Ironhen-Nu växlar vi upp!

Förra veckans vedermödor fortsätter. Dessutom har jag åkt på en riktig dunderförkylning. Lika bra att nämna elendet redan från början så är det avhandlat och klart sen. Så- elende, elende, nu får du ingen mer uppmärksamhet, nu är det bara roliga saker som gäller!!!

Roligheten för dagen stavas Ironhen. Ironhen som i nästanironman, eller järnhöna om man så vill. Ett lokalt triathlon som jag för fjärde året är med och arrangerar. Det har blivit lite större för varje år och förra året var vi uppe i den formidabla storleken av 30 deltagare. Opretentiöst, familjärt och roligt är ledorden. Vi simmar 500 m, cyklar 3 mil och avrundar med att springa 7 km, dvs ca 17% av en Ironman. Alltså tillräckligt långt för att kunna bli en utmaning, men också tillräckligt kort för att de allra flesta ska klara av det. 

Nu, med drygt två månader till årets lopp pågår förberedelserna för fullt. Vi har gjort en ny sträckning för cyklingen, vi har fått några nya sponsorer och vi har vässat arrangemanget för att kunna ta emot fler deltagare. Och då, mitt i allt, ringer en journalist från en av lokaltidningarna och frågar om han får skriva om oss och loppet. Vi funderade först på att låta lite svårflirtade, men som de amatörtriathleter vi är så kunde vi inte bärga oss utan skrek bara Jaaaa!!!! Jättekul tyckte vi. Vi bor i en stor kommun, med massor av roliga saker som händer, och så får just vårt evenemang lite plats i rampljuset. Och en hel del gratis reklam!

Så, i onsdags träffade jag och min medarrangörskollega Maria journalist och fotograf, och igår, kom artikeln ut på webben, och i dagens papperstidning kommer den även ut i print. 

Vi kavlar alltså upp ärmarna nu, redo för årets lopp. Ikväll filmar vi ytterligare en reklamfilm och därefter tar detaljplaneringen vid. 

Nyfikna? Kolla gärna in vår faceboksida "Ironhen Skogås", eller ännu hellre, kom den 25 augusti och var med!

.

Inga fler såna här veckor, tack!

Sitter här på gymmet i väntetiden mellan två pass och reflekterar över veckan som gått, trots att det bara är torsdag morgon och mycket hinner hända ännu. En vecka med stora skillnader, från härligt, glatt och mycket energi till nedstämdhet och sorgsenhet och däremellan nån slags normalläge.

Vi börjar veckan med veckoslutet, Stockholm Marathon helgen. Mina klasskompisar som också skulle vara med och massera löparben längs banan, kom redan i torsdags. Så roligt att få ta emot dem och hinna umgås och prata om allt. Sånt som man inte hinner på rasterna. Kände mig glad och harmonisk och såg verkligen fram emot att få stå och serva löpare. Jag har ju sprungit flera gånger, och att igår få hjälpa löparkollegor kändes toppen. 

Och vilken dag vi hade! Vi stod vid Rålis, där löparna passerade två gånger, vid 8 och 35 km. På första passeringen var det lugnt, en handfull löpare som behövde massage, men de flesta mådde bra. Vi misströstade nästan om ni förstår mig rätt, skulle vi få åka hem utan att ha masserat typ nån?! Den farhågan var dock helt obefogad, för på andra passeringen var det som att dra ur pluggen på riktigt. Kändes som att alla behövde hjälp. Våra britsar räckte inte och vi fick lägga ut handdukar i gräset. Vi masserade, stretchade och tog om hand. Löste problem som vi inte var förberedda på, och såg hur hårt värmen tog. Har aldrig sett så mycket svettiga ben, så många brutala kramper och så många uttorkade människor på samma gång. Men så roligt det var. Är så glad att vi fick stå just där och uppleva loppet runt omkring, att vara mitt i händelsen!

Veckan började sedan som veckor brukar börja, jobb, skola och allt det vanliga. 

På tisdagen hade vi tid med vår stora flicka på en specialistmottagning för bedömning om deras behandling skulle kunna hjälpa henne. Vi hade hört talas om denna mottagning och andra som fått bra hjälp, och var därför både förväntansfulla och väldigt hoppfulla, kanske skulle detta bli vändningen även för oss? Men, efter tre timmars samtal i olika konstellationen, gjorde de bedömningen att hennes problematik inte hörde hemma där. Att deras metoder inte är rätt för henne. Dottern grät, och nästan jag också. Vi visste ju att det bara var en bedömning och att ingenting var säkert, men ändå, vi hade satt så stort hopp till detta. Vad som ska hända härnäst vet vi inte. Mer än att vi är i snart sagt, desperat behov av hjälp. Hon orkar inte, och vi orkar inte heller! 

Nationaldag. Ledig dag för de flesta, men inte riktigt för mig. Jag började dagen tidigt med tre PT klienter men var ändå hemma strax efter 10. Helt ok tycker jag. Dagen förflöt välbehövligt lugnt. Lite fix i trädgården, lite slötittande på Biggest Loser och resten bara slappa. 

Idag, torsdag, väntar ett läkarbesök med stora flickan, följt av inköp av skolavslutningskläder. Samt lite jobb däremellan varven. Hektisk dag, som gärna får vara över snart. 

Veckan kommer sedan avslutas med en förväntat jobbig tandutdragning på unga dottern. Vi gjorde ett försök för ett par veckor sedan, men hon var så rädd och skrek så att tandläkaren också blev rädd, och fick avbryta. Nu ska hon få dricka nåt avslappnande och lugnande innan så att hon blir lite avtrubbad och kanske inte bryr sig så mycket. Hoppas jag, för hon har redan på förväg deklarerat att hon INTE tänker dra ut tanden denna gång heller. Jag har mutat med glass efteråt och lunch på Subway om allt går bra, hoppas hoppas verkligen att allt går vägen....

När vi har återhämtat oss från tandläkare och annat kommer familjen på besök. Det kommer bli Gröna Lund på lördag och Lida Loop på söndag. Jag ska inte cykla, men flera av de andra ska. Själv servar jag med mat och kanske att jag masserar ett och annat ben?

Bra start och bra avslut på veckan kan man säga. Allt däremellan vill jag helst glömma. Nästa vecka är en ny vecka och då kommer allt vara mycket bättre! 

Vinnartjejen!!!