Aj!!!

Sista två veckorna har inte varit roliga. Min rygg har lackat ur totalt och jag har pendlat mellan jätteont, lite mindre ont, superont och helvetes ont. Jag har inte kunnat ta ett djupt andetag, än  mindre nyst eller gjort nån oväntad rörelse. Har tagit mig fram lite som en invalid med total låsning i sidan. Känslan är att det kommer från höften och därifrån spridit sig uppåt och i sidan.

Med mitt jobb är inte detta speciellt lyckat. Om det nu är lyckat med nåt jobb? Men att leda gruppträning på ett glatt, fartfyllt och inspirerande sätt är …hm… tämligen svårt med ryggen från helvetet. Spinningen tänkte jag att den borde gå bra, men icke, kan ju inte sitta framåtlutad och hålla i styret. Får alltså sitta upprätt, inte röra styret, inte bli andfådd utan bara sitta och trampa lite försiktigt. Tack och lov har jag förstående människor som går på mina pass så de kör på ändå. Medan jag stönar över att ens behöva andas. PT passen går lite lättare, där behöver jag inte delta på samma sätt, även om det är bäst att kunna vara lite aktiv där med. Men nu är det som det är, och jag får försöka hanka mig fram. Det finns mycket som är bra med mitt jobb, men dessa dagar har jag fått känna på vad som är mindre bra.

Tack och lov har jag en Fredrik. En Naprapat-Fredrik. Han har kommit till undsättning några gånger tidigare när jag har varit skadat. Han har bla fixat min axel efter en vurpa i löpspåret samt fixat några mindre skavanker. Fredrik tog i mot mig i måndags, i förrgår. Fram till dess hade jag självmedicinerat mig med Voltaren, varm vetekudde, liniment, starksprit, och bastu, med mindre gott resultat. Men Fredrik gör nytta, det vet jag.

Jag fick böja mig åt vänster. Åt höger. Sen rakt fram. –Tack, det räcker sa Fredrik. Han såg. En låsning i SI-leden på höger sida. Därefter började böjandet, bändandet och ett dragandet i mig. Det knakade så oroväckande så jag misstänkte nästan att han skulle dra sönder mig. Eller tappa mig i golvet. Men egentligen vet jag att han vet vad han gör.

När jag gick därifrån kände jag mig ungefär som när jag kom dit. Inga märkbara, omedelbara förbättringar. I går var jag inte heller speciellt mycket bättre. Då började jag nästan misströsta lite. Men så idag på onsdagen, dvs två dagar efter behandlingen, har något hänt. Jag kände det redan när jag skulle ta mig upp till stående på morgonen. Jag kunde resa mig av egen maskin, inte med hjälp. Ta mig in i bilen var också helt OK. Väl på jobbet testade jag några olika rörelser och det funkade också. Inte jättesmidigt, och inte jätteskönt, men det gick. Klar förbättring. Helt klart!

I morgon ska jag få nästa behandling. Efter den hoppas jag kunna andas obehindrat, för där är jag inte än. Men jag är väldigt glad, för nu kan jag i alla fall fungera, även om jag inte riktigt kan andas.

Här, i höftelendet, sitter boven i dramat.

Massageutbildning påbörjad-check!

Denna helg, eller rättare sagt igår, påbörjade jag mitt nästa stora steg mot en tillvaro helt inom friskvård och hälsa. Jag påbörjade steg 1 av 2, i en utbildning till Massageterapeut. Nu är dag två tillända och jag sitter i soffan med ett stort leende på läpparna. Jag är uppriktigt tacksam för att jag har fått den här möjligheten. Fått möjligheten att fördjupa mig i saker som jag älskar. Först PT och nu detta. Jag är glad ända in i hjärtat!

Idag, vår andra dag, var det dags för oss att massera på riktigt. Igår hade vi endast teori, men idag var det dags för oss att prova grundläggande grepp och tekniker i praktiken. Och det visade sig vara en hel del att hålla i huvudet. Först efflurage, sen pettrisage, sen kaningrepp, sen friktioner, sen lite mera efflurage, sen ändra handduken, massera annan kroppsdel, lite mera efflurage, lite mera olja, ändra handduken igen, ny kroppsdel, kom på att jag missat kaningreppet på kroppsdel nr 1....puh.... Men jäklar vad kul det var. Och så skööööönt! Eftersom vi övade på varandra har min baksida säkert fått flera timmars massage idag. Fattar ni vilken lyx!?!

I väntan på första massagen....

Nu är dagen snart slut och huset är alldeles tomt. Resten av familjen är i Dalarna på orienteringstävling. Känns lite underligt att vara själv, det händer inte så ofta, men just ikväll är det skönt. Jag är trött efter en lång och intensiv dag med massor av intryck och nya människor.

Min ensamma kväll har jag tillbringat i bastun, bara en liten stund och inte så varmt, det var skönt. Men det blir snabbt för mycket, så en liten stund räcker. Det är vardagslyx. Och lite vardagslyx ska man kosta på sig. Ofta. 

Nu sitter jag i soffan och summerar mina intryck. Ett glas vin, lite goda saker att tugga på och en familj som allihopa är nöjda med sina insatser på dagens tävling. Det har varit en bra dag. Och imorgon är det en ny dag. Med mera massage. Då ska vi ta oss an sätet. Och så framsidan. Det kommer bli bra det också!

Dags att damma av skolböckerna

Vad tiden går fort. På fredag är det dags för mig att börja skolan igen. Det känns så länge sedan jag bestämde mig och anmälde mig, och nu är det äntligen dags att börja. För er som inte vet, ska jag vidareutbilda mig inom friskvård och hälsa, och gå en utbildning till Massageterapeut på Axelsons. Jag tänker att det kan vara ett bra komplement till min PT och träningsverksamhet.

Precis som PT utbildningen kommer denna utbildning genomföras på distans med mycket hemma studier och med ca en långhelg (fre-sön) i månaden på plats i skolan. Jag ser fram emot det, samtidigt som jag känner mig lite orolig. När jag gick PT utbildningen hade jag ett "vanligt"jobb samtidigt. Nu jobbar jag med hälsa och träning på heltid och har ingen fast inkomst, och inte mycket till fasta arbetstider heller.  Jag har ganska bra möjligheter att planera min tid, samtidigt som vi har en flicka som behöver ganska mycket stöd. Jag har velat hit och dit, om det här är rätt tillfälle att börja skolan, eller inte. Om jag redan har tillräckligt mycket omkring mig, eller om det finns utrymme för detta också. 

Det som fällde avgörandet var nog hur jag kände mig under tiden jag gick PT utbildningen, hur mycket energi och glädje dessa utbildningshelger tillförde mig. Jag såg fram emot dem så mycket, jag fick så mycket energi och jag lärde mig så mycket. Det var riktiga ljuspunkter i tillvaron och jag riktigt sög in varje ord som sades. Dessutom alla människor jag träffade, flera som blivit riktiga vänner, som finns kvar. Allt detta positiva gjorde att jag till slut valde att ta steget nu igen. 

Nu är det såklart nya förhållanden, ny klass, nytt område osv, men ändå. Vi som börjar på fredag, och ska göra dettta tillsammans det närmaste året, har ett gemensamt intresse. Vi har förstås alla har våra olika ingångar i det hela, men vi har ett gemensamt mål. Så även om det inte kommer bli precis som på PT utbildningen kommer det säkert bli lika bra. Lika bra, men annorlunda. Och oavsett exakt hur det blir så ska det bli roligt!