. Jag vill känna efter vad jag vill äta och lita på att min kropp vet vad den behöver. Och hur mycket. Jag behöver inte fler dieter och det tror jag inte att nån annan gör heller.

För nån månad sedan fick jag en bok om Mindful Eating. Jag har nu läst den, och den var fantastiskt bra. Det handlar kort och gott om att minska på takten, att ta oss tid. När vi lagar mat, när vi äter och när vi planerar våra måltider. Genom att ta oss tid hinner vi känna vad vi behöver och när det är nog. Väldigt kloka och bra saker som känns fullkomligt rätt. Går liksom inte att säga emot.

Men ändå, är inte nåt totalt fel när vi behöver en bok om det? Att vi behöver en bok som talar om för oss att vi ska känna efter. Att vi inte längre kan det själva, att det inte är självklart. Var blev det fel undrar jag? Och hur kommer jag på rätt spår? 

Jag har inte svaren på allt detta. Ändå tror jag att jag har dem. Nånstans vet jag ju vad som behövs för att jag ska må bra. Hur jag ska äta för att må bra. Hur jag ska träna för att må bra. När jag har balans i allt detta mår jag bra. Och jag vill lita på att jag kan känna det. Utan en massa pekpinnar och krav. Det är nog ingen katastrof om det råkar bli lite för mycket choklad ena veckan och lite för mycket sallad den andra.
- Ja ja, whatever, skulle barnen ha sagt, och jag tror faktiskt de har rätt. Lite mer whatever i tillvaron, så skulle åtminstone jag må bättre. Måste allt vara så komplicerat hela tiden? Måste vi göra allt så krångligt?

Ungefär så går mina tankar just nu. Hur tänker ni?

Akut Marathonabstinens!!

Idag drabbades jag av total Marathonabstinens. Blev riktigt akut sugen på att börja springa lite mer strukturerat och målinriktat igen. Inte bara några planlösa kilometrar, utan ett helt marathon. Minst!!

De sista två åren har det inte blivit så mycket springande. Det har gått ett par år sedan min sista asfaltsmara och ett halvår sedan mitt sista 6-timmarslopp. Som jag inte på något sätt var rätt förberedd för. Tankarna på att börja springa lite mer igen har hela tiden legat och grott i bakhuvudet och väntat på att bli tagna på allvar.

Så idag läste jag den här knasiga listan i Runners World över 10 saker som händer alla som sprungit ett marathon.
Och JAAA - jag kände igen mig!! Jag känner igen hur ont det gör på slutet, hur det värker i hela kroppen, ända upp i hårfästet. Jag känner igen hur nära man är att börja gråta när man närmar sig mål och inser att man kommer klara det. Och hur skönt det känns när man helt slut i varenda liten cell får sin medalj av någon som säger att man har gjort ett fantastiskt lopp. Och hur omöjligt det känns att ta sig nerför trappan till Östemalms IP för att hämta sina överdragskläder. Och sen, när man satt i sig den första oxen börjar fundera på nästa lopp och vilken tid man borde kunna få då. Och dagen efter, ja då har man redan skickat iväg sin anmälan!

I hela kroppen känner jag att JAG MÅSTE SNART SPRINGA ETT MARATHON!!

Måste klura på hur jag ska hantera nuvarande träningsmängd för att skapa kapacitet för långdistansträning. Utan att slita ut mig och utan att bli skadad. Det tål att tänkas på. På något sätt måste det gå. Tänk om jag skulle springa i Stockholm till våren!?! Det vore nåt!!

MÅSTE, VILL, BEHÖVER verkligen springa ett marathon snart igen!! PUNKT.

I mål efter min första mara - trött och glad!

Love Spinning!

Spinning.

Älskad eller hatad. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att hålla sig neutral till spinningen. Antingen verkar man älska det, eller hata det. Finns liksom inget mitt emellan. Och få gruppass verkar vara omgärdade med så många uppfattningar och så många sanningar. Dessvärre ofta ganska onyanserade och ibland rentav felaktiga.

