Där satt den!

Efter en lång tids ökenvandring vad gäller träning och träningsresultat fick jag ett infall att jag skulle köra ett kettlebellpass som jag gett en av mina PT klienter ganska nyligen. Ett mycket enkelt pass, i meningen okomplicerat, alltså inte ojobbigt. Jag gjorde det mest för kul, för att se vad jag utsätter mina klienter för, inte för att jag hade någon större förhoppning om att det skulle bli så bra eller kännas så kul. Men plötsligt händer det, som man säger. Det kändes jättekul och för första gången på evigheters evigheter kände jag mig stark. Det var en mycket ovanlig, men väldigt välkommen känsla. Som en tidig julklapp. Så himla kul, det var jag verkligen värd tycker jag!

Med lite lätt hybris efter det relativt korta, men effektiva, kettlebellspasset fick jag för mig att jag skulle göra ett maxtest i sittande benpressen. Det var länge sedan jag körde den med någon typ av tung belastning så jag visste nästan inte ens vilken vikt jag skulle börja med. Men jäklar vad bra det gick, personbästa på 170 kg. Åsa starkast i världen liksom!! 170 kg är förvisso många som tar, men för mig, med min nuvarande status känns det som världsklass på riktigt. Vilken start på dagen!

Upprymd av mig själv messar jag en av mina bästa vänner för att dela lite glädje. Hon är superstark, alltså riktigt stark menar jag. Typ utomjordiskt stark. Hon tar 240, gaaah!!!! Så mycket kan jag inte ens se framför mig att jag någonsin skulle kunna ta, men 200 kanske?!? Nångång....kanske....
Nåja, 170 är jag mer än nöjd med, det var långt över förväntan, finns gott hopp om mig :-)

Nu vankas det stordåd!

Om någon vill köra mitt kettlebellspass kommer det här: 

Höftlyft

Bröstpress

Dips

Armhävning

Overhead squat
Axelpress
Kettlebell swing

Jag körde 4 varv, 10 reps av varje övning. Tar inte all världens tid, men ger en bra genomkörare av hela kroppen. Enkelt och jobbigt. Gillar!!

Ha en bra dag alla:-)

2017, en tidig årskrönika

Man brukar väl vänta till årets slut innan man skriver självaste summeringen men jag tror jag gör det redan nu. Om det händer nåt sensationellt de sista två veckorna ska jag med stor glädje skicka in ett tilläg. En rättelse.

2017 har varit ett av de värsta åren i mitt liv. Det går inte att se det på annat sätt. Men naturligtvis har det också funnits fantastiska ljuspunkter, fantastiska höjdpunkter och stora ögonblick. Ögonblick fyllda av lycka, framtid och glädje. De ögonblicken har gjort att året trots allt känns ganska okej vid en  tillbaka blick.

Ni som har hängt med ett tag, vet att det här var året när vår dotter drabbades av ätstörningar. Ett hemskt ätstörningsmonster som tog sig in och som påverkat hela vår tillvaro. Monstret intog en central och näst intill orobblig plats i hennes, och vårt, liv. Det här året har överskuggats av monstrets närvaro och påverkat allt vi gjort.

Året började emellertid bra. Vi hade några fantastiska skiddagar uppe i Järvsö. Där upplevde vi också den värsta kyla jag någonsin känt, -26 grader. Som att kliva ut i en annan värld. Luften stod liksom stilla, den hade väl helt enkelt frusit till is?! Märklig upplevelse för några som oss, som mest är vana vid sydsvenska gråslaskiga vintrar. Utan färg och utan det vackra ljuset som uppstår av kylan. Magiskt vackert!

Redan i februari var det dags för nästa resa, något vi sett fram emot väldigt länge. Nämligen vår resa till Sri Lanka. Vi har i många år prioriterat kortare resor, inom Sverige och inom Europa. Men barnen började bli nyfikna på hur det skulle vara att resa ännu längre bort. Till nån mer tropisk plats, med annorlunda kultur, annorlunda mat och annorlunda liv. I år valde vi alltså bort skidveckan och även några andra saker som vi brukar göra, till förmån för detta paradis. För det var det verkligen! Underbar värme, så god mat, vacker natur, härliga vänliga människor och så mycket att se och uppleva. I 16 dagar var vi borta och hann på den tiden ta oss runt, både längs med sydkusten och inåt landet. Vi badade, solade, paddlade, besökte buddhistiska tempel, kryddodlingar, ananasplantager och framför allt hade vi tid ihop. Tid att prata, skratta och koppla av. Barnen var överväldigade över alla intryck, för dem var det ju första gången de såg något så annorlunda. 

Men alla paradis har en orm. Det var under dessa veckor vi började först började förstå att allt inte stod rätt till med vår flicka. Att hon inte riktigt mådde bra. Att något var annorlunda. Det hela var dock ganska vagt såhär långt, och vi hade trots detta en fantastisk resa. En resa vi alltid kommer att komma ihåg som något av det härligaste vi gjort!

Det var när vi kom hem, tillbaka till vardagen, som livet tog en helt annan vändning. Det vi anat under resan, att vår flicka inte mådde bra, visade sig med all kraft. Hon hade svårt att äta, var väldigt ledsen och mådde riktigt, riktigt dåligt. Vi anade att vi hade med en ätstörning att göra, men kunde inte just då förstå hur mycket detta skulle påverka oss alla. Efter ett par akuta besök på sjukhuset blev hon dock inlagd och fick diagnosen Ätstörning. 

Resten av våren, och egentligen all tid därefter, har präglats av detta monster. Under våren gick hon först inte i skolan alls, men i slutet av terminen kunde hon gå ett par timmar, tre dagar i veckan. Allt i sällskap med oss föräldrar. Vi avbröt fritidsaktiviteter, var hemma från jobbet och anpassade hela vår tillvaro för att stötta henne i detta. Vi hade, och har fortfarande, bara ett enda fokus. Att hon blir frisk och att vår andra flicka också ska må så bra som möjligt i detta. Det andra är inte så viktigt!

