Det här trodde jag inte var möjligt...

Aldrig hade jag trott för ett halvår sedan att jag vid 22.30 på kvällen skulle stå och koka mina mellanmålsägg till dagen efter. Inte för tidens skull, utan för att jag tycker det är riktigt äckligt med kokta ägg. Jag äter allt och tycker det mesta är gott, men ägg, nej där går gränsen. Det går inte.

Men ägg är väldigt nyttigt. Och väldigt praktiskt att ha med. Portionsförpackat, behöver inte ligga i kylen, kan ätas i bilen och håller länge. Eftersom jag ofta är på språng mellan olika jobb och olika ställen tyckte jag att ägg borde vara ett väldigt bra mellis. Om det inte var så attans otäckt bara. 

Och där nånstans, mellan för och emot, bestämde jag mig för att det måste gå att lära sig äta. Kanske till och med gilla, även om det verkar högst osannolikt. 

I början var jag tvungen att gömma äggelendet under en stor hög räkor och majonnäs. Men om det ska behövas, så funkar det inte. Tanken var ju att jag skulle kunna äta dem snabbt och enkelt. Och räkor och majonnäs är ingen bra kombo i bilen. Inte alls bra faktiskt! 

Det blev alltså att ta det "the hard way" och bara äta dem. Rakt av. Utan kamouflering. Utan trams. Bara käka dem helt enkelt! 

Nu har jag hållit på med min äggtillvänjning i ca ett halvår. Ett par ägg i veckan äter jag numera. Det är fortfarande inte gott, det kanske aldrig blir en favorit, men det går!! Jag kämpar på. Nu har det nästan blivit en grej, äggen ska inte vinna över mig. Jag bestämmer väl själv?! 

Sen kan man ju kanske tycka att jag är lite skruvad som gör detta. Varför inte bara acceptera, och äta nåt jag gillar istället?! Ja, och där är jag väl tillbaka i praktiskt och nyttigt igen. Och att det måste gå. Och det gör det ju. Det är hanterbart, men inte speciellt njutbart. Det trodde jag väl aldrig skulle vara möjligt att komma såhär långt. Jag är nästan lite stolt över mig själv.

Jag ger det ytterligare ett halvår. Är det fortfarande inte godare då så struntar jag nog i det. Då har jag i alla fall gett det en ärlig chans!

Öva, öva, öva....

Jag inser ju att för att bli en bra massör måste jag öva. Öva lite till. Och öva ännu mer. Men det är lite svårt att få till. Inte så att det saknas objekt att öva på, det finns tvärt om en hel massa som erbjudit sig. Man jag har inte riktigt fått till att bestämma nåt med nån, det dagliga har helt enkelt fått ta för mycket plats. Men idag iallafall, tryckte jag ner en familjemedlem i taget på massagebänken och tvingade dem att ta det lugnt och varva ner. Ska bara, ska bara, sen kommer jag.... Och sen när de väl ligger där vill de aldrig att jag ska sluta.

Och inte jag heller, det är riktigt roligt. Och intressant. Hur olika, olika personer upplever massagen. Och hur olika de känns under händerna. Unga dottern som håller på och skratta ihjäl sig bara hon tänker på det, hon blir kittlig av bara tanken. Och den äldre som tycker det är för mycket jobb att klä av sig och helst skulle vilja bli masserad med kläderna på. Och mannen, som alltid har så mycket viktigt att göra... Vilken familj va?!? När jag bara står där med olja och varma handdukar och bara vill göra det skönt för dem. De förstår nog inte sitt eget bästa misstänker jag.

Så, om det finns några hugande aspiranter utanför detta hus är ni välkomna att höra av er. Jag har inget myspysigt rum med fluff, dämpad belysning eller välmatchade handdukar. Men jag har en massagebänk i ett rum fullt med legogubbar och div bra-att-ha-saker. Det ni!