Själv tillhör jag dem som lärt mig älska spinning. Det tog ett tag innan jag såg tjusningen i det, men sen, när kronan fallit ner, blev det ren kärlek. Jag längtar till mina spinningpass och älskar att se gruppen ge allt. Jag möter också väldigt många som vill prova, har provat eller som inte alls kan tänka sig att prova. Spinning är inget för mig, det är alldeles för tuff träning hör man ibland. Ja, det kan vara tufft, men man bestämmer själv brukar jag svara. Och för att försöka reda ut några av de sanningar/farhågor/missuppfattningar som finns har jag noterat ner några vanliga:

* Spinning är så jobbigt.

- Ja, spinning kan vara precis hur jobbigt som helst. Det finns ingen övre gräns. Det kan också vara väldigt lätt. Jag bestämmer helt själv hur jobbigt det ska vara. Jag ställer in mitt eget motstånd på min cykel så att det passar mig. Därför kan både nybörjare och mycket vältränade cykla tillsammans, alla kör efter sin förmåga!

* Man får så ont i rumpan.

- Ja, det kan man få. Men det brukar gå över efter ett par gånger. Man kan också ta med ett vadderat sagelöverdrag eller ha cykelbyxor som är lätt vadderade. Det brukar dock sällan behövas, men om man vill så finns det att köpa. Annars brukar det bara kännas de första gångerna, sen är man van. 

* Det är så tråkigt, bara sitta i en sal och cykla.

- Ja, om man väljer att se det så. Annars kan man tänka att det är härligt att ta ut sig, svettas och bli sådär riktigt genomarbetad. Testa gärna olika instruktörer, vi har alla olika sätt, och någon annan kanske kan utmana dig på ett bättre, eller roligare sätt!?!

* Spinning är bara för de inbitna, de seriösa konditionsidrottarna. 

- Va?? Seriösa?? Vem är seriös och vem är det inte, tänker jag då. Spinning är för alla. För alla som vill konditionsträna på ett effektivt sätt.

* Går man ner i vikt?

- Tja, det beror ju på hur balansen mellan intag och uttag ser ut.... Men spinning ger en hög kaloriförbrukning och leder till en bra förbränning så förutsättningarna finns definitivt. Det är få träningsformer som bränner så många kalorier per tidsenhet, så vill man minska i vikt är spinning ett bra alternativ.

* Jag har så ont i knäna/benen/fötterna, jag kan nog inte cykla.

- Spinning är relativt sett en skonsam träningsform. Inga stötar mot underlaget som i tex löpning, utan ett jämt motstånd. Är man rädd för att det ska skada, var lite extra försiktig de första passen och känn efter. Många som har problem med knän och fötter och inte kan springa kan spinna utan problem.

Jag älskar som sagt spinningen. Det är så enkelt, inga krångliga stegkombinationer och ingen koordination att tänka på. Bara högeffektiv träning från början till slut. Enkelt och jobbigt, precis så jag vill ha det! 

Olika pass är naturligtvis olika roliga, det är som med alla andra pass, man måste hitta en instruktör och en inriktning som man gillar. Prova lite olika typer av pass och se hur olika det kan vara. Själv har jag numera ganska många spinningpass i veckan och ser på instruktörerna runt mig hur olika vi tar oss an uppgiften att sätta ihop och leda ett pass. En del jobbar mycket med pulsmätaren och leder utifrån det. Själv försöker jag mer förmedla en känsla av hur jobbigt det ska kännas och hur det ser ut där vi cyklar. Jag tycker det är viktigt att kunna "känna" sin ansträgningsgrad, veta hur det känns när pulsen är på nära max eller hur jobbig en "lättare sittande backe" ska vara. Våga lita på sin upplevelse, höja sin nivå och flytta ut sina gränser utifrån det.

