Tx3=Trött, Tung och Tankspridd

Det var ju en synnerligen positiv inledning på detta inlägg. Not. Men det är ändå lite så det känns.

Trött, så in i döden trött så jag känner att hela organismen bara vill vara ifred i mjuka filtar med en kopp te. Vill inte ta i, utan vill och behöver, bara lugn träning och återhämtning. 

Tung, ja inte fysiskt kanske, men i huvudet. Väldigt mycket i huvudet.

Tankspridd, definitivt. Har svårt att samla tankarna och koncentrera mig. Känner att det liksom flyter iväg. Sitter med nåt som ska bli klart och får bara inte till det. 

Gaaah!!!!

Jag fattar ju själv vad detta handlar om. Lång tids press med mycket oro för vår flicka som fortfarande kämpar mot ätstörningsmonstret. Det vill bara inte ge med sig och just nu hänger allt i luften. Ska vi få hjälp av instans A eller B, göra utredning C eller D, få en kontaktperson si eller så osv. Och mitt i detta ska jag hantera mitt nya jobb, som för all del känns kul och bra, men som såklart kräver vissa insatser. Oro för att jag inte ska lyckas, oro för att jag inte ska göra det tillräckligt bra.

Och oro för att unga dottern mitt i allt detta inte får det hon behöver. Hon tar allt med jämnmod och verkar inte fara illa, men oron finns där ändå. Och allt annat som också ska hanteras och räckas till för...

Jag vill bara ta på mig springskorna och ut i skogen. Ligga i mossan och andas jord och kottar. Springa lugnt och stilla, tassa fram mellan granarna, utan klocka och utan press. Tömma huvudet och fylla på med ny kraft. Och så går det inte!! För att fotelendet har bestämt sig för att protestera. Löpningen som betyder så mycket för mig, min mest pålitliga kraftkälla som alltid får mig att må bra och samla tankarna. Och nu när jag som mest behöver den, så sätter min egen kropp stopp för det. Ledsen!

Men hitta på nåt annat då! Cykla, simma. Nåt som inte belastar foten så mycket. Sånt som man så lättvindigt säger till andra. Och absolut, det klart att jag kommer hitta nåt sånt till slut. Men det är svårt. Inget kan ersätta löpningen, allt annat är bara halvbra. OK, men inte bra. 

Tack och lov har jag yogan. Det är skönt. Och avkopplande. Och välgörande. Om jag yogar regelbundet mår jag mycket bättre. Tyvärr har jag svårt att ta mig för det också just nu. Väldigt dumt av mig, för den borde verkligen få högsta prio. Men icke... Jag får väl tänka att jag ska använda min löpningstid till yoga istället. Och till slut ska väl foten bli bra igen!?

Om man läser detta kan man ju lätt tro att jag tycker allt är nattsvart. Det tycker jag absolut inte! Jag tycker bara att just nu, just idag, är allt ganska pestigt. Allt är inte toppen jämt, och jag vill faktiskt inte låtsas det heller. Just idag är det helt enkelt bara skit. 

Men, i morgon är en ny dag. Då kan allt kännas bättre. Eller så gör det inte det, och då får det också vara ok. Vi är människor, inte maskiner. 

Och just nu, i detta skrivandes ögonblick, kom min kollega in med en kopp kaffe åt mig. Bara sådär. Bara för att vara snäll. Precis när jag som bäst behövde det. 
Kärlek❤️. Värme❤️.

Spik i foten

Eller kanske inte spik om jag tänker efter. Mer nål var det nog  som min kollega, Naprapaten, satte i min häl i morse. Men det kändes inte som en liten harmlös nål utan minst som en tretums spik. Och egentligen var den inte bara en nål utan flera. Som han efter hand dessutom skruvade på så att det kändes ända upp i hårfästet. Käre värld så ont det gjorde!

Men ont ska med ont fördrivas och nu ska det bli ordning på fotelendet. Det onda som började med en plantar fascit och som sedermera har intagit hela den bakre delen av hälen. Kanske hör problemet i foten ihop med problemen jag haft i ryggen. Eller så är det två separata saker. Fast det trodde inte Naprapaten. Själv har jag ingen aning, vill bara bli bra så jag kan springa igen. 

Under eftermiddagen gjorde hälen ondare än vanligt, vilket kanske inte var så konstigt efter nålbehandlingen?! Men ont eller inte, ikväll ville/krävde/vädjade hela min kropp om att få springa lite. Har knappt sprungit sedan i höstas och NU känner jag att jag bara måste börja igen, nu är det verkligen dags!! Längtade så efter att få komma ut i friska luften och lite försiktigt få känna på något som möjligen kunde liknas vid ett löpsteg. Nån längre sträcka insåg jag att det inte skulle bli, men en liten kortis under tiden ena dottern dansade fick det bli. 

Värsta tänkbara omständigheter egentligen. Regn, hagel, snömodd och på det en ond häl. Men ikväll spelade det ingen roll. Ingen alls faktiskt. Jag lufsade hela den ofattbara distansen 5,27 km i en fart som knappt kan räknas som styrfart, än mindre löpning. Men ändå, det var ett löpsteg, vilket innebar att jag sprang! 

Jag sprang, fattar ni, 5,27 km. Distansrekord 2018, det här är en historisk dag!! Jag har lagt grunden till stordåd, jag känner det, ända ner i hälen. Och i morgon är det semmeldagen, jag tror minsann att jag ska fira detta med en semla modell XL. Vad tror vi om det?

Skidor, skidor, skidor. Och lite annat!

Då har vi avverkat ungefär första halvan av vår skidweekend och jag tänkte att det kunde vara läge för en halvleksrapport. Hela detta projektet kändes ju minst sagt tvivelaktigt innan vi åkte. En unge med bruten och gipsad arm och en med en avtagande influensa/förkylning/ont i halsen sjuka. Inte bästa utgångsläget. 

Första dagen, igår, som var både resdag och halv skiddag förflöt över förväntan. Efter lunch och ombyte blev det ett par km på längdskidorna. Vädret var toppen och jag hade gärna åkt minst ett par mil, men med ovan nämnda förutsättningar var jag mer än nöjd med att vi fick till nåt. Inte helt lätt att staka med gipsad arm. 

Idag var det utför som gällde, så även i morgon. Och är det nåt som våra barn gillar så är det att åka skidor utför. Helt klart krävs det mer än en gipsad arm för att inte kunna åka. Efter ett par mycket försiktiga åk glömdes gipset bort, ontet i halsen också. Vi hade därmed en skön dag i backen, fick till och med lite sol som värmde. Inte illa alls. Men orken var inte 100%ig, för nån av oss, så när resten av familjen skulle ta de sista åken valde jag att avbryta. 

Fick för mig att jag skulle åka ner till Järvsö och kolla på Lill Babs butik, café och utställning. Kändes som en passande aktivitet att avrunda dagen med. Inte för att jag är nåt stort Lill Babs fans, men tyckte ändå att det skulle vara kul att se det. Och det var faktiskt riktigt roligt, så mycket hon har gjort! 

Nästa gång jag kommer förbi måste jag ta en fika i caféet också, supermysigt, och så mycket goda saker. 

Nu har vi landat i varsitt soffhörn. Laddar inför unga dotterns 10-årsdag i morgon. Själv är hon så förväntansfull, näst intill bristningsgränsen. 

Hon skulle bara veta vad som står i kylskåpet...chokladbollstårtan som hon har önskat till frukost! 

Packa, packa...

En liten paus i packandet får det bli nu. Skidor, varma kläder och födelsedagspresenter till blivande 10-åringen. Inget får glömmas! 

I morgon åker vi lite norrut för en långhelg med skidåkning. Unga dottern fyller 10 och ska få fira sin födelsedag med skidåkning. Det har varit hennes önskan så länge och i år gick det att få till. Högsta lycka alltså! 

Målet för resan är Järvsö. På vägen upp stannar vi strax före Järvsö, i Harsa, för att åka lite längdskidor. Sen två dagar i Järvsöbackarna och så hem på söndag via Harsa för lite mera längd. Så är planen. Men. Som ni vet, ni som hängt med ett tag, så blir våra semesterresor sällan som det var tänkt. Det är mer regel än undantag att någon är sjuk, gipsad, skadad eller något annat. Så även denna gång, varför ändra liksom?! 

Unga dotterns arm är gipsad. Tack och lov bara en liten skada så det finns goda förhoppningar om att hon ska kunna åka skidor ändå. Och så stora dottern, som fick hög feber i början på veckan och nu ligger till sängs. Feberfri förvissso, men knappast inte så pigg. Ja ja, vi är ju vana,  så vi kommer få en bra resa ändå. Vi får dela upp oss lite, så brukar det bli ganska bra. Men är det ändå inte lite typiskt? 

Vi laddar med böcker, stickning, lite goda saker och så några spel. Blir det så att vi får stanna i stugan får vi göra det mysigt där. 

Men åhhh vad jag önskar att allt bara skulle funka nångång och att det inte skulle hända nåt. Är det verkligen för mycket begärt?!

Ny dag i antågande...

Tidig morgon. Tomt på gatan. Inte ens någon med hund. Kallt men väldigt skönt. Biter lite i kinderna. Promenera. Tomt på perrongen. Nästan tomt på tåget.

För vem är ute kl 6.30 en lördagmorgon? Helt klart inte så många. Men jag är ute, och jag känner att promenaden till tåget var vad som behövdes. Jag är trött. Trött, men förväntansfull inför dagen. Precis som alltid inför massageutbildningsdagarna. 

Igår palperade vi skelett för glatta livet och idag ska vi lära oss mer om triggerpunkter. Just triggerpunkter är vi väldigt nyfikna på allihopa. Känns som att utbildningen tar sitt nästa steg i och med det. Grepp av olika slag har vi övat i massor, men nu känner jag mig väldigt redo att lära mig gå mer på djupet. Lära mig mer om att behandla specifikt och inte bara allmänt. Kommer bli väldigt spännande. 

Det är alltså därför jag är så förväntansfull inför dagen. Trots att det är alldeles för tidigt för en lördag!