Så om ni håller tillgodo med legot och det andra, så lovar jag att ge er en så proffsig massage jag bara kan. Med reservation för att jag kommer att missa nåt grepp och ta ett annat två gånger. Eller att jag kommer glömma ett ben och och istället massera en arm. Men i stort sett kommer det att gå vägen. Och ni gör mig en stor tjänst. 

Så, vem anmäler sig först?!

Så himla ont....

Jag hann inte mer än posta förra inlägget där jag våghalsigt nog skrev nåt om att ryggen kändes bra igen. Redan samma kväll kände jag en välbekant obehagskänsla i ryggslutet och dagen efter var det inte bara en känsla. Då var det helt klart att ryggen börjat bråka igen. Fan också. Nytt samtal till Naprapat-Fredrik och ny tid i morgon.

Frågan är bara varför detta händer? Vad är det som är fel? Vad kan jag göra för att det INTE ska komma tillbaka igen? 

Fast kanske är det inte så konstigt!? Med den konstanta pressen vi lever under, med ett monster som inte ger upp, kanske spänningen till slut tar fysiska uttryck? 

Oavsett vad så har jag ont. Och jag är ledsen!

November, so far....London, Massageutbildning, inget ont i ryggen....

Vilken rivstart på månaden! Jag har redan hunnit med fyra viktiga saker:

1. Blivit av med ryggvärken. Detta hamnar på klart första plats, för med den värken funkade ingenting, så det är liksom en förutsättning för allt annat. Jag kan inte nog lovorda min bästa Naprapat-Fredrik för ett fantastiskt jobb. OBS att jag inte får betalt, eller på annat sätt är mutad/hotad att skriva detta. Det är bara från hjärtat, rakt av! 

2. Varit på höstlovsresa i London. En resa med klart Harry Potter tema, kan man säga. Barnen har länge önskat att få se inspelningsstudion och även en rad andra platser som på olika sätt varit med, eller gett inspiration till olika delar av böckerna. Vi tog oss alltså runt i London utifrån ett Harry Potter perspektiv och besökte bl.a. Kings Cross station (med perrong 9 och 3/4), Leadenhall Market (Diagongränden och Den läckande Kitteln) och Milleniumbron (som Dödsätarna förstör i sjätte filmen). Samt en hel del annat, utan anknytning till trolldom.

.

Det som var annorlunda med denna resa gentemot typ alla andra resor vi gjort de senaste säkert 10 åren var att löparskorna fick stanna hemma. För första gången på evigheters evigheter sprang jag inte en meter under semestern! Jag älskar annars att ge mig ut tidigt och ta ett par km på egen hand och kolla mig omkring lite innan frukost. Det är en bra start på dagen och det är spännande på nåt vis att få upptäcka saker springandes. Men min rygg kändes så ömtålig så jag helt enkelt inte vågade. Hade inte velat att den pajade ihop just där och då. Eller egentligen inte nån gång faktiskt!

3. Signat upp två nya PT kunder. Så kul och spännande att få ta del av nya människor, med sina behov och målsättningar, och få bli en del av deras vardag ett tag framåt. 

4. Haft andra tillfället på Massageterapeut utbildningen. Lika bra som förra gången och som vanligt efter en helg på Axelsons är jag både totalt slut, och full av energi. Allt på samma gång i en salig röra!

.

Även en femte grej skulle lätt ha platsat på listan, om den hade ägt rum, vill säga. På fredag är jag och mannen nämligen medbjudna till Stadshuset där en av mina bästa vänner ska promoveras (bli doktor, helt enkelt). Jag är så glad att vi får vara med och dela hennes ögonblick och jag är så stolt över henne! Och så är det ju så spännande att få klä på sig fina kläder och få komma till Stadshuset vid ett såhär fint tillfälle. Innan dess ska jag lägga upp hennes klänning så att hon blir riktigt fin. Fast allt detta har alltså inte hänt än, det är därför jag inte skriver om det. 

Dessvärre har även monstret vaknat till liv och gjort sig påminnt. Men just nu orkar jag inte tänka på något j***a monster utan tänker på alla bra saker som händer. Faktiskt tur att det är så många sådana!