Duktig som springer?!?

Jag har sedan i somras när jag fick ordning på mitt högerben med tillhörande fot känt att nu är det möjligt att ta upp löpträningen igen. Börja bygga kondition, hållbarhet och uthållighet. Har alltså sedan dess löptränat regelbundet. Inga hastigheter och inga imponerande distanser, men ändå, en regelbunden och ökande löpträningsmängd har det blivit. Just nu tar jag alla tillfällen att få till några kilometer, kanske inte så många alltid, men ofta. När vi ska nånstans, när vi ska hem från nåt, när jag ska göra nåt litet ärende eller som sällskap åt barnen när de vill cykla eller springa. Tillfällena finns där och jag har tagit dem!

Många säger att jag är ”duktig” som springer. Duktig?!

Inte för att förringa eller förminska min insats, men jag är inte ”duktig” som springer. Jag är inte duktig som borstar tänderna, eller plockar undan efter mig, heller. Jag springer för att jag vill, för att jag tycker om det, för att jag mår bra av det och för att jag ska må bra i framtiden. Inte för att jag är ”duktig”.

Sen tänker jag ett varv till på det och blir nästan lite bekymrad. Det är naturligt att röra på sig, vi är gjorda för det, inte för att sitta stilla och sen bli trötta av allt stillasittande. Vi ska ju röra på oss! Jag vet att alla som påpekar att jag är ”duktig” gör det för att vara snälla, för att ge mig beröm eller kanske uppmuntran. Helt klart menar man nåt positivt i allafall och det är jag förstås glad för. Men ändå, nåt har gått fruktansvärt fel när vi ses som ”duktiga” för att vi springer några kilometer några gånger i veckan. Det borde vara så naturligt att röra på sig så ingen ens skulle behöva höja på ögonbryna. Dit skulle jag vilja komma!

Nu kan jag ju inte förändra världen själv, utan får acceptera att vi har skapat en livsstil som inte alls gagnar hälsan. Jag försöker dra mitt strå till stacken genom att göra det jag mår bra av och dela med mig av det på olika sätt. Kanske inspirerar jag nån att börja röra mer på sig?
Oavsett vilket kutar jag själv vidare, för att jag äntligen kan och för att det är så himla underbart.

Vore spännande att höra hur ni därute ser på träning. Nåt livsnödvändigt? Nödvändigt ont? Nåt man är ”duktig”som gör? Eller så basalt som att äta, gå på toa eller sova?

Hur tänker ni?

Det är ju så roligt att springa!!!

Varför läser man vissa blogginlägg?!

Jag har haft min blogg i ungefär 4 år och besöksantalet på sidan har sakta men säkert ökat. Detta är såklart jätteroligt, även om bloggen bara är mitt hobbyprojekt.

Ett vanligt inlägg ligger på ungefär X antal besökare men så plötsligt, utan uppenbar anledning, får nästa inlägg 6 gånger så många läsare. Detta förundrar mig lite. Varför blir det så? Varför får vissa inlägg sån uppmärksamhet, när andra inlägg som enligt mitt tycke är mycket intressantare och bättre, inte får det?

Ett visst mönster tycker jag mig dock se. De mycket få gånger jag skrivit om vår dotters ätstörning, om det vi kallar monstret, har läsningarna brakat i höjden. De inläggen har utan motstycke fått de allra flesta besöken. Och jag kan förstå det, barn och ungdomar som har det svårt berör oss. Jag har hört liknande från andra bloggare. När man skriver om skiljsmässa, havererad semester och annat tråkigt blir det extra många läsare. Skumt!

Sen kan jag också se att när jag får till en extra fyndig rubrik blir det fler läsare vilket kanske inte är så konstigt. En bra bild gör också sitt. Men oftast, har jag ingen aning om vad som gör skillnaden mellan ett vanligt antal och ett jättestort antal?

