Lite "lugnet-efter-julen-känsla" sådär...

Då var julen avklarad för den här gången och man kan väl utan problem konstatera att det blev en hel del mat och godis, även i år Inte konstigt att det var skönt att dra på sig skorna och ge sig ut och springa i går kväll. Vinden bet i kinderna, men det kändes ändå inte alltför kallt, utan faktiskt bara skönt.
Idag kändes det desto mindre skönt när klockan ringde, hade varit bra skönt att bara få ligga kvar. Vinden ven utanför, och hela jag ville bara vara kvar i värmen, sova och få vara ifred. Men inte då, jag har lite jobb inbokat även under dessa veckor vilket såklart är bra, även om det just då var något trögt.

Dagen skulle bestå av ett seniorpass på gymmet i Segeltorp på förmiddagen. Hade även planerat att komma dit i god tid för att hinna träna lite själv innan passet började. Kom alltså dit 1,5 timme i förväg och körde först igenom främst överkroppen med bulgarian bags. Därefter utfall, knäböj och marklyft i smithen. Orkade bra och körde relativt tungt, men så hade jag ju laddat med en hel del mat de sista dagarna....

Och seniorpasset... så himla kul! Man vet ju inte under helgerna hur många som kan tänkas dyka upp, lika rimligt med två som med full sal. Och här blev det fullt hus och riktigt bra tryck. Eftersom det inte var så mycket folk totalt sett på gymmet valde jag att köra en cirkel ute i gymmet så att vi fick testa lite maskiner och annat. Uppskattat och lärorikt. Det gäller att passa på när tillfället kommer!

Dagen fortsätter med några timmar ledigt med familjen och senare ett spinningpass och träning med PT kund. En ganska behaglig dag, med andra ord. Och sådana behövs också ibland, det är ju i allfall jullov!

Att orka. Eller inte orka?

Det är en fråga som förbryllar mig lite just nu. Ibland, eller tom ganska ofta, finns det någon sorts logik i botten.

Sovit bra: Pigg dagen efter. 

Sovit dåligt: Trött dagen efter. 

Tränar: Bra kondition. 

Tränar inte: Lite sämre kondition.

Sol: Varmt

Regn: Blött

Tomte: Jul

Osv

Men ibland avviker det, till synes helt utan förklaring. Det hände mig igår. Jag vaknade redan kl 4 och kunde bara inte somna om. Låg och funderade på om jag köpt all mat till jul, hur första intervallen på mitt nya spinningpass skulle bli, hur mycket löv som ligger okrattade i trädgården och framför allt på hur trött jag kommer bli OM JAG INTE SOMNAR NUUU!! Såklart somnade jag inte om...

Första passet för dagen gick lite i dimma kände jag, tror dock inte att deltagarna märkte nåt. Därefter ett HIIT pass på Det Stora Företaget. Kände mig lite piggare och kunde trycka på ganska bra. Vilket är nödvändigt. Det går inte att genomföra ett högintensivt intervallpass på ett bra sätt om man inte är allert och vaken. Och gärna lite stark också!

Hem och äta sen lunch, sitta och prata med stora dottern en stund, packa ihop och iväg till arbetspass nr 2. Hade tänkt att gå de 3 kilometrarna eftersom jag faktiskt kände mig lite trött. Men inte då! Det regnade, och att gå i regnet kändes inte ok. Skulle ju hinna bli plaskvåt innan jag var framme så jag valde att springa istället. In med lite musik i öronen och så iväg. 

Och döm om min förvåning när benen bara sprang iväg med mig! Hjälp vad det gick. Hur mycket kraft som helst, riktigt bra tryck i steget och nästan på en liten fartökning på slutet. Hur gick det till? 

Väl på jobbet visade det säg att min kollega var sjuk, och att jag fick rycka in och köra ett cirkelpass åt honom. Och absolut, jag körde! 

Därefter, sist på dagen, mitt eget spinningpass. Mitt nya spinningpass, med ny musik och nya intervaller. Näst intill fullt i salen, och det är ändå veckan före jul! Så himla kul, vilket tryck och vilken energi. Svetten sprutade och alla gick på max, även jag som annars brukar försöka hålla igen lite. Men det gick bara inte, det var fullt ös medvetslös från första stund. Och ALLA hängde på, vilken grej!! 

