Bloggåret 2015 - Eller mitt första år som bloggare

Ett år som bloggare är snart tillända. Förresten, det där lät ju oerhört pretantiöst. Bloggare. Jag?? Men eftersom jag regelbundet skriver på min blogg så är det väl ändå just det jag är. Bland en massa annat. "Jag är inte bara bloggare utan även...."

Jag hade tänkt mig att publicera minst en blogg i veckan. Det här är mitt femtionionde inlägg så det har blivit ungefär som jag tänkte. Även om jag hade varit nöjd om det bara hade blivit både färre och fler. Det handlar inte om exakt antal, jag skriver när jag har nåt att skriva och när jag har tid att göra det. Bloggen är en kul hobby, inte nåt som får ge mig prestationsångest.

Många inlägg har gått ganska spårlöst förbi. Inte så många kommentarer och inte så många visningar. Andra har lästs och kommenterats av jättemånga (enligt mina mått). Några inlägg har jag tänkt redan från början att den här kommer engagera. Andra har känts lite mer neutrala. Men det är inte helt lätt att förutspå vilka inlägg som kommer läsas mycket och vilka som kommer passera mer obemärkt. Vad är det som gör att man läser vissa inlägg och inte andra? Det kan man fundera på när man har en stund över. Och egentligen har det ingen stor betydelse. Min blogg är min hobby, min arena, där jag kan skriva och förmedla det jag vill. Det som är viktigt för mig, just då.

Jag trodde från början att bilderna skulle bli ett bekymmer för mig. Det var skrivandet jag ville åt och såg bilderna mer som ett nödvändigt ont. Jag gillar egentligen inte att fota och hittar aldrig några bra eller kul motiv. Tills nu! När jag började skriva bloggen började jag se på omgivningen med lite andra ögon. Nu hittar jag ofta motiv när jag är ute. Ibland vet jag precis vad jag ska skriva till just den bilden och ibland tycker jag bara att den är fin och så sparar jag den tills den passar. Men det är aldrig svårt att hitta motiv eller ta fina bilder, det finns överallt, om man bara har rätt ögon med sig. Och lustigt nog är det väldigt många som har kommenterat att mina bilder är fina. Kul!!

Sen trodde jag att jag skulle skriva på ett lite annat sätt än jag gör. Svårt att förklara, men jag tänkte nog att bloggen mer skulle bli som nån sorts utökad träningsdagbok. Där jag skulle beskriva min träning och hur tanken med mitt upplägg är, och hur det till slut skulle leda till ett antal resultat. Tack och lov märkte jag redan från början att den typen av texter inte alls är min grej. Sånt finns andra som skriver jättebra och inspierande om. Jag skriver hellre om mina betraktelser, reflektioner eller funderingar märker jag. Ofta berör det träning, men ibland skriver jag om helt andra saker.

Mitt första år som bloggare är således tillända. Jag har lärt mig massor på vägen. Fått nya vänner. Vissa känner jag än så länge bara på nätet, men andra som jag lärt känna via bloggandet har jag träffat på riktigt vilket såklart är extra kul. Jag kommer fortsätta skriva och jag hoppas att Du vill fortsätta läsa!


Har du en stund över får du gärna titta på min egen topplista över några inlägg som jag själv gillar extra mycket.

Måste man ha ett mål?
Till fots genom Stockholm
Nu drömmer jag!
Ögonblick av total närvaro
Vad man kan hitta på sin löprunda
Hur hinner du träna så mycket?
Ultraintervaller - På mitt sätt!

Tur??

Vilken tur du har som får jobba med det du tycker är så kul! Vilken tur du har som kan jobba med ditt intresse! Vilken tur du har som har så nära till jobbet! Och vilken tur att det gick att kombinera pluggandet med jobbet! Osv osv.....

Tur?? Tja? Jag vet inte det... Snarare hårt arbete och ett antal medvetna och väl övervägda val, skulle jag nog säga. Jag känner mig väldigt lyckligt lottad som har förmånen att jobba med träning och att jag vågade ta steget hit. Det är inte det. Men att det skulle handla om tur håller jag inte alls med om.