Så, kära läsare, berätta gärna. Vad är det som gör att just du väljer att läsa ett inlägg? Eller låter bli? Jag är jättenyfiken!

Mål, planer och drömmar för 2019

Jag tycker om att ha mål, saker att se fram emot och att ha några hållpunkter att förhålla mig till. Tidigare, när jag löptränade mer seriöst och systematiskt, hade jag alltid ett par lopp om året inplanerade och som jag byggde upp träningen kring. De sista åren har av olika skäl inte varit så, men nu har jag tagit upp och tråden igen, och dessutom breddat den lite. Två mål för 2019 är satta, betalda och klara. Känns så himla kul och så himla insirerande. Jag har saknat detta så mycket, och därför känns det extra bra att ha dessa lopp att se fram emot.

Och vilka lopp har jag då valt? Jo, nämligen:

•  Trosa Ultra Backyard, den 4 maj. Har länge varit sugen på att testa ett backyard ultra och nu ska det alltså bli av. Man startar kl 10 och varje timme springer man lite drygt 6,7 km och den som springer flest varv vinner helt enkelt. För att klara 6,7 km på en timme krävs absolut ingen superfart, däremot kommer det krävas uthållighet. Speciellt om man tänker hålla på nåt dygn, vilket vinnaren brukar göra:-)

• Halvvättern 15 mil, den 15 juni. Har som sagt sprungit en hel del lopp, men aldrig cyklat nåt. Än. För nu är det dags. Nu ska jag, på min hybridcykel och med sällskap av en gammal kompis och fd kollega, ge mig på halva Vätternrundan. Eftersom vi inte har setts på väldigt länge gissar jag att loppet kommer ta ett tag. Vi kommer ha massor att prata om, massor av fikastunder att ta igen och massor av minnen att tänka tillbaka på. Det kommer helt klart bli ett väldigt socialt genomförande av detta lopp. Om vi inte hinner prata klart om allt kan vi ju ta hela Vätternrundan året efter….

 



Dessa två hållpunkter är alltså både beslutade och betalda. Om allt funkar kommer jag nog vilja göra något på hösten också. Finns flera intressanta uprunners som kan vara möjliga. SUM som jag tvingades bryta för ett par år sedan… Växjö Marathon, snabb varvbana runt en liten sjö… Borås 6-timmars, vore väldigt kul att springa i min gamla studiestad…. Tur att det är ett tag kvar och att jag inte behöver bestämma mig än.

Det jag däremot inte är så sugen på som det känns nu, det kan ändra sig garderar jag mig med, är storloppen som tex Göteborgsvarvet, Midnattsloppet, Stockholm Marathon eller Lidingöloppet. Har sprungit alla dessa, men just nu känner jag mig mer pepp på att leta upp mindre lopp.

Vi får se vad det blir, just nu är jag bara glad att träningen funkar så bra och att jag har en så bra känsla i kroppen, känns roligt att vara tillbaka med “loppandet” igen!

Årets träningsresa, Portugal anno 2018

Då var den näst intill årliga familjeträningsresan till Portugal avslutad och insorterad i facket för härliga saker. Nu var det ett par år sedan vi var där sist och hela familjen hade verkligen längtat. Längtat efter lite sol, att vara tillsammans och att få ägna sig åt en hel veckas träning. Träning av alla möjliga slag, både sånt som vi normal sett gör och förhoppningsvis även sånt som vi inte brukar träna hemma.

Vi såg fram emot att få springa på stranden i soluppgången, springa intervaller i pinjeskogen, springa Bergspasset, samt gärna även ett antal styrke/crossfit/cirkel pass. Och lite Soma såklart. Och så åtminstone nåt yoga pass. Och…

Redan första morgonen stod vi omklädda på stranden för vår första morgonlöpning. Vinden var kylig, men solen bröt igenom molnen och vi anade en fin dag. Unga dottern ville bada efter löpningen och vi intog hotellets utepool. Dessvärre blåste rakt in i poolområdet och var så kallt så inte ens hon tyckte det gick att bada. Men tack och lov för inomhus poolen, där spenderade vi förmiddagen och hade en riktigt skön stund bara hon och jag. 