Förhoppningsvis har jag med detta kunnat reda ut några frågetecken och kanske var det någon som bestämde sig för att ge spinningen en chans. Återkom gärna och berätta vad ni tyckte!

Nu kör vi!!!!!

Badminton - premiärspel genomfört!!

Det här var ju riktigt kul!!!
För ett par dagar sedan hade jag och stora dottern hyrt en badmintonbana i Skogås Racketcenter, mest bara för att testa lite badminton. Hon hade spelat i skolan ca två gånger och själv hade jag inte spelat sedan jag var liten, och då med bensinmacksrack ute på gräset typ. Det var med andra ord två riktiga blåbär som entrade banan.

Fel nummer ett kände jag direkt när jag kom in. Fel klädd!! Alla andra hade stora t-shirts, sportshorts och skor med gummifärgad sula. Jag hade mina vanliga gymmarkläder, dvs tight linne och tack och lov ett par pösiga trekvartisar. Hade lika gärna kunnat vara ett par tights, men där hade jag lite tur. På fötterna ett par vanliga, men rena, joggingskor vilket var nästan OK så jag fick i allafall komma in. Dottern fick spela barfota...

När vi väl kommit över första fadäsen med klädseln och börjat spela var det hur kul som helst. Kunde dock inte undgå att se att de på banorna intill hade lite annan schwung på sina slag och liksom såg lite proffsigare ut. Men vad tusan, spela roll, så länge vi inte stör någon med vårt ickebefintliga spel så må det ju räcka. Vi var ju där för att testa på och vi hade ju faktiskt dessutom betalat.

Efter en stund när vi tyckte att vi började bli riktigt duktiga och faktiskt nästan i klass med de andra, kom hon som jobbar i kassan förbi. Hon tittade lite underligt på mig och jag tänkte att hon nog mest var lite imponerad över hur fort jag lärt mig. Nja, inte riktigt... Efter en stund kom hon fram och sa lite försynt att det nog skulle vara lättare för mig om jag höll racket tvärt om. Vad då tvärt om undrade jag, ett rack kan väl bara hållas på ett sätt, dvs i handtaget!?! Hon höll med, men sa att det grepp jag hade brukar de kalla för "stekpanna" i barngrupperna. Alltså nybörjarbarngrupperna, de andra har redan lärt sig att det rätta greppet är mer som en "yxa" förklarade och visade hon. Jaha, där ser man...

Vid det laget hade vi redan konstaterat att vår utrustning inte riktigt (heller) höll måttet. Det var för all del riktiga rack och riktiga fjäderbollar, även om de har några år på nacken. Så många att handtaget liksom torkat och smular sönder när man håller i det. Det här märkte även tjejen i kassan när hon skulle visa mig proffsgreppet... Då tittade hon ännu skummare på mig och borstade av sig det svarta handtagssmulet.

Vi tackade för hjälpen och började läraktigt spela med yxgrepp istället. Och faktiskt, tror jag minsan att hon hade rätt. Både jag och dottern började lite mer frekvent träffa bollen och fick därmed en något högre hastighet i spelet. Då blev det ännu roligare och att vi var fel klädda struntade vi i vid det här laget. Vi hamrade på vår boll i över en timme och både skrattade och blev riktigt svettiga. Trodde aldrig att en 11-åring skulle erbjuda sånt motstånd. Bra där Greta! Timmen gick jättefort och vi sjönk ner på bänken, svettiga och glada. Det här ska vi absolut göra igen, det var vi helt överens om.

På väg ut säger tjejen i kassan att de för en ringa kostnad kan linda om handtagen på våra rack inför nästa gång så blir de som nya igen. Det lät ju bra. "Nya" rack, t-shirt och ofärgade skor. Nästa gång kommer vi briljera för det här var verkligen superkul. Det här kommer vi mycket snart göra igen!!

Och tack tjejen i kassan för att du visade mig hur man gör. Nu kan jag spela som ett proffs. Nästa steg får bli att lära sig lite regler!!