Veckans bottennapp

Och inte bara veckans, utan hela tidens bottennapp faktiskt. Kunder som inte avbokar sina PT tider. Gaaah!

Jag förbereder mig, kommer i god tid, plockar fram saker osv. Sen får jag ett sms 10 min innan att kunden inte hinner. Eller helt enkelt dyker de inte upp, det händer också. Om det är kunder som har PT avtal på visst antal gånger bryr jag mig inte så mycket, då stryker jag tiden och timmen brinner inne. Men kunder som ska få introduktion, bonustimmar eller rådgivning (som förhoppningsvis ska leda till försäljning) gör mig både arg och ledsen när de inte avbokas. Dels står jag med en timmes ledig tid, utan inkomst, och på kort varsel kan jag inte boka in nån ny kund. Dels är det kunder som kanske hade velat komma men som jag fått säga nej till. Det tycker jag inte är ok!

Nån gång hörde jag någon säga "att det är inte ok att stjäla någons tid". Vad den personen menade, var ungefär att ta någons grejer är fel, olagligt och kan leda till straff. Det har vi koll på, väldigt få av oss stjäl ju. Men att ta någons tid, som kanske är det viktigaste vi äger, det verkar vara helt ok. Hm.

Det här blev visst ett riktigt gnällinlägg. Och dessutom skrivet i affekt. Men det bjuder jag på, jag hade mycket hellre varit hemma hos mina barn eller suttit och pratat med en kompis över ett glas vin än suttit här och väntat. Så snälla snälla alla, om ni får förhinder, avboka i god tid! Please!

Förutom detta, så har jag världens roligaste jobb😃.

PS. För att undvika missförstånd:
-Om förhindret beror på plötslig olycka, plötslig sjukdom eller liknande  är jag mycket förstående. Det jag menar är alla de andra gångerna, när man bara inte orkade, eller det dök upp nåt annat.... Jag tror ni fattar.

Resan till Vuoggatjålme, del 2

För er som legat sömnlösa och bara väntat på den rafflande fortsättningen på fjällresan, ta det lugnt, den kommer här!

Torsdagen kom och det var dags att städa ur vår älskade lilla paradisstuga vid sjökanten. Efter ett nästan tårfyllt farväl tog vi en promenad längs stranden, en kortare tur, men åh så härligt det var. Sandstrand, klippor, stenar, sol och glitter i vattnet. Katja ville nästan bada. Men av nån anledning lät hon bli. Sa att hon inte hade nån handduk. Hm.

Tillbaka i stugbyn mötte vi upp de andra deltagarna. De som också skulle delta i Må Bra dagarna. Tre dagar fyllda av vandring, yoga, kanske lite löpning, god mat, avkoppling och samvaro. 16 personer från övre Norrland, från orter vi knappt hört talas om. Än mindre varit i eller vet nåt om. Faktiskt bra spännande bara det! 

Efter lunch och lite kort info från våra ledare Maja och Katarina bytte vi om för ett Bootcamp liknande pass längs barkbanan. Trots mycket vandrande de senaste dagarna hade jag rejält med spring i benen och längtade efter att få ösa på och höja pulsen. Det var ett önskemål som var väldigt lätt att uppfylla. Banan var bara 2,5 km lång, men ganska kuperad och med många stopp för styrkeövningar. Jag körde på så hårt jag kunde och var rejält trött och med en puls nära maxnivå när jag kom tillbaka.
Då hojtade Anna från Kalix att hon ville springa ett varv till och tyckte att jag verkade vara ett bra sällskap. Jag hängde på och Anna drog iväg som en avlöning. Eller som en älg, jag vet inte. Jag hade att göra med att hänga med, jäklar vad hon sprang!

Efter avslutad fysträning avrundade vi dagen med härlig yoga i eftermiddagssolen. Därefter dusch och bastu och ytterligare en god middag i restaurangen. Älghamburgare med mandelpotatisklyftor. Så himla gott. Igen!