Magiska morgonlöpning!

Veckan och dagarna gick fort såklart. Började varje dag med löpning på stranden, utom en dag då det regnade och jag valde yogan istället. Dagarna avslutades med intervallöpning i pinjeskogen. Vi körde korta intervaller, längre intervaller, pyramider, fartlek osv och jag fick en hel del tips och inspiration till mina egna löpgrupper. Mellan morgon- och kvällslöpningen hann vi med minst två andra pass. Vi körde en hel del crossfit inspirerade pass vilket jag gillade jättemycket. Enkla upplägg och dödligt jobbigt, precis så som jag vill att träning ska vara. Inget krångel utan enkelt, jobbigt och effektivt! 

Intervaller i pinjeskogen!

Hann såklart även med Soman som jag längtat så mycket efter. En klar favorit som jag gärna skulle träna mer, eller kanske rentav själv lära mig?

Veckans höjdpunkt är som alltid, alltid, alltid Bergspasset. Att få ge sig ut och springa eller gå i Bergen, hur fint som helst och så härligt att få till ett lite längre löppass. Man får välja på att gå 8 eller 10 km eller springa 10 eller 14. Jag ville väldigt gärna springa 14, men vet sedan tidigare att de som väljer 14 km är de riktigt snabba löparna och dit räknar jag mig inte. Däremot kan jag utan problem springa både 14, och betydligt fler kilometrar än så, bara det inte behöver gå blixtsnabbt. Tack och lov hittade jag en tjej som jag har träffat på dessa resor tidigare, och som kände precis samma sak. Gärna 14 km, men i lagom fart. Det blev alltså 14, som visade sig vara 15, underbara kilometrar i bergen i södra Portugal. 

Bergspasset!

Så. Himla. Härligt. Det som gjorde denna dagen extra speciell var också att vår stora dotter sprang sin allra första mil. Hon har länge haft som mål att spräcka den magiska milgränsen och denna dag hände det. Jag är så glad för hennes skull och så stolt över att hon gjorde det! 

En familjevecka innebär såklart också att man tränar mycket ihop med barnen, inte bara var för sig eller sida vid sida, utan just ihop. En dag körde vi ett jättekul parövningspass, jag och ett av barnen. Vi jobbade alltså ihop med olika övningar, både med kondition och styrka vilket var superroligt. Vi skrattade, blev jättesandiga och hade hur kul som helst. Gjorde övningar som lilla sockerbiten, stora sockerbiten, flygplanet och jägardans. 

I kategorin “saker som jag aldrig skulle träna hemma” hamnade denna vecka bara ett enda pass. Lite fegt kan man tycka, men det fanns så himla mycket kul så jag hade helt enkelt inte lust att välja nåt som jag inte riktigt kände för. Men sista dagen, då kunde man välja på dans aerobics på stranden eller bollekar inomhus, och då hände det. Med härlig sommarvärme och lätt vind från havet var valet inte speciellt svårt. Det blev såklart dans aerobics. Med min urusla koordination och obefintliga taktkänsla klarade jag 2/3 av passet innan jag gav upp. Då hade benen snurrat ihop sig två gånger, jag hade råkat krocka med grannen 3 gånger och vispat till den framför mig säkert 100 gånger när min arm rörde sig i en helt annan riktning än de andras. Alltså, hur kan folk sånt här? 

Svårt!

Nu är vi hemma igen och återgått till jobb, skola och det vanliga. Det som inte är som vanligt är att kraftnivån är högre, banken för härliga minnen är tankad och endorfinerna påfyllda så det räcker i alla fall ett litet tag i höstrusket. 

Energi!

Träningsresor kan nog vara det bästa man kan göra!