För min del handlade det om att utbilda mig till PT vid sidan om mitt gamla jobb. Och att sedan våga lämna mitt jobb som var både säkert och hyggligt välbetalt, för att satsa på min dröm. För någon annan kan det handla om något helt annat. Kanske att välja ett annorlunda resmål på nästa semester, fjällvandra för första gången eller våga servera ett helt vegetariskt julbord?! Vi har alla våra drömmar och saker vi vill genomföra. Och saker vi faktiskt gör redan nu!

Det är få saker som sker av en slump. Som jag ser det handlar livet om en rad mer eller mindre medvetna val. Vissa val gör vi ganska oreflekterat och annat tänker vi mycket på innan vi tar konsekvenserna och genomför. Men oavsett om valet är genomtänkt, medvetet eller inte, så är det ändå ett val. Något vi hade kunnat styra i en annan riktning.
Inte alltid så klart, svår sjukdom, olyckor och sånt går inte att påverka. Men det är inte de sakerna jag tänker på utan allt det andra.

Vad gäller mitt eget val att byta riktning på mitt yrkesliv så har det varit en lång process. Från att jag, för några år sedan, började fundera på vad jag ville göra egentligen. Tills nu, när jag är klar med min utbildning och jobbar som PT, dels i mitt eget företag och dels på ett gym. Jag valde att gå min utbildning över en 8-månaders period, och pluggade vid sidan om jobbet. På helger, på kvällar och på all ledig tid. Inte alltid lätt, men med god planering funkade det.

Jag lämnade mitt gamla jobb och började på gymmet. Utan fast lön, med endast provision. Det är bara min prestation som styr hur mycket jag kommer tjäna. Jag har gjort uppoffringar för att kunna göra detta, och min familj har också gjort det. Det hade varit enklast att stanna. Vetat hur det skulle vara nästa dag. Och nästa månad. Men jag ville något annat, och satsade på att göra det. Hur det kommer gå vet jag ännu inte, men om jag inte försöker får jag inte veta.

När jag hör ordet tur nämnas i olika sammanhang blir jag både lite full i skratt och faktiskt ganska beklämd. Att jag är född i Sverige och inte i en krigszon är tur. Om jag ärver mycket pengar av en släkting som jag inte ens vet finns är det också tur, det kan jag ju inte påverka. Men att satsa på en sak, ta konsekvenserna och att jobba hårt för det, det är inte tur. Det är resultatet av val, ansträgning och en hel del arbete. Som jag ser det. Att det skulle handla om tur håller jag alltså inte riktigt med om!

Vad säger ni? Vad beror på tur? Och vad beror på tillfälligheter? Eller handlar allt om hårt arbete? Vore kul att höra hur ni andra tänker om detta!

Första dagen på resten av mitt liv

Det är det ju egentligen varje dag fast den här veckan var det alldeles speciellt så. Jag började mitt nya jobb - mitt jobb som PT på iForm. Riktigt spännande och totalt annorlunda mot allt jag har gjort innan.

Jag har bytt jobb flera gånger i mitt liv så det var inget nytt. Jag vet ju hur man gör, och ändå just denna gång absolut inte alls. När jag börjar nytt jobb brukar jag starta med att ta på mig något nyinköpt kontorsplagg, tex en schysst kavaj, sminka upp mig lite lagom och sedan ge mig iväg. Det kändes inte riktigt som rätt strategi denna gång. Istället tog jag på mig mina springkläder, löparryggsäcken med jobbkläder dvs träningskläder och så sprang jag dit. Att komma springandes kändes som en bra entre första dagen. Kanske möjligtvis med risk att verka lite väl pretto? Men vad tusan, lika bra att sätta nivån redan från början!

Väl där blev jag introducerad i allt möjligt. Hur man skriver kundavtal, hur dataprogrammet fungerar, julkampanj osv. Inte så annorlunda mot vilken första dag på jobbet som helst. Det som är annorlunda är allt annat, jag ska jobba med träning, inte med logistik. Hur ska det gå?!?