Utpumpad, svettig, trött, men ändå pigg ända in i hjärtat. Hög av spinning endorfiner sprang jag hem av bara farten, hade egentligen tänkt att be om skjuts, men just då ville jag bara springa. 

Och allt detta efter typ 5 timmars sömn. Vad hände egentligen?!?

Rosa helikopter, såklart fick den vara med!

En dunk i ryggen längs vägen...

I helgen satt jag och bläddrade lite i ett gammalt nummer av Runners World och läste vad någon skrivit om hur viktigt det är att stötta och peppa varandra. Hur lite som kan behövas för att man ska orka fortsätta lite till, ta i det där lilla extra eller göra den där allra sista ansträgningen. Att orka krama ur de där sista krafterna.

Jag tänkte lite tillbaka på alla lopp jag sprungit och hur olika det kan vara. På kortare lopp, som jag i och för sig nästan aldrig springer, upplever jag att benägenheten att se varandra och att stötta är ganska låg. Medan det på ultralopp är nästintill självklart att ge varandra en dunk i ryggen, fråga hur det är och säga ett uppmuntrande ord. På korta lopp är ju hastigheten så mycket högre och hela tempot ett annat, så där finns kanske inte behovet riktigt?!? På långloppen blir det självklart ett annat fokus, tiden är inte så viktig, det är glesare mellan löparna, man kan ha sprungit ensam ett bra tag och då är det klart man blir glad och vill prata när man ser nån! 

Jag brukar ofta, även på kortare lopp, försöka stötta och uppmuntra de jag har omkring mig. Ge en klapp på axeln eller bara säga heja heja. Det började nångång när jag själv var sådär riktigt trött kommer jag ihåg. Jag behövde fokusera på nåt annat än mig själv och min trötthet om jag skulle orka vidare. Då gav jag av en händelse nån en dunk i ryggen och sa att det var bra jobbat. Och på nåt lustigt sätt kände jag mig där och då lite piggare. Ofta får man nåt glatt tillbaka, eller bara en trött blick, men jag tror ändå att det gör skillnad. För mig gör det iallafall det. Jag tycker det är kul att få kontakt, om så bara för ett ögonblick, att få dela upplevelsen med någon just då. Visa att man bryr sig och att vi gör detta tillsammans. 

Sen är det ganska kul att se reaktionerna man får. En del blir förvånade, glada, säger nåt tillbaka eller bara tittar lite. De flesta verkar uppskatta att nåt bryter av. En och annan verkar inte reagera, men det gör inget, är man tillräckligt trött orkar man inte svara eller bry sig. Jag tror att det landar bra iallafall! 

För flera år sedan på Stockholm Halvmarathon sprang jag förbi en tjej i en uppförsbacke. Hon var trött och gick. Jag dunkade henne i ryggen och sa nåt i still med att hon kämpade bra och att hon var stark. Jag sprang vidare och hon mumlade ett trött tack. Efter ett tag kommer hon ifatt mig, ser betydligt piggare ut, och tackar för att jag hade pratat några ord med henne. Hon sa att hon hade funderat på att bryta, men på nåt sätt fick hon extra kraft av att få lite uppmuntran när det var tungt. Det var roligt att höra!! 

Jag tänker att för mig är detta win-win. Jag har nåt att göra när jag springer, flyttar fokus från mig och min egen trötthet samtidigt som det kanske bidrar lite, lite till en bättre stämning. Det är rätt roligt, helt enkelt! 

Själv kommer jag aldrig glömma när jag sprang längs med Odengatan på mitt första marathon, så nära mål, och så trött som man bara kan vara. Då stod tre damer där i publiken, jag fick ögonkontakt med någon av dem och hon sa "Du kommer klara det, du är strax i mål". Jag minns fortfarande värmen av de orden, så enkla, men ändå så viktiga. Jag var på väg att gå i mål, jag skulle klara min första mara och någon såg mig. Just då, blandat med oändlig trötthet och total utmattning, kände jag mig lyckligast i världen. Tårarna sprutade och jag insåg att jag kommer gå i mål och jag kommer verkligen att klara det. 