Fredagen den 18 aug var målet Tjidtjaks topp. Eller hur högt man nu ville gå. Det började ganska brant uppför genom skogen. Efter ett par km glesnade träden och vi kom fram till en liten raststuga. Där intog vi fika och mellanmål och passade på att ta av ett lager kläder. Strax efter kom vi ut på kalfjället och det var flera som kände sig manade att uppge ett riktigt Ronja-skrik. Själv blir jag mest överväldigad och säger ingenting, bara tar in och känner hur liten jag är. Vi kom inte ända upp till toppen, men var nöjda ändå. Vi vände strax innan, efter att ha spenderat en hel del tid med att äta både kråkbär och tranbär. På vägen ner hittade vi alldeles mogna hjortron. Sånt finns varken i Stockholmstrakten eller i Småland, så det var kul.

.

Vi var tillbaka redan runt tre, och några av tjejerna tyckte absolut att vi borde ta bilen upp till riktiga kalfjället och kanske över till norska sidan så att Katja och jag skulle få se hur det verkligen kan se ut. Vi hängde på såklart och upptäckte att landskapet ändrade sig igen. Naturen blev "vildare", bergen högre och det var mer snö. Lite Sagan om ringen-natur tyckte Katja. Jag vet inte, för den har jag inte sett, jag förstår mig inte på sådana filmer. Men oerhört vackert och väldigt storslaget var det i allafall. Om jag kände mig liten på fjället tidigare under dagen, kände jag mig som ett sandkorn i universum just här. Så himla gulligt av Ann och Marita att ta med oss och låta oss uppleva detta! 

.

.

Jag kan aldrig få nog av känslan på kalfjället. Har varit i fjällen ganska många gånger nu, och älskar det bara mer och mer. Det är nåt speciellt med naturen, med fjället, med tystnaden och med vidderna. Går inte riktigt att sätta ord på.

Kråkbär

Tranbär

Lördag, vår sista heldag. Tog bilarna ett par km och promenerade mot Bänoklippan. Det var bara ett par km i lättvandrad terräng dit och efter att ha fyllt på med mer energi var vi några som ville fortsätta. Efter en snabb, kanske lite för snabb, koll på kartan avgjorde vi att det nog bara skulle vara 10-12 km hem om vi skulle gå. Inte mycket att tveka på tyckte några av oss, inkl jag själv, så vi drog. Lite för snabbt faktiskt, för vi missade stigen nästan på en gång, och fick trassla oss ner mot vattnet genom snåret. Det blev nån km extra, men som bonus fick vi se alldeles färskt björnbajs. Fem högar på en ganska kort sträcka. Rätt lustig upplevelse att inse att det gått björnar just här, bara en stund innan. 

.

Vår vandring denna dag blev lite längre än vi tänkt, ca 16 km. Vi hade räknat med att vara tillbaka till 17.30 och med tre minuter kvar såg vi skylten "Vouggatjålme 1 km". Vi insåg att vi inte skulle hinna, men vi var tre stycken, inkl jag själv, som tyckte att det var värt ett försök. Med vandringskängor, ryggsäck, och 15 km i benen stack vi iväg det snabbaste vi kunde. Förutsättningarna att lyckas var ju minst sagt obefintliga, men ändå, det gick inte att motstå att försöka. Rätt lustigt att det ändå fanns lite kräm kvar i benen. 

Kvällen avslutades med Kalixlöjrom och mandelpotatischips till förrätt, samt Renskav, mos med Västerbottenost och lingon till huvudrätt. Jätte, jättegott, verkligen!!

Söndagen, sista dagen. Vill inte åka hem. Jag har träffat underbara människor, ätit så mycket god mat, hunnit prata med Katja, skrattat, sovit, tänkt, filosoferat, rört på mig och för första gången på länge tycker jag att kropp och själ har gått i samma takt, varit i fas med varandra. Fast det gör ont i hjärtat att lämna nyfunna vänner, säga adjö till Norrland och lämna tystnaden, ska det bli skönt att komma hem. Härligt att få träffa barnen igen, Janne, vårt hus, mina växter och allt det som är hemma. 

Mina upplevelser kommer jag för alltid bära med mig, och jag ska göra mitt bästa för att behålla ett litet uns av lugnet när vardagen tar fart. Tack Katja som ville följa med mig, som alltid hänger med på det jag hittar på. Tack Maja och Katarina för fantastiskt fina dagar och bra arrangemang. Och tack alla härliga norrlänningar som på olika sätt bidrog till att göra dessa dagar till ett oförglömligt minne. Ni har alla gjort min värld lite större! 