Dessutom är själva arbetssättet, eller företagsklimatet annorlunda. Jag är van vid mer eller mindre väldokumenterade rutiner, att alla gör samma sak på ungefär samma sätt, att det finns intranät, headset till telefonerna, fikarum för medhavd lunch, gemensamt kampanjmaterial osv. Här är allt sånt... hm... lite annorlunda mot vad jag är van vid.
Just nu har jag fullt upp med att få igång mig på det jag ska göra och hinner inte fundera så mycket på allt runt omkring. Men helt klart är detta en tid av nya erfarenheter och lärdomar, och oavsett vad som händer så är jag glad att jag vågade ta steget från den trygga värld jag känner, till detta nya!

Cardiodelen

Min första prio är att få igång en fungerande PT verksamhet, sälja lite medlemskap och köra igång en del nya gruppträningar. Jag har också en del ideer kring komma-igång-träning och träning för de som fått Fysisk aktivitet på recept. Till våren drar vi igång uteträning vilket blir helt nytt för cluben. Ska bli riktigt spännande!

Avdelningen för ben och underkropp.

Cluben har ett stort utbud och en verksamhet som täcker det mesta. Ett stort rum med cardiomaskiner, en friviktsdel som ska bli ännu större, många väldigt enkla och lättanvända styrketräningsmaskiner, bra gruppträningsutbud både på dag och kvällstid samt dansskola för barn och ungdomar. Och inte minst fri tillgång till vatten massagesäng och solarier för de som önskar. Riktigt bra med andra ord!

Nu på söndagkvällen när jag tänker på veckan som var och veckan som kommer känns allt väldigt kul. Har massor med ideer, och massor med saker jag vill göra, en del svårigheter att övervinna och inte minst massor med inspiration. Precis så som det ska vara men inte alltid är.

Ni som vill komma förbi och se min nya arbetsplats och kanske träna med mig samtidigt är varmt välkomna. Jag lovar att ge er en rolig, utmanande och kul träning där vi blandar basövningar och friare och galnare övningar för en riktigt bra upplevelse!

Ses!

Kettlebells - ett riktigt favoritredskap!

Avdelningen för överkropp.

Lite mera tisdagslyx - Sturebadet!

En gång är ingen gång och två gånger är en vana. Och nu börjar lyxiga tisdagar bli en vana för det här var den andra på raken. Förra veckan var jag ute i skogen och sprang ett härligt långpass. Den här tisdagen hade jag bokat in en SPA-dag på Sturebadet.

För en tid sedan fick jag en sådär underbart lyxig present, nämligen denna SPA-dag innehållande allt man bara kan önska sig och lite till. Fri tillgång till gym, gruppträningsklasser, badet, det härliga aromarummet, relaxavdelning, sköna SPA produkter, lunch och inte minst ett glas champagne med en liten pralin. I går hade jag bokat in denna dag, alldeles för mig själv nu när jag har lite extra tid mellan gamla och nya jobbet.

Jag började dagen i gymmet. Lite sliten i kroppen efter en period av hårdare träning och körde därför ett lugnt pass med fokus på stabilitet och core. Gymmet var helt nyrenoverat och SÅ fint. Havsblått, vitt och svart och alldeles blänkande. Jag hade gärna velat ta några kort men det stod tydligt att kamera var förbjudet så jag vågade inte ens ta ett litet smygfoto. Egentligen är det bra tycker jag, man ska kunna träna utan att fundera om man kommer med på någons foton. Ni får tänka er istället!

Fortsatte därefter ner till relaxavdelningen och satt mig i det 38 grader varma aromarummet som doftade härligt av fina oljor. Blev alldeles varm och alldeles mjuk i hela kroppen och kände mig sådär avslappnad som man nästan aldrig är. Underbart. Helt enkelt!