Den känslan och det ögonblicket är ett av mina största, det kommer jag alltid att bära med mig!

Nu flyter det. Och jubileum är det också!

Plötsligt händer det! Efter ett bra tag av motgångar, kändes det som att nåt hände igår. Inte några stora saker, utan bara små vardagliga saker som bara flöt på och klickade i. Och idag verkar det bara fortsätta!

Gårdagen började som alla tisdagar med 45 min tidig morgonspinning på gymmet i Skogås. Slutet av terminen, folk börjar tänka mer på julstök än träning så vi var inte så många. Men vilket tryck! Sån energi så det bara vibrerade i luften. Vilken start på dagen!

Därefter sätta sig i bilen och åka över till Fitness World i Segeltorp för en timmes seniorpass. Hade planerat cirkelträning dagen till ära. Förra veckan hade jag hittat ett stort, tjockt rep, typ ett battle rope, som jag vek dubbelt och som blev veckans nya station. En person i varje ände på det dubbelvikta repet och sen svingade vi rep, ungefär med samma teknik som när man skakar mattor. Så himla kul! Och så jobbigt! Jag försöker ha med nåt nytt varje gång så att det finns nåt litet överraskningsmoment, och jag kan ju säga att repet lockade både till skratt och svett. Stor succé! Vilket kämpande och vilket svingande. VIlka seniorer det finns!

In i bilen igen och iväg till dagens tredje pass, på ett STORT företag. Här har jag gjort lite sporadiska jobb under hösten och ska nu vara där de tre tisdagarna som är kvar fram till jul. Därefter kommer jag bli ordinarie instruktör på åtminstone ett pass i veckan. Eftersom jag inte är där regelbundet, och inte vet exakt vad som krävs, blir det såklart en viss anspänning innan. Men det funkade hur bra som helst, ett HIIT pass i högt tempo skulle det vara. Och det fick de, kan jag lova! Energin var riktigt hög och vi tryckte på bra, även om jag vid det här laget började känna mig lite lätt trött i kroppen...

På kvällen hade jag lovat stora flickan att vi skulle spela badminton under tiden den lilla dansade. Just då kändes det inte särskilt lockande, jag var trött! Men hon såg fram emot det, så det vara bara att packa ihop och ge sig iväg. Och på nåt lustigt sätt, så som det alltid är, lyckas kraften komma tillbaka när det gäller. Vi hade så roligt, och jag tror inte vi har spelat så bra nån gång! Riktigt kul, och så nöjd hon var!!

Och idag, verkar det liksom bara fortsätta!! Klockan är förvisso bara 13 ännu, men ändå. Hade en stund över efter förmiddagspasset och körde bort till Farsta Centrum för att uträtta nåt ärende. Fick en ingivelse att gå in i en hemlig affär, bara för att bara kolla om julklappen som lilla tjejen har önskat så mycket, möjligen fanns. Vi har letat i alla affärer och bara fått nej, "sådana" finns inte nu, de tar vi bara hem i augusti. Typ. Har sökt på nätet men inte hittat. Förrän NU, när jag nästan gett upp. Då ligger det bara där och säger -Köp mig!! Och det gjorde jag såklart. Nu blir hon glad!!

Och när jag kom hem och tittade ut på baksidan så ligger det nåt i trädgården, under äppelträdet. Och inte nåt av de vanliga rådjuren, utan en räv. Inte för att det är så himla kul, eller så väldigt bra kanske, men det är ju ändå ganska så ovanligt att se en stor räv liggandes i trädgården. Just då kändes det lite som pricken över i, idag är dagen liksom. Kanske borde köpa en lott!?

Slutligen kan jag bara berätta att detta är mitt hundrade inlägg på bloggen! Och det var ju kul att mitt jubileumsinlägg kunde få bli så fullt av glädjeämnen. Rävar, lyckade pass, rep och julklappsinköp. Ikväll måste jag nog fira detta med att dricka sista Kombuchan i kylskåpet under tiden jag skrapar min lott. 

Tjingeling!