Under våren började jag fundera lite smått på att jag ville komplettera min PT verksamhet med någonting mer. Jag funderade på kost och jag funderade på massage. Jag våndades, velade, tvekade och oroade mig. Skulle jag orka, och var detta rätt tid? Men till slut valde jag ändå att anmäla mig till Massageterapeutbildningen som börjar i oktober på Axelsons. Jag vet ju sedan PT utbildningen hur mycket positiv energi jag får av utbildningstillfällena, så detta kanske är precis rätt tid!?

Vi längtade efter sommar och sommarlov och till slut kom så äntligen sommaren. Stora dotterns önskan inför vår gemensamma semester var att få fjällvandra. Att komma till fjällen är viktigt för henne och vi hade redan i våras lovat att om hon bara orkar så ska vi åka. Vi hyrde en stuga i Grövelsjön så att vi skulle kunna göra kortare dagsetapper för att det inte skulle bli för jobbigt. Det här skulle bli riktigt bra! 

Men, så samma dag vi åkte så vaknar hon med feber. Vi tillbringar alltså vår fjällvecka, som hon längtat så efter, inne i stugan med henne. Vi turades om att vara ute med unga dottern, medan den andre var hemma och myste i stugan. I slutet av veckan kunde vi komma ut på lite kortare utflykter allihopa vilket var jätteskönt, men inte blev den efterlängtade fjällveckan riktigt vad vi hade sett fram emot!

Sommaren gick och vi badade mycket. Vi har nära till sjön och kan passa på när solen visar sig. En fantastisk tillgång en sommar som denna, när solen inte är framme så länge åt gången. Och på tal om bada så simmade jag ju Vansbrosimningen också. Jag åkte upp på morgonen, mötte upp min kompis Sara, simmade och tog bussen hem. Och konstaterade att Vansbro simningen inte är så jobbig eller att strömmarna var så starka som jag hade mental beredskap för. Kul att ha testat i alla fall!!

I mitten av augusti var det så dags för min och Katjas resa till Norrland, till Må-bra dagarna i Vouggatjålme.  Som jag hade längtat efter detta och som jag sett fram emot denna resa! Att få vara i stillhet, släppa alla krav, vara i naturen och bara samla kraft. Och vilken resa det blev, så fantastiskt! Under hela hösten har jag tänkt tillbaka på dessa dagar, alltid med värme och alltid med ett leende, de betydde så mycket och gav så mycket. Jag är så tacksam över att jag fick vara med om detta. 

När jag kom hem från Norrland var det dags för barnen att börja skolan igen. Stora dottern skulle börja på full tid, med sällskap av förälder. Hon skulle dessutom äta i skolmatsalen för första gången på nästan ett halvår, vilket kändes som en väldigt stor utmaning. De första veckorna var vi med henne, men därefter tyckte hon att hon kunde klara sig själv. Skolstarten gick alltså mycket bättre än vi någonsin vågat hoppas på och under hela hösten har hon gått i skolan på full tid. Det har varit jobbigt för henne, hon har varit väldigt trött och stundtals väldigt ledsen, men hon har kämpat på med läxor, prov och sin behandling. Vilken fantastisk unge vi har!

I början av hösten körde jag även igång årets andra löpargrupp. Den lilla grupp jag hade i våras hade blivit dubbelt så stor och nu kompletterade jag även med en timme Utestyrka efter löpningen för de som ville. Löpargruppen blev riktigt bra och deltagarna utvecklades väldigt mycket. Någon slog personbästa på lopp och flera uppnådde de mål de satt upp. För mig personligen var löpargruppen en riktig höjdare. Jag fick på riktigt förmedla min erfarenhet och kunskap om löpning på ett helt annat sätt än tidigare vilket var väldigt inspirerande. Att deltagarnas resultat blev så bra var såklart alldeles extra roligt!! 

I samband med löpgruppens avslut i mitten av hösten, drabbades jag av den värsta ryggvärk i mannaminne. Till slut tog väl all press och all oro ut sin rätt kan jag tro!? Hösten fortsatte därför med regelbundna naprapatbesök och rehabträning. Löpning har på ett bra tag nu inte varit att tänka på :(

Höstlovet kom och därmed vår resa till London.  En resa i Harry Potters fotspår kan man säga. Våra Harry Potter galna ungar hade satt samman programmet och det blev både besök på inspelningsstudion och på flera platser runt om i London som är med, eller omnämns i böckerna. Resan blev väldigt lyckad, tack och lov, och både vi och tjejerna är jättenöjda!

Hemma från London fortsätter skadeproblemen, nu kan jag även lägga till en plantar facsiit i höger fot. Så rehabträning för fot, tejpning och mera vila läggs till på göra-listan. Tack för det! 

Och så är vi framme vid idag, dagen efter luciadagen. En dag när det har hänt extra spännande, roliga saker! Saker som gör att det nya året kan börja riktigt bra, om allt går i lås. Jag lovar återkomma så snart allt är klart! Och om det mot förmodan skulle gå åt skogen, har det i allafall varit en rolig sak såhär långt. Nu är ni nyfikna va, he he!

Jag lämnar 2017, ett av de svåraste åren på många sätt, med en känsla av att det kommer att bli bra. Vissa saker kommer ta längre tid och vissa saker kommer gå fortare. 2018 är ett nytt år. På något sätt kommer allt bli bra, det känns så!!

Det här var ju jätteroligt!!

Det här var det lustigaste, galnaste och mest komiska jag har läst på länge. En av de stora hälsomagasinen ger oss lagom till jul sina bästa tips på hur man får in träningen i julstöket. Hjääälp, säger jag bara!

Nog för att man ska ta tillfällena till vardagsmotion när de kommer, typ ta trappan istället för hissen, cykla eller gå istället för bilen osv. Men här har begreppet tagits till helt oanade höjder. Eller vad sägs om att göra en burpee samtidigt som man plockar upp en strumpa från golvet, squats när man torkar dörrposten, torka golvet med en trasa under varje fot och hand så det blir en climber, eller skotta snö med samma teknik som en kettlebell swing. Eller kanske allra helst, sätta sig golvet framför tvättmaskinen och göra en situp samtidigt som man kastar in ett smutsigt plagg i taget i maskinen. 

Jag kan ju riktigt se familjens reaktion när jag går fram som en furie med dammsugaren i en rodd, eller när jag knäskurar golvet i en katt och ko rörelse. OMG, säger jag bara. De skulle titta på mig med förfärad blick och undra om jag blivit helt från vettet. Man bör nog vara ensam hemma i så fall. Med neddragna persienner. Annars finns nog viss risk att man får fira jul alldeles själv, inlåst i ett ensamt rum, i en låst korridor, på ett sjukhus med nån sällsynt specialinriktning.

Den sortens julefrid vill man ju inte ha. Hellre då att fira jul ihop med dammråttorna, de bor ju faktiskt också här. Eller hemska tanke, hoppa över ett träningspass, och städa på normalt sätt. Antagligen går det fortare också så man faktiskt hinner både städa och träna. 

Oavsett hur jag nu gör med städningen, så var detta riktigt underhållande läsning. Och så kan jag ju inte låta bli att tänka på om det verkligen är nån som tycker det här är en bra idé, och verkligen gör det. På riktigt? 

Om inte så får man hålla tillgodo med ett gott skratt, för det får man verkligen. Inte så lite värt, bara det.  Och det var säkert själva skrattet, som var poängen! 

God Jul önskar jag alla. Och glöm nu inte att städa ordentligt, ha ha!

Det här trodde jag inte var möjligt...

Aldrig hade jag trott för ett halvår sedan att jag vid 22.30 på kvällen skulle stå och koka mina mellanmålsägg till dagen efter. Inte för tidens skull, utan för att jag tycker det är riktigt äckligt med kokta ägg. Jag äter allt och tycker det mesta är gott, men ägg, nej där går gränsen. Det går inte.

Men ägg är väldigt nyttigt. Och väldigt praktiskt att ha med. Portionsförpackat, behöver inte ligga i kylen, kan ätas i bilen och håller länge. Eftersom jag ofta är på språng mellan olika jobb och olika ställen tyckte jag att ägg borde vara ett väldigt bra mellis. Om det inte var så attans otäckt bara. 

Och där nånstans, mellan för och emot, bestämde jag mig för att det måste gå att lära sig äta. Kanske till och med gilla, även om det verkar högst osannolikt. 

I början var jag tvungen att gömma äggelendet under en stor hög räkor och majonnäs. Men om det ska behövas, så funkar det inte. Tanken var ju att jag skulle kunna äta dem snabbt och enkelt. Och räkor och majonnäs är ingen bra kombo i bilen. Inte alls bra faktiskt! 

Det blev alltså att ta det "the hard way" och bara äta dem. Rakt av. Utan kamouflering. Utan trams. Bara käka dem helt enkelt! 

Nu har jag hållit på med min äggtillvänjning i ca ett halvår. Ett par ägg i veckan äter jag numera. Det är fortfarande inte gott, det kanske aldrig blir en favorit, men det går!! Jag kämpar på. Nu har det nästan blivit en grej, äggen ska inte vinna över mig. Jag bestämmer väl själv?! 

Sen kan man ju kanske tycka att jag är lite skruvad som gör detta. Varför inte bara acceptera, och äta nåt jag gillar istället?! Ja, och där är jag väl tillbaka i praktiskt och nyttigt igen. Och att det måste gå. Och det gör det ju. Det är hanterbart, men inte speciellt njutbart. Det trodde jag väl aldrig skulle vara möjligt att komma såhär långt. Jag är nästan lite stolt över mig själv.

Jag ger det ytterligare ett halvår. Är det fortfarande inte godare då så struntar jag nog i det. Då har jag i alla fall gett det en ärlig chans!

Öva, öva, öva....

Jag inser ju att för att bli en bra massör måste jag öva. Öva lite till. Och öva ännu mer. Men det är lite svårt att få till. Inte så att det saknas objekt att öva på, det finns tvärt om en hel massa som erbjudit sig. Man jag har inte riktigt fått till att bestämma nåt med nån, det dagliga har helt enkelt fått ta för mycket plats. Men idag iallafall, tryckte jag ner en familjemedlem i taget på massagebänken och tvingade dem att ta det lugnt och varva ner. Ska bara, ska bara, sen kommer jag.... Och sen när de väl ligger där vill de aldrig att jag ska sluta.

Och inte jag heller, det är riktigt roligt. Och intressant. Hur olika, olika personer upplever massagen. Och hur olika de känns under händerna. Unga dottern som håller på och skratta ihjäl sig bara hon tänker på det, hon blir kittlig av bara tanken. Och den äldre som tycker det är för mycket jobb att klä av sig och helst skulle vilja bli masserad med kläderna på. Och mannen, som alltid har så mycket viktigt att göra... Vilken familj va?!? När jag bara står där med olja och varma handdukar och bara vill göra det skönt för dem. De förstår nog inte sitt eget bästa misstänker jag.

Så, om det finns några hugande aspiranter utanför detta hus är ni välkomna att höra av er. Jag har inget myspysigt rum med fluff, dämpad belysning eller välmatchade handdukar. Men jag har en massagebänk i ett rum fullt med legogubbar och div bra-att-ha-saker. Det ni!

Så om ni håller tillgodo med legot och det andra, så lovar jag att ge er en så proffsig massage jag bara kan. Med reservation för att jag kommer att missa nåt grepp och ta ett annat två gånger. Eller att jag kommer glömma ett ben och och istället massera en arm. Men i stort sett kommer det att gå vägen. Och ni gör mig en stor tjänst. 

Så, vem anmäler sig först?!

Så himla ont....

Jag hann inte mer än posta förra inlägget där jag våghalsigt nog skrev nåt om att ryggen kändes bra igen. Redan samma kväll kände jag en välbekant obehagskänsla i ryggslutet och dagen efter var det inte bara en känsla. Då var det helt klart att ryggen börjat bråka igen. Fan också. Nytt samtal till Naprapat-Fredrik och ny tid i morgon.

Frågan är bara varför detta händer? Vad är det som är fel? Vad kan jag göra för att det INTE ska komma tillbaka igen? 

Fast kanske är det inte så konstigt!? Med den konstanta pressen vi lever under, med ett monster som inte ger upp, kanske spänningen till slut tar fysiska uttryck? 

Oavsett vad så har jag ont. Och jag är ledsen!

November, so far....London, Massageutbildning, inget ont i ryggen....

Vilken rivstart på månaden! Jag har redan hunnit med fyra viktiga saker:

1. Blivit av med ryggvärken. Detta hamnar på klart första plats, för med den värken funkade ingenting, så det är liksom en förutsättning för allt annat. Jag kan inte nog lovorda min bästa Naprapat-Fredrik för ett fantastiskt jobb. OBS att jag inte får betalt, eller på annat sätt är mutad/hotad att skriva detta. Det är bara från hjärtat, rakt av! 

2. Varit på höstlovsresa i London. En resa med klart Harry Potter tema, kan man säga. Barnen har länge önskat att få se inspelningsstudion och även en rad andra platser som på olika sätt varit med, eller gett inspiration till olika delar av böckerna. Vi tog oss alltså runt i London utifrån ett Harry Potter perspektiv och besökte bl.a. Kings Cross station (med perrong 9 och 3/4), Leadenhall Market (Diagongränden och Den läckande Kitteln) och Milleniumbron (som Dödsätarna förstör i sjätte filmen). Samt en hel del annat, utan anknytning till trolldom.

.

Det som var annorlunda med denna resa gentemot typ alla andra resor vi gjort de senaste säkert 10 åren var att löparskorna fick stanna hemma. För första gången på evigheters evigheter sprang jag inte en meter under semestern! Jag älskar annars att ge mig ut tidigt och ta ett par km på egen hand och kolla mig omkring lite innan frukost. Det är en bra start på dagen och det är spännande på nåt vis att få upptäcka saker springandes. Men min rygg kändes så ömtålig så jag helt enkelt inte vågade. Hade inte velat att den pajade ihop just där och då. Eller egentligen inte nån gång faktiskt!

3. Signat upp två nya PT kunder. Så kul och spännande att få ta del av nya människor, med sina behov och målsättningar, och få bli en del av deras vardag ett tag framåt. 

4. Haft andra tillfället på Massageterapeut utbildningen. Lika bra som förra gången och som vanligt efter en helg på Axelsons är jag både totalt slut, och full av energi. Allt på samma gång i en salig röra!

.

Även en femte grej skulle lätt ha platsat på listan, om den hade ägt rum, vill säga. På fredag är jag och mannen nämligen medbjudna till Stadshuset där en av mina bästa vänner ska promoveras (bli doktor, helt enkelt). Jag är så glad att vi får vara med och dela hennes ögonblick och jag är så stolt över henne! Och så är det ju så spännande att få klä på sig fina kläder och få komma till Stadshuset vid ett såhär fint tillfälle. Innan dess ska jag lägga upp hennes klänning så att hon blir riktigt fin. Fast allt detta har alltså inte hänt än, det är därför jag inte skriver om det. 

Dessvärre har även monstret vaknat till liv och gjort sig påminnt. Men just nu orkar jag inte tänka på något j***a monster utan tänker på alla bra saker som händer. Faktiskt tur att det är så många sådana!

Aj!!!

Sista två veckorna har inte varit roliga. Min rygg har lackat ur totalt och jag har pendlat mellan jätteont, lite mindre ont, superont och helvetes ont. Jag har inte kunnat ta ett djupt andetag, än  mindre nyst eller gjort nån oväntad rörelse. Har tagit mig fram lite som en invalid med total låsning i sidan. Känslan är att det kommer från höften och därifrån spridit sig uppåt och i sidan.

Med mitt jobb är inte detta speciellt lyckat. Om det nu är lyckat med nåt jobb? Men att leda gruppträning på ett glatt, fartfyllt och inspirerande sätt är …hm… tämligen svårt med ryggen från helvetet. Spinningen tänkte jag att den borde gå bra, men icke, kan ju inte sitta framåtlutad och hålla i styret. Får alltså sitta upprätt, inte röra styret, inte bli andfådd utan bara sitta och trampa lite försiktigt. Tack och lov har jag förstående människor som går på mina pass så de kör på ändå. Medan jag stönar över att ens behöva andas. PT passen går lite lättare, där behöver jag inte delta på samma sätt, även om det är bäst att kunna vara lite aktiv där med. Men nu är det som det är, och jag får försöka hanka mig fram. Det finns mycket som är bra med mitt jobb, men dessa dagar har jag fått känna på vad som är mindre bra.

Tack och lov har jag en Fredrik. En Naprapat-Fredrik. Han har kommit till undsättning några gånger tidigare när jag har varit skadat. Han har bla fixat min axel efter en vurpa i löpspåret samt fixat några mindre skavanker. Fredrik tog i mot mig i måndags, i förrgår. Fram till dess hade jag självmedicinerat mig med Voltaren, varm vetekudde, liniment, starksprit, och bastu, med mindre gott resultat. Men Fredrik gör nytta, det vet jag.

Jag fick böja mig åt vänster. Åt höger. Sen rakt fram. –Tack, det räcker sa Fredrik. Han såg. En låsning i SI-leden på höger sida. Därefter började böjandet, bändandet och ett dragandet i mig. Det knakade så oroväckande så jag misstänkte nästan att han skulle dra sönder mig. Eller tappa mig i golvet. Men egentligen vet jag att han vet vad han gör.

När jag gick därifrån kände jag mig ungefär som när jag kom dit. Inga märkbara, omedelbara förbättringar. I går var jag inte heller speciellt mycket bättre. Då började jag nästan misströsta lite. Men så idag på onsdagen, dvs två dagar efter behandlingen, har något hänt. Jag kände det redan när jag skulle ta mig upp till stående på morgonen. Jag kunde resa mig av egen maskin, inte med hjälp. Ta mig in i bilen var också helt OK. Väl på jobbet testade jag några olika rörelser och det funkade också. Inte jättesmidigt, och inte jätteskönt, men det gick. Klar förbättring. Helt klart!

I morgon ska jag få nästa behandling. Efter den hoppas jag kunna andas obehindrat, för där är jag inte än. Men jag är väldigt glad, för nu kan jag i alla fall fungera, även om jag inte riktigt kan andas.

Här, i höftelendet, sitter boven i dramat.

Massageutbildning påbörjad-check!

Denna helg, eller rättare sagt igår, påbörjade jag mitt nästa stora steg mot en tillvaro helt inom friskvård och hälsa. Jag påbörjade steg 1 av 2, i en utbildning till Massageterapeut. Nu är dag två tillända och jag sitter i soffan med ett stort leende på läpparna. Jag är uppriktigt tacksam för att jag har fått den här möjligheten. Fått möjligheten att fördjupa mig i saker som jag älskar. Först PT och nu detta. Jag är glad ända in i hjärtat!

Idag, vår andra dag, var det dags för oss att massera på riktigt. Igår hade vi endast teori, men idag var det dags för oss att prova grundläggande grepp och tekniker i praktiken. Och det visade sig vara en hel del att hålla i huvudet. Först efflurage, sen pettrisage, sen kaningrepp, sen friktioner, sen lite mera efflurage, sen ändra handduken, massera annan kroppsdel, lite mera efflurage, lite mera olja, ändra handduken igen, ny kroppsdel, kom på att jag missat kaningreppet på kroppsdel nr 1....puh.... Men jäklar vad kul det var. Och så skööööönt! Eftersom vi övade på varandra har min baksida säkert fått flera timmars massage idag. Fattar ni vilken lyx!?!

I väntan på första massagen....

Nu är dagen snart slut och huset är alldeles tomt. Resten av familjen är i Dalarna på orienteringstävling. Känns lite underligt att vara själv, det händer inte så ofta, men just ikväll är det skönt. Jag är trött efter en lång och intensiv dag med massor av intryck och nya människor.

Min ensamma kväll har jag tillbringat i bastun, bara en liten stund och inte så varmt, det var skönt. Men det blir snabbt för mycket, så en liten stund räcker. Det är vardagslyx. Och lite vardagslyx ska man kosta på sig. Ofta. 

Nu sitter jag i soffan och summerar mina intryck. Ett glas vin, lite goda saker att tugga på och en familj som allihopa är nöjda med sina insatser på dagens tävling. Det har varit en bra dag. Och imorgon är det en ny dag. Med mera massage. Då ska vi ta oss an sätet. Och så framsidan. Det kommer bli bra det också!

Dags att damma av skolböckerna

Vad tiden går fort. På fredag är det dags för mig att börja skolan igen. Det känns så länge sedan jag bestämde mig och anmälde mig, och nu är det äntligen dags att börja. För er som inte vet, ska jag vidareutbilda mig inom friskvård och hälsa, och gå en utbildning till Massageterapeut på Axelsons. Jag tänker att det kan vara ett bra komplement till min PT och träningsverksamhet.

Precis som PT utbildningen kommer denna utbildning genomföras på distans med mycket hemma studier och med ca en långhelg (fre-sön) i månaden på plats i skolan. Jag ser fram emot det, samtidigt som jag känner mig lite orolig. När jag gick PT utbildningen hade jag ett "vanligt"jobb samtidigt. Nu jobbar jag med hälsa och träning på heltid och har ingen fast inkomst, och inte mycket till fasta arbetstider heller.  Jag har ganska bra möjligheter att planera min tid, samtidigt som vi har en flicka som behöver ganska mycket stöd. Jag har velat hit och dit, om det här är rätt tillfälle att börja skolan, eller inte. Om jag redan har tillräckligt mycket omkring mig, eller om det finns utrymme för detta också. 

Det som fällde avgörandet var nog hur jag kände mig under tiden jag gick PT utbildningen, hur mycket energi och glädje dessa utbildningshelger tillförde mig. Jag såg fram emot dem så mycket, jag fick så mycket energi och jag lärde mig så mycket. Det var riktiga ljuspunkter i tillvaron och jag riktigt sög in varje ord som sades. Dessutom alla människor jag träffade, flera som blivit riktiga vänner, som finns kvar. Allt detta positiva gjorde att jag till slut valde att ta steget nu igen. 

Nu är det såklart nya förhållanden, ny klass, nytt område osv, men ändå. Vi som börjar på fredag, och ska göra dettta tillsammans det närmaste året, har ett gemensamt intresse. Vi har förstås alla har våra olika ingångar i det hela, men vi har ett gemensamt mål. Så även om det inte kommer bli precis som på PT utbildningen kommer det säkert bli lika bra. Lika bra, men annorlunda. Och oavsett exakt hur det blir så ska det bli roligt! 

Nu utmanar vi monstret

Vi lever fortfarande med ett monster. Ett hemskt, lömskt och elakt monster. Det bor kvar hos oss, verkar ha boat in sig och bestämt sig för att stanna. Trots att vi med alla medel bekämpar och visar att det inte ska vara här. Att det inte är välkommet. Monstret har ett riktigt namn också, Ätstörningen. Det är nu i krokarna ett halvår sedan vi insåg att den tagit vår dotters kropp som sitt bo och bestämt sig för att flytta in.

Ett halvår sedan, tiden går trots allt väldigt fort. Och på ett annat sätt känns det som att det var ett i annat liv som hon var frisk. Under detta halvår har vi kämpat med matschema, vanor, tankemönster och rutiner. Vi har fått börja från början och bygga upp henne på nytt. Det har varit slitsamt och väldigt tungt. Samtidigt har vi kommit henne väldigt nära och äntligen ser vi lite resultat. Vi är mycket försiktigt positiva. Vågar inte säga att det har vänt, vill ha beredskap för bakslag. Ifall det kommer något sådant. Det vet vi ju inte om det gör, men jag vågar nästan inte vara glad åt framstegen. De kanske bara är till låns, och plötsligt är vi ett halvår tillbaka i tiden igen?! Jag vet att jag borde vara glad, och det är jag såklart, men jag har ändå oron malande i huvudet. Självklart borde jag släppa taget och bara vara glad åt det som är just nu, men det är så svårt.

Under sommaren har vi utmanat monstret, jobbat på olika sätt för att ta kontroll över det. Rent praktiskt har det inneburit att kunna äta på andra ställen än hemma, äta med andra människor än närmaste familjen, äta med kompisar, göra spontana saker, köpa en glass på stan, hantera en oväntad situation som inte alls behöver ha med mat att göra, äta en ovan maträtt eller vara ensam hemma. Allt det här är saker som alltid funkat och som aldrig tidigare varit problem med. Sjukdomen gör att man ofta blir väldigt bunden till rutiner, minsta avvikelse eller oväntade sak skapar ångest. Varje sån här sak är fruktansvärt jobbig och tar väldigt mycket energi, både från oss, men framför allt från dottern.

Men till slut, sista månaden kanske, har det hänt många pyttesmå saker. Saker som var för sig är jättesmå, men som i den här situationen känns jättestora. Hon kan numera, dock under stort obehag, äta en liten kula glass. Inte med glädje, och inte med njutning, men det går! Hon klarar även att äta lunch i skolan med sina kompisar, vilket är jättestort och jätteviktigt. Hon kan också hjälpligt hantera att den mat hon tänkt sig äta kanske inte finns hemma så det blir nåt annat istället. Eller att vara hemma själv en liten, liten stund. Var för sig små saker kanske, men totalt sett väldigt viktiga.

För att komma dit vi är nu har vi fått utmana henne. Fått henne att göra dessa saker, som är så svåra, så fyllda av ångest. Det finns inga genvägar. För att bli av med monstret måste hon, med vår hjälp, lära sig att kontrollera det. Lära monstret att det är hon som bestämmer. En väldigt stor uppgift för ett barn.
Hon måste helt enkelt öva på situationer som känns svåra. Ta tillbaka bit för bit av sig själv. Dessa utmaningar är svåra, det är mycket oro innan, och under tiden. Och efteråt är hon helt slut, älskade lilla ungen. Det gäller att portionera ut utmaningarna i en lagom takt. Får inte bli för mycket, för då orkar hon inte. Men heller inte för lite, för då går det inte framåt. En ganska svår avvägning, speciellt när vi ser hur mycket hon lider och hur svårt det är. Men vill ju skydda sitt barn mot svåra saker och här måste vi utsätta henne för det som just nu är det värsta hon vet. Ibland, eller ganska ofta egentligen, känner jag mig som världens hemskaste mamma.

Då gäller det att lyfta blicken. Se saker i ett längre perspektiv, lite från ovan. Se var vi var för ett halvår sedan och var vi är nu. Då ser vi ju att hon faktiskt har blivit väldigt mycket starkare, och att hon numera kan hantera situationer som hade varit helt omöjliga för bara någon månad sedan. Och att hon själv känner skillnad och säger att hon absolut inte vill tillbaka utan vill kämpa framåt.

Då, känner man att man gör rätt. Att det är värt att kämpa och att det ger resultat. Små steg. Lite, lite i taget. Vi har en lång väg kvar, men vi är på väg. Och vi ska hela vägen!

PS. Som vanligt har vår dotter läst och godkänt texten. Hade jag inte fått hennes OK hade jag inte lagt ut den.

Mamma-Greta mys deluxe

Nu är helgen här! Helgen när jag och stora dottern ska mysa på alldeles egen hand. I detta ögonblick har vi checkat in på Tyresta B&B och jag har precis duschat. Dottern har kraschlandat i sängen, trött av dagens vandring.

En egen helg med vandring, laga mat ute och sen sova över i Tyresta vad det hon helst ville göra på vår alldeles egna helg. Och inte mig emot, vi gillar samma saker så det här var ett riktigt förstahandsval, även för mig!

Vi började dagen med ett par km vandring, med utgångspunkt från Tyresta by. Vi hade siktat in oss på en sjö, där det även skulle finnas ett vindskydd om det mot förmodan skulle bli regn. Nåt regn blev det aldrig, bara några stänk, så vindskyddet behövdes inte. Där vid sjön i allafall, lagade vi vår lunch, och åt. Och återigen, mat smakar aldrig så bra som utomhus, tillagad/värmd på plats. Allt blir liksom bara bättre om man får äta det ute! 

Efter en ganska lång paus gick vi vidare. Dottern är väldigt intresserad av böcker och frågade allt om de böcker jag läst under sommaren. Ville att jag skulle återberätta rubbet! Och jag som har så dåligt minne, kommer inte ens ihåg vem som var mördaren, än mindre varför...jag fick gräva ganska djupt i minnet för att kunna ge henne några bra stories. Mysigt att gå och prata var det i allafall, även om jag inte riktigt kunde återge alla händelser.

Tillbaka i Tyresta by sökte vi upp vårt B&B, som visade sig vara hur mysigt som helst. Och vi är helt ensamma här!! Ett helt hus, jättefint inrett, alldeles för oss själva. Ingen TV, inget som stör, bara vi själva. Precis som vi vill ha det just nu. 

Nu på kvällen ska vi bara mysa. Laga lite mat, kanske äta lite lördagsgodis, läsa, och kanske att vi spelar nåt av spelen som finns här. Vi får se, det spelar inte så stor roll vad vi gör, bara det blir bra. Och det blir det garanterat, här finns alla förutsättningar. 

Detta får bli allt för nu, nu ska jag jaga ner henne till duschen, sen blir det mys deluxe!

Vad är "hälsosam och vältränad"?

Härom dagen fick jag en intressant fråga. Så intressant och tänkvärd så jag kände att jag ville utveckla svaret och skriva ett helt eget inlägg om det. Frågan löd:

Måste fråga en sak som jag funderar på. Jag läste att det är hälsosammare med att vara vältränad och ha ett BMI på 27 än att vara smal och otränad. Sen var det någon som hade kommenterat att det finns ingen med BMI 27 som är vältränad. Då började jag fundera på när man egentligen räknas som vältränad. Jag googlade runt lite och bland träningsfreaks är det när man presterar över en viss nivå. Men räknas det inte om man är fysiskt aktiv utan att prestera en massa? Jag råkar ha just BMI 27. Jag vill ju såklart vara så där hälsosam och vältränad. 

Min första spontanan tanke när jag läste frågan var att vem har rätt att bestämma över vad som är hälsosamt och vältränad för mig? Vi har ju alla olika preferens, utgångspunkt och förutsättningar. Dessutom har vi olika mål. För någon är målet att springa milen på under 40 min. För någon annan är det att ta 90 kg i marklyft. För en tredje är det att orka sig ut på en kortare promenad. För ytterligare en är det att komma tillbaka efter en skada.
Vem är då jag att säga att gränsen för vältränad går vid BMI 27? Eller vid 40 min på milen? Det finns garanterat de som klarar att marklyfta 90 kg som ligger både över och under 27. Eller klarar milen på 40. Det är inga magiska gränser som delar mänskligheten i "tränad" resp "otränad". Vi är alldeles för snabba med att döma, och tala om vad som är rätt och fel. Lite mer tolerans och uppmuntran skulle göra oss gott.

Men tillbaka till det frågan egentligen handlar om. Är det bättre att vara vältränad med ett högre BMI, än att vara smal och otränad? Mitt svar på det är helt klart JA!! Det är helt klart bättre att ha ett högre BMI i en tränad kropp. Jag tänker såhär.
Först ger BMI inget exakt värde på om man är över- eller underviktig. Man ska se det som en indikation. Det är ett trubbigt mått som inte tar hänsyn till kroppsammansättning. En person som är stark och har mycket muskler får ett högt BMI och ligger ofta över gränsvärdet för "normalvikt". Trots det är vi nog få som skulle betrakta den personen som överviktig.
Om man inte tränar, oavsett om man är naturligt smal eller inte, går man miste om många av de hälsofördelar som träningen ger. Att träna handlar ju långt ifrån bara om att hålla vikten.

Bland hälsofördelarna med träning kan räknas upp:
* Ökad kondition
* Ökad muskelmassa
* Bättre sömn
* Endorfiner utsöndras, kroppens lyckohormon
* Stresståligheten ökar
* Skelettet stärks
* Bättre matsmältning
* Stärker hjärtat
* Blodtrycket påverkas positivt
* Stärker imunförsvaret
* Inlärningsförmågan ökar
Osv

Snacka om mirakelmedicin! Genom att inte träna går man miste om allt detta. Och det gäller ju oss alla, oavsett mål med träningen, eller vilket BMI vi har. Det går alltså inte att gömma sig bakom att man är smal, och därför inte "behöver" träna. Även en  naturligt smal person behöver styrka, kondition och allt det positiva som träningen ger, det får man inte av sig självt, bara för att man är smal. Alla har nytta av att röra på sig!

Personligen, men det här är bara vad jag själv tycker, är att hälsosam och vältränad är man när man orkar, klarar och kan göra det man vill. Om jag vill var ute och klättra i klätterställningen med barnen, om jag vill kunna springa en mil, åka skidor eller vandra i fjällen är jag vältränad om jag klarar det. Alltså vältränad och hälsosam utifrån mina mål och mina behov. Jag vill inte låta kroppen begränsa mig, jag vill klara att göra det jag vill, vill kunna orka det jag vill. Då känner jag mig vältränad.
Och det oavsett BMI eller kg på skivstången!

Det vore kul att höra hur ni ser på det här med att vara vältränad och hälsosam. När är man det? Hur tänker ni?

Veckans bottennapp

Och inte bara veckans, utan hela tidens bottennapp faktiskt. Kunder som inte avbokar sina PT tider. Gaaah!

Jag förbereder mig, kommer i god tid, plockar fram saker osv. Sen får jag ett sms 10 min innan att kunden inte hinner. Eller helt enkelt dyker de inte upp, det händer också. Om det är kunder som har PT avtal på visst antal gånger bryr jag mig inte så mycket, då stryker jag tiden och timmen brinner inne. Men kunder som ska få introduktion, bonustimmar eller rådgivning (som förhoppningsvis ska leda till försäljning) gör mig både arg och ledsen när de inte avbokas. Dels står jag med en timmes ledig tid, utan inkomst, och på kort varsel kan jag inte boka in nån ny kund. Dels är det kunder som kanske hade velat komma men som jag fått säga nej till. Det tycker jag inte är ok!

Nån gång hörde jag någon säga "att det är inte ok att stjäla någons tid". Vad den personen menade, var ungefär att ta någons grejer är fel, olagligt och kan leda till straff. Det har vi koll på, väldigt få av oss stjäl ju. Men att ta någons tid, som kanske är det viktigaste vi äger, det verkar vara helt ok. Hm.

Det här blev visst ett riktigt gnällinlägg. Och dessutom skrivet i affekt. Men det bjuder jag på, jag hade mycket hellre varit hemma hos mina barn eller suttit och pratat med en kompis över ett glas vin än suttit här och väntat. Så snälla snälla alla, om ni får förhinder, avboka i god tid! Please!

Förutom detta, så har jag världens roligaste jobb😃.

PS. För att undvika missförstånd:
-Om förhindret beror på plötslig olycka, plötslig sjukdom eller liknande  är jag mycket förstående. Det jag menar är alla de andra gångerna, när man bara inte orkade, eller det dök upp nåt annat.... Jag tror ni fattar.

Resan till Vuoggatjålme, del 2

För er som legat sömnlösa och bara väntat på den rafflande fortsättningen på fjällresan, ta det lugnt, den kommer här!

Torsdagen kom och det var dags att städa ur vår älskade lilla paradisstuga vid sjökanten. Efter ett nästan tårfyllt farväl tog vi en promenad längs stranden, en kortare tur, men åh så härligt det var. Sandstrand, klippor, stenar, sol och glitter i vattnet. Katja ville nästan bada. Men av nån anledning lät hon bli. Sa att hon inte hade nån handduk. Hm.

Tillbaka i stugbyn mötte vi upp de andra deltagarna. De som också skulle delta i Må Bra dagarna. Tre dagar fyllda av vandring, yoga, kanske lite löpning, god mat, avkoppling och samvaro. 16 personer från övre Norrland, från orter vi knappt hört talas om. Än mindre varit i eller vet nåt om. Faktiskt bra spännande bara det! 

Efter lunch och lite kort info från våra ledare Maja och Katarina bytte vi om för ett Bootcamp liknande pass längs barkbanan. Trots mycket vandrande de senaste dagarna hade jag rejält med spring i benen och längtade efter att få ösa på och höja pulsen. Det var ett önskemål som var väldigt lätt att uppfylla. Banan var bara 2,5 km lång, men ganska kuperad och med många stopp för styrkeövningar. Jag körde på så hårt jag kunde och var rejält trött och med en puls nära maxnivå när jag kom tillbaka.
Då hojtade Anna från Kalix att hon ville springa ett varv till och tyckte att jag verkade vara ett bra sällskap. Jag hängde på och Anna drog iväg som en avlöning. Eller som en älg, jag vet inte. Jag hade att göra med att hänga med, jäklar vad hon sprang!

Efter avslutad fysträning avrundade vi dagen med härlig yoga i eftermiddagssolen. Därefter dusch och bastu och ytterligare en god middag i restaurangen. Älghamburgare med mandelpotatisklyftor. Så himla gott. Igen!

Fredagen den 18 aug var målet Tjidtjaks topp. Eller hur högt man nu ville gå. Det började ganska brant uppför genom skogen. Efter ett par km glesnade träden och vi kom fram till en liten raststuga. Där intog vi fika och mellanmål och passade på att ta av ett lager kläder. Strax efter kom vi ut på kalfjället och det var flera som kände sig manade att uppge ett riktigt Ronja-skrik. Själv blir jag mest överväldigad och säger ingenting, bara tar in och känner hur liten jag är. Vi kom inte ända upp till toppen, men var nöjda ändå. Vi vände strax innan, efter att ha spenderat en hel del tid med att äta både kråkbär och tranbär. På vägen ner hittade vi alldeles mogna hjortron. Sånt finns varken i Stockholmstrakten eller i Småland, så det var kul.

.

Vi var tillbaka redan runt tre, och några av tjejerna tyckte absolut att vi borde ta bilen upp till riktiga kalfjället och kanske över till norska sidan så att Katja och jag skulle få se hur det verkligen kan se ut. Vi hängde på såklart och upptäckte att landskapet ändrade sig igen. Naturen blev "vildare", bergen högre och det var mer snö. Lite Sagan om ringen-natur tyckte Katja. Jag vet inte, för den har jag inte sett, jag förstår mig inte på sådana filmer. Men oerhört vackert och väldigt storslaget var det i allafall. Om jag kände mig liten på fjället tidigare under dagen, kände jag mig som ett sandkorn i universum just här. Så himla gulligt av Ann och Marita att ta med oss och låta oss uppleva detta! 

.

.

Jag kan aldrig få nog av känslan på kalfjället. Har varit i fjällen ganska många gånger nu, och älskar det bara mer och mer. Det är nåt speciellt med naturen, med fjället, med tystnaden och med vidderna. Går inte riktigt att sätta ord på.

Kråkbär

Tranbär

Lördag, vår sista heldag. Tog bilarna ett par km och promenerade mot Bänoklippan. Det var bara ett par km i lättvandrad terräng dit och efter att ha fyllt på med mer energi var vi några som ville fortsätta. Efter en snabb, kanske lite för snabb, koll på kartan avgjorde vi att det nog bara skulle vara 10-12 km hem om vi skulle gå. Inte mycket att tveka på tyckte några av oss, inkl jag själv, så vi drog. Lite för snabbt faktiskt, för vi missade stigen nästan på en gång, och fick trassla oss ner mot vattnet genom snåret. Det blev nån km extra, men som bonus fick vi se alldeles färskt björnbajs. Fem högar på en ganska kort sträcka. Rätt lustig upplevelse att inse att det gått björnar just här, bara en stund innan. 

.

Vår vandring denna dag blev lite längre än vi tänkt, ca 16 km. Vi hade räknat med att vara tillbaka till 17.30 och med tre minuter kvar såg vi skylten "Vouggatjålme 1 km". Vi insåg att vi inte skulle hinna, men vi var tre stycken, inkl jag själv, som tyckte att det var värt ett försök. Med vandringskängor, ryggsäck, och 15 km i benen stack vi iväg det snabbaste vi kunde. Förutsättningarna att lyckas var ju minst sagt obefintliga, men ändå, det gick inte att motstå att försöka. Rätt lustigt att det ändå fanns lite kräm kvar i benen. 

Kvällen avslutades med Kalixlöjrom och mandelpotatischips till förrätt, samt Renskav, mos med Västerbottenost och lingon till huvudrätt. Jätte, jättegott, verkligen!!

Söndagen, sista dagen. Vill inte åka hem. Jag har träffat underbara människor, ätit så mycket god mat, hunnit prata med Katja, skrattat, sovit, tänkt, filosoferat, rört på mig och för första gången på länge tycker jag att kropp och själ har gått i samma takt, varit i fas med varandra. Fast det gör ont i hjärtat att lämna nyfunna vänner, säga adjö till Norrland och lämna tystnaden, ska det bli skönt att komma hem. Härligt att få träffa barnen igen, Janne, vårt hus, mina växter och allt det som är hemma. 

Mina upplevelser kommer jag för alltid bära med mig, och jag ska göra mitt bästa för att behålla ett litet uns av lugnet när vardagen tar fart. Tack Katja som ville följa med mig, som alltid hänger med på det jag hittar på. Tack Maja och Katarina för fantastiskt fina dagar och bra arrangemang. Och tack alla härliga norrlänningar som på olika sätt bidrog till att göra dessa dagar till ett oförglömligt minne. Ni har alla gjort min värld lite större! 

Hemma i Småland har jag nästan aldrig sett den småländska landskapsblomman,
men här växte den överallt.

Kväll i Vuoggatjålme

.

.