Efter aromarummet gick jag en våning upp till stora badet. Jag hade bestämt mig för att vara med på ett vattenträningspass och detta pass var självaste Susan Lanefelt som höll. Rätt underlig upplevelse med mycket fart och fläkt och glad popmusik från svunnen tid. På nåt märkligt sätt kändes det som att jag var med i nån parodi över 80-talet eller dolda kameran eller nåt. Det var blanka trikåer, pastellfärger, benvärmare och hurtiga hejarop. Fast i badmiljö. Smått surrealistiskt, men väldigt kul!

En tant med blå badmössa med massor av små blommor som vippade i vattnet tog mig under sina vingars skydd. Hon tyckte nog att jag verkade lite bortkommen eller nåt för hon påpekade inför varje ny övning hur jag skulle göra för att det skulle ge mest. Tur att det finns omtänksamma människor. Tänk om jag hade gått därifrån och inte fått nån träning för att jag gjort fel! Hemska tanke, men tanten räddade mig. Vad skönt!

Dags för lunch. Jag valde en räksallad med gott bröd till. Efter mat och kaffe tog jag min bok och satte mig i relaxavdelningen och bara slappade. Läste lite, lät tankarna gå och bara softade.

I min present ingick en komplett miniatyruppsättning av SPA produkter som räckte både för dagen och för en behandling hemma någon gång. De kan jag använda nästa tisdag,så blir även det en dag med tisdagslyx, nu när jag har slagit in på den vägen menar jag. Eller förresten, nästa tisdag börjar jag på nya jobbet och det är ju faktiskt verklig lyx. På riktigt. Tänk att få jobba med det man älskar, det måste ju nästan vara det bästa. Jobbar gör man ju varje dag, inte bara ibland.

Mitt besök avslutade jag med ett glas champagne och den lilla pralinen. Inte illa för en vanlig tisdag, eller hur?

Återhämtningspass

Efter en tid av mycket träning, och bitvis ganska tung sådan, var det verkligen läge för lite återhämtning. Kroppen värkte av träningsvärk efter lördagens styrkepass och huvudet var inte lönt att pressa heller. Stora flickan ville gärna ut i skogen och lilltjejen skulle på kalas så det kunde ju onekligen passa ganska bra att springa lite med henne då. Några kilometer i maklig takt är ofta betydligt bättre återhämtning än att lägga sig i soffan, även om det också är ganska skönt ibland.

Sagt och gjort. Vi tog bilen ner till Rudan för att springa en kortare slinga som dottern trodde sig ha sprungit med skolan nångång. Det visade sig vara fel, i skolan hade de sprungit lightvarianten, den på grusvägar. Den vi ville springa var lite mer offroad, mestadels på stigar och ibland inte ens det.

Förra gången jag var här var det milt och blött. I går var det kallt och lite halt. Isdubbar på skorna hade varit bra, men vi tog det försiktigt istället. Vi tog oss förbi flera bevis på att det har varit istid i Sverige, just här finns många tecken. Jätteblock, jättegrytor, morän och rundhällar. Allt uppmärkt med skyltar så man kan läsa om man vill. Riktigt spännande!

Greta i en jättegryta. Precis bakom henne finns en liten också.

Kallt, som sagt! Härligt och krispigt i luften. Lite bitigt i kinderna. Riktigt fint, idag också. Vi pratade och sprang och stannade lite i bland. Precis så lugnt och skönt som jag behövde, och tillräckligt snabbt för att hon skulle känna att det var ett riktigt träningspass. Totalt blev det ca 4 km i varierande terräng. Riktigt skönt och alla nöjda!

 

På kvällen var jag härligt avslappnad i hela kroppen och började se fram emot veckan som kommer. Kör igång måndagen med långpass på morgonen och ett Crossnaturepass på kvällen. Då blir det andra bullar, då är vilan slut!

I morse var snökanonerna i full gång, snart kan man byta löpning mot skidåkning!

Lite tisdagslyx - Långpass!!

