Vår stora flicka har nu levt med detta monster, denna ätstörning, i ett år nu. Igår var det exakt ett år sedan vi akut tog henne till sjukhuset och behandling sattes in. På vissa sätt och i vissa situationer, har vi under detta år lärt oss hantera monstret. I andra situationer är vi fortfarande helt handfallna. Och nya situationer tillkommer hela tiden. Att det skulle ta tid att bli frisk förstod vi från början, men vi hade nog hoppats att vi skulle kommit längre. Tack och lov ska vi få mera och annan hjälp framöver. Den hjälp vi fått hittills har varit bra, men inte tillräcklig. Vi behöver angripa monstret från flera håll och det ska vi få hjälp med nu. Vi vet inte exakt hur eller på vilket sätt, men vi har första tiden med vår nya kontaktperson i morgon. Då hoppas jag att vi får lite klarhet i hur de tänkt sig det hela.
För att hon ska orka med allt det jobbiga, är det viktigt att hitta situationer där hon får vara frisk. Så frisk det går, vill säga. När vi är ute, ute och går, ute och springer eller ute och åker skridskor, då ser vi att hon mår som allra bäst. Då lyser ögonen, kinderna är rosiga och hon skrattar och pratar. Då är det som om monstret inte hinner med. Då lämnas hon ifred för en stund. Får lite vila. Får känna hur det är att vara frisk.
Vi försöker ge henne dessa stunder så ofta det går. Om hon får välja sticker vi ut i skogen. Med pannlampa i mörkret eller i solljus på dagen. Att springa eller gå i skogen verkar vara det som gör henne allra bäst. Och dessa stunder är sköna för oss också. Man får ha henne själv, man kan prata om allt möjligt och man får vara i lugn och ro. Jag är väldigt glad att vi har denna frizon, och att hon själv förstår att hon mår bra av det.
Det blir en må-bra-grej för mig med. Och det behövs. Att var den som ska vara stark och stötta någon som är sjuk sliter. Att egentligen aldrig kunna koppla av och vara lugn är tröttande. Att se sitt barn, den man älskar mest, må så dåligt, gör ont i hela kroppen. Maktlösheten är så stor, och sorgen över att hon fått detta hemska, är också så stor.
Man behöver fylla på för att orka. Och att springa i skogen är nog det som ger mig också allra mest energi. Därför är jag så glad att vi kan dela detta, att vi kan fylla på tillsammans. På nåt sätt tror jag också att vi kommer närmare varandra genom att dela detta. Att vi gör det ihop.
Nu väntar en ny vecka. Som börjar med att träffa nya kontaktpersonen. Jag känner mig glad för det, men samtidigt orolig. Tänk om de inte förstår? Om vi blir satta i en ny kö? Om det tar jättelång tid till?
Jag måste slå bort dom tankarna och tänka positivt. Det ska bli bra. Måste bli bra. Monstret måste bort, vi orkar inte så mycket mer!
 |
| Appropå ingenting. Dagens mellanmål, jordgubbskräm med pumpakärnor. Tillverkat av stora dottern. Väldigt gott! |