Hemma i Småland har jag nästan aldrig sett den småländska landskapsblomman,
men här växte den överallt.

Kväll i Vuoggatjålme

.

.

Resan till Vuoggatjålme, del 1

Kulturkrocken är total!

Efter fem dygn i fjällen kom jag och kompisen hem igår kväll. Idag börjar skolan, jobb och livet efter det totala lugnet. Verkligheten är här och de två diametralt olika världarna har mötts i mitt huvud och orsakat en mindre kortslutning. 

Fem dygn i fjällen, de första två dygnen var jag och min kompis ensamma, sen kom resten av gänget. Jag delar därför upp min berättelse i två delar. Dels för att ni ska orka läsa, men också för att det finns ett ganska naturligt kapitel ett och två.

Så, del 1, håll tillgodo!

Tisdagen den 15 aug. Klockan ringer tidigt och jag blir upphämtad vid grinden. Med pendeltåget in till stan för att ta flygbussen till Arlanda och flyget mot Arvidsjaur. Allt går som på räls och vi landar några timmar senare för att mötas av första tecknet på att vi lämnat storstan.

Vi tittar på varandra och hoppas att inte vapen är obligatorisk utrustning. Björnarna och fjällrödingen tänker väl inte gå till angrepp?! Eller hjortronen?

Vi blir upphämtade av flygbuss-bil chauffören och vi är visst de enda som ska vidare mot Arjeplog. Han är inte av den pratsammaste sorten, trots att vi frågar om allt och hojtar högt när vi ser de första renarna. Men han låter sig icke provoceras till samtal och vi ger upp.

I Arjeplog väntar vi en timme tills nästa buss kommer. En länstrafik buss som ska ta oss de sista 10 milen till Camp Polcirkeln. Den chauffören är av lite annan sort, han tycker det är trevligt med någon att prata med och han berättar om allt vi kan tänkas vilja veta, och lite till. Han var dessutom inte bara busschaufför utan skötte även lantbrevbäringen. Vi stannade således vid varenda postlåda längs vägen. Inte för att det var så många, men ändå. Och vi var de enda passagerarna, så hade inte vi varit med, så hade han ändå haft nåt att göra på vägen. 

Väl framme vid slutdestinationen, Vuoggatjålme, som ligger några km från busshållplatsen får vi vår stuga och ger bokstavligt talat upp vårt första glädjetjut. Vi får en alldeles ensam stuga, precis nere vid vattnet och både jag och Katja känner att vi har hamnat i paradiset. Solen skiner, det är varmt, sjön glittrar och fjällen omkring. Om det kommer regna småspik resten av tiden gör det ingenting, för nu har vi varit där. I paradiset. 

Dagen efter verkar småspiken ha kommit. Vi har beslutat oss för att först ta bilvägen bort till stigen, sen stigen in i skogen och sen lämna stigen för att med karta och kompass ta oss upp på toppen Stiephaltjåkkå. Vi är lite osäkra på underlaget, men bedömer att det bör vara vandringsbart, vilket en inföding som vi träffar, nästan håller med om. Det duggregnar när vi ger oss av, men det märker vi knappt. Vi är höga av fjälluft och bara längtar iväg. Vi går länge längs med fjället innan vi viker av och börjar gå uppför. Det är inte så högt och fortfarande skog, men vi ser på kartan att den kommer glesna framöver för att sedan bli kalfjäll uppe på toppen. 

Regnet tilltar och vi börjar bli hungriga. Vi hittar en liten kärn/göl/nåt-vatten-whatever och slår läger för lunch. Trots regnet, är myggen lite elaka och Katja tar upp sitt myggnät. Under tiden funderar jag på hur hon ska få in maten i munnen, om hon liksom tänker äta genom nätet? Själv struntar jag i myggen och de struntar i mig. Vi äter i hällregnet och sällan har en pulversoppa smakat så bra. Humöret är på topp, trots att det börjar sippra in vatten typ överallt. 

Efter lunch glesnar skogen ännu mer och vi når toppen till slut. Vi inser att det är väldigt vackert här uppe, trots att det regnar och sikten inte är den bästa. Men ändå, de grå fjällen i diset i fjärran är oändligt vackra och vi är tacksamma för att vi har fått uppleva detta. 

Ner från fjället tar vi den lätta vägen, stigen som går direkt ner till vägen. Dagens vandring blir knappt 13 km och vi tycker att vi har förtjänat en rökt fjällröding i restaurangen till middag när vi kommer tillbaka. Här, om inte förr, förstår vi att vi är i himlen på riktigt. Så. Himla. Gott. Så himla gudomligt gott!

Dagen efter, på torsdagen kommer de andra. De som också ska vara med på Må Bra dagarna. De som vi aldrig har träffat och som vi ska bo de sista tre dygnen med. I en annan stuga. Det som är själva anledningen till att vi har tagit oss ända hit. Känns spännande, roligt, men faktiskt också lite vemodigt. Vi har på denna korta tid boat in oss i vår lilla strandstuga utan toalett, utan vatten och utan avlopp. Med sjön utanför. Och nu ska vi knöla ihop oss med okända människor i en modern fin, stor stuga. Tänk om de inte är trevliga, kanske riktiga ufon allihopa?!? Huga! 

Det skulle som tur var visa sig vara helt obefogad oro, de var hur trevliga som helst. Såklart! Men mer om det i nästa kapitel, Resan till Vuoggatjålme del 2. Snart på en blogg nära dig!

Mycket om att springa i backe, och lite om att fynda på rea!

I går gjorde jag nåt som jag periodvis gör väldigt ofta, eller åtminstone ganska regelbundet. Men nu var det länge sedan sist. Och så plötsligt fick jag ett infall och stack ut. Inte speciellt planerat utan mer på bara lust.
Och gjorde vadå kanske man kan undra. Jo, jag sprang backe. Precis så enkelt som det låter. Nån km uppvärmning bort till backen, upp och ner för nämnda backe några gånger, nån km tillbaka och så är det klart. I all enkelhet, och i all hemsk jobbighet, är det här ett pass jag tycker riktigt mycket om och som sagt tidigare kört regelbundet och mer strukturerat. Vad är då poängen och lärdomarna med backlöpning enligt mig? Jo, ungefär detta:

* Välj om möjligt backe efter vad du vill träna. En kortare brantare backe ger mer för benstyrkan och en flackare lång backe är bättre för uthållighet och kondition.

* I en väldigt brant backe är det svårt att hålla ett bra löpsteg, så tvekar du på vilken som är lämplig så välj hellre den flackare.

* Sträck på kroppen, lyft bröstet och höj blicken. Sjunk inte ihop utan ta sikte mot backens topp, kroppen ska sträva uppåt, i färdriktningen. 

* Arbeta aktivt med armarna, "förstärk" farten/kraften med hjälp av armarna. 

* Om man springer i ett tätbebyggt område så får man inte vara rädd för att bli uttittad. Folk tycker man är rätt skum när man kommer uppför samma backe för sjätte gången.

* Vill man ge riktigt dåligt samvete så förlägger man sitt pass vid 18-tiden en lördag. Lagom när folk har tänt grillen och hällt upp helgdrinken. 

* Det finns ju som bekant inga quick fixar vad gäller träning, men backintervaller är nog det närmaste man kan komma tror jag. Hög puls och maximal ansträgning på kort tid. Tidseffektivt helt enkelt!

* Eftersom pulsen hur man än gör når obehagliga höjder och nära-döden-upplevelsen infinner sig tämligen omgående behöver man inte oroa sig för om man tar i tillräckligt. Ganska skönt att släppa det faktiskt.

* Man blir rätt sliten, så lägg helst inte ett tungt benpass på gymmet dagen före eller efter. 

Min favvobacke är lång, uppemot 600 m. Första delen är något brantare än sista, men genomsnittet blir lagom brukar jag tänka. När jag för några år sedan tränade lite mer seriöst för olika långlopp brukade jag springa uppemot 10 gånger upp och ner. Igår orkade jag 5... Vanligtvis brukar jag köra 6-8 varv innan jag kroknar. 

Jag brukar köra backpasset när jag paradoxalt nog känner mig lite lat och egentligen inte orkar träna. Då känns det lättare att ge sig iväg till backen runt hörnet än att ge sig iväg på nån distansrunda kanske en mil hemifrån. Här saknas all logik hör jag ju själv. Distanspassen kan utan problem utföras i ett behagligt tempo, medan backen aldrig någonsin kan liknas vid något behagligt. Men psykologiskt känns det lättare att vara nära hemma. Lättlurad är vad jag är! 

Blir ni sugna så testa gärna, det är faktiskt kul! Låt mig gärna veta hur det gick, om det blev ett favoritpass eller inte. Eller ni som redan är inbitna backlöpare, varför gillar ni det? 

Apropå ingenting så var jag på slutspurten av Stadium rean idag. Bara slank in och hittade ett par Skins kompressionstights på typ halva halva reapriset. 200 kr betalade jag mot tidigare 1249, det tycker jag var ett synnerligen bra fynd. Gissa om jag känner mig nöjd!?!

Toksnygga. Och billiga!

Vilken fredag, oj oj oj!

Den här dagen började väldigt bra. Sen fortsatte den bra. Sen blev den ännu bättre. Sen ridå! Och nu är det bra igen. Allt brukar bli bra till slut ju.

Dagen började tidigt med att jag och mannen gick ner till sjön och simmade runt 1000 m. Spegelblank sjö, blå himmel och alldeles stilla. Helt fantastiskt skön start på dagen. När vi kom hem sov barnen fortfarande och vi åt frukost ihop. 

Samma sjö, fast tidigt i våras.

Därefter åkte vi ut till Barkarby för det årliga besöket på outleten. Mannen ville köpa lite kläder och jag hade också några saker jag ville kolla på. Barnen konstaterade redan innan att det ändå inte finns nåt för dem där, så alltså skulle det här bli en stund helt i onödan. För dem alltså. När kan man förresten räkna med att barn följer med utan att knorra, bara för att göra sina föräldrar glada?? Det blev ett bra besök i alla fall. Mannen hittade massor fina saker, ena dottern hittade mot alla odds ett par byxor, den andra hittade en supercool jeansklänning och jag hittade....INGENTING!!! Inte för att jag hade många ärenden men nåt borde jag väl ändå kunnat hitta?!? 

Efter lite lunch åkte vi hem. Jag och mannen skulle ut i skogen och springa, det hade vi längtat efter. Vi klädde snabbt om och drog iväg. Parkerade bilen längst in där industriområdet slutar och skogen tar vid. Vi sprang genom naturreservaten, genom skogen, kom fram vid Ågesta friluftsgård, in mot skogen igen, bort mot Vidjahållet och till slut tillbaka vid start igen. Det här spåret är så roligt! Lagom tekniskt och lagom kuperat. Det går huvudsakligen genom skogen, ibland tät skog och ibland lite glesare, så varierat och bara så kul! Trötta men glada kom vi tillbaka till bilen för att åka hem och fredagsmysa. Och då. Ridå!! 

Bilen hade fått punka. Inte ett luft i ena framdäcket! Och här står vi längst ut i ett industriområde, tidigt en fredagkväll med en skruv rätt in i däcket. Inte riktigt så vi ville börja helgen. Tack och lov eller vad man säger, var däcket inte söndertrasat, utan gick att laga tillfälligt med lagningskitet som finns istället för reservhjul. Och tack och lov igen, jag var inte ensam ute i industriområdet. Hur hade jag i så fall löst detta? Mycket tveksamt om jag hade haft nerver att ta fram instruktionsboken och börja laga. Och ännu mera tveksamt att nån som kunnat hjälpa mig hade kommit förbi förrän typ på måndag. Där hade jag kunnat få vara över helgen. Huga, hemska tanke! Fast jag hade nog lämnat bilen och sprungit ifrån den. Det hade jag nog. Men nu var jag inte ensam så allt löste sig. 

Däckelende!!

Och nu sitter jag här i soffan och tittar på friidrotts VM. Trött i axlarna efter veckans simpass och trött i benen efter löpningen. Men, jag har i alla fall alla pengar kvar! Det kanske fanns nån mening med att det inte blev nån shopping för mig idag. Nu kan jag ju shoppa ett nytt däck istället!!