Eftersom jag har förmånen att vara ledig någon vecka nu innan jag börjar på nya jobbet har jag en del tid att göra egna saker på. Idag var min egna sak att springa långpass när jag lämnat barnen i skolan.

Efter lämning åkte jag därför ner till Rudan som är ett helt underbart friluftsområde ca en mil härifrån. Där finns ett trailspår på ca 16-17 km som jag tänkte springa. Jag springer där ganska sällan egentligen, men idag var jag lite sugen på att åka just dit. Vädret var dessutom bästa tänkbara, sol, blå himmel och 5 grader varmt. Som en vårdag, fast i november. Helt perfekt för ett riktigt njut-lyx-långpass!

Jag tassade iväg lite sakta och lugnt och hittade ganska snart ett behagligt tempo. Jag var inte ute efter att springa fort utan ville bara springa på känsla så fick tiden bli som den blir. Sjön låg helt stilla, inte en krusning, och i skuggan låg ännu lite av nattens frost. I sänkorna dröjde sig dimman kvar medan solen långsamt värmde upp och gav luften ett sådär nästan magiskt sken. Svårt att beskriva med ord och svårt att fånga på bild.

Det här spåret är ett riktigt favoritspår. Första kilometrarna går längs de "vanliga" motionsspåren, på vanligt motionsspårsunderlag. Inte jättekul, men perfekt som uppvärmning. Därefter viker man av från tillrättalagda vägar och rätt in i skogen. Längs småstigar, över rötter, mellan stenar, över ängar och nu på hösten genom leran. Riktigt teknisk löpning periodvis och dessutom tämligen kuperat. Ni som känner mina löparpreferenser vet att det är den här löpningen jag gillar allra bäst, den som jag bara älskar. 

Jag gillar det växlande underlaget, den varierade naturen och att uppleva hur otroligt olika det är beroende på årstid och väder. Att springa i bebyggelsen, på asfalterade vägar, blir på något sätt likadant hela tiden. Det spelar inte så stor roll om det är sommar eller vinter, det är nästan lika. Men i skogen är det inte lika. Den senaste tiden har bjudit på en del regn och idag var det därför ganska blött. När jag sprang här sist var det vinter och kallt och ca 20 cm nysnö. Ganska olika upplevelse av samma sak!

 

Men idag var det alltså blött. Att försöka ta sig igenom torrskodd var bara att glömma. Första vattenpölen försöker man springa bredvid, kanske den andra också, därefter är det bara att inse att det är lika bra att springa på. Kommer bli lerig upp till midjan iallafall, hur jag än gör. Och lerig blev jag, men vad gör det? Kläder går att tvätta och skorna torkar med tidningspapper i!

 

Efter lite drygt två timmar var jag framme vid bilen och kände mig lycklig ända in i själen. Vilken ynnest att kunna springa så här, att känna att kroppen kan och vill och orkar. Och att man på något sätt känner sig mycket piggare efter än innan.
Trots, eller tack vare, 17 km över stock och sten!

Highlights från träningveckan som var

Veckan som gått var en riktigt bra träningsvecka. Ska jag sammanfatta den med ett ord blir det UTE. Och kanske MÖRKER om jag ska använda ytterligare ett.

Veckan började för all del inte så bra. Mitt Crossnature pass i måndags fick ställas in pga för få anmälda. Men, jag passade på att köra ett spinningpas istället. Riktigt länge sedan, så det var riktigt kul trots att det inte var ute, utan inne i en svettig spinningsal.

I tisdags hade stora tjejen haft det lite jobbigt i skolan och ville inte vara med på inneorienteringen med de andra barnen, utan ville hellre att hon och jag skulle ut springa själva istället. Och såklart gjorde vi det! Vi tog på varsin pannlampa och gav oss ut i skogen samtidigt som de andra tränade inne. Vi sprang dels på elljusspåret och dels i skogen där det var helt obelyst. Det är så coolt att lämna belysningen och bara springa i pannlampans sken. Omgivningen blir helt annorlunda mot på dagen, man får en känsla av att vara så nära allt. Rätt som det var såg vi fyra ögon i mörkret precis brevid oss. Det var två rådjur. Lite senare såg vi en hare. Jag gillar verkligen att att vara ute med stora tjejen så här. Så härligt att hon tycker så mycket om det, och så roligt att få dela äventyret. Verkligen ett bra slut på dagen!

Onsdagen började jag med att springa terrängspåret vid jobbet, innan arbetsdagen började. Det var min sista dag på det jobbet och det kändes skönt att börja sista jobbdagen med löpning i skogen. På kvällen blev det återigen pannlampslöpning. Stora tjejen har flera gånger velat åka bort till Hammarbybacken och ta sig upp på toppen. Vi joggade så länge vi orkade sen gick vi resten. När vi kom upp på toppen blev dottern helt tyst, det är häftigt att stå högst upp på en skidbacke, mitt i Stockholm och se hela stan åt alla håll!

På torsdagen var det dags för träning med orienteringsklubben och på programmet stod reflexbana. Jag har sprungit reflexbana tidigare, dock inte denna, vilket egentligen är lite konstigt eftersom det är vår hemmabana. Den här går verkligen rakt genom skogen, inte mycket till stigar utan rakt genom vatten och över stock och sten. Inte så tillrättalagd som en del andra. En bana för orienterare helt enkelt! Jag hamnade i en lite för långsam grupp, mycket prat och mindre spring men trevligt ändå. Efter ett tag kunde jag och en till dra ifrån och då blev det lite mera spring och bättre tempo och då var jag nöjd igen. Reflexbana är hur kul som helst, det gillar jag verkligen. Det är nog faktiskt det roligaste som finns att springa! När vi kom tillbaka blev såklart stora flickan nyfiken och ville också prova, så det blir nog en tur med henne framöver....

Veckans sista pass blev ett familjepass Crossnature. Vi var med allihopa och tränade ute tillsammans. Båda barnen tyckte det var jätteroligt och det tyckte vi vuxna också. Svettiga och rosiga och skrattande avslutade vi alltså veckan. Det blir en bra känsla att ta med in i nästa.

 


Nån kväll till veckan ska jag ta med lilla tjejen ut i skogen så hon också får springa med lampa. Hon måste också få prova och se om hon gillar det. Och känner jag henne rätt kommer det bli succé. Ska bli spännande att se om jag har rätt...men det vet jag att jag har!

Inlägg som väntar på att bli skrivna

Jag har funderingar, tankar, och några lite mer vaga idéer om inlägg jag skulle vilja skriva. Men - när jag sätter mig vid datorn tar det liksom emot lite. Inte för att jag inte vill skriva, för det vill jag. Utan mer för att de tankar som ligger och gror inte riktigt hittar sitt uttryck på pränt. De kanske skulle bli missuppfattade, feltolkade eller tom felciterade nånstans. Och detta helt utan att jag skulle få möjlighet att förklara eller förtydliga.

Det är inte så att jag vill framföra några kontroversiella politiska eller religiösa ställningstagande. För några sådana har jag inte. Jag vill inte heller komma med några pekpinnar eller att "jag-vet-bäst-i-alla-lägen".

Jag vill förmedla inspiration till att göra egna val. Jag vill dela med mig av de erfarenheter jag har samlat in genom många års springande och genom många genomförda lopp. Hur man kan utvecklas från att inte kunna springa en meter till att springa ultralopp. Hur jag funderar och testar mig fram till vad som funkar för mig att äta och må bra av, dels i vardagen, och dels i hop med träning och tävling. Kanske kan mina tankar och erfarenheter kring detta bidra till att någon annan vill testa att också springa lite längre, eller att våga något nytt. Kan hon så kan jag, ungefär.

Men jag märker, när jag skriver, att det inte är lätt att få fram det man vill. I våras skrev jag ett par inlägg om kost och livsstil. Dessa inlägg lästes av många och jag fick många kommentarer på olika ställen och på olika sociala medier. Jättekul med så mycket engagemang! Huvuddelen av kommentarerna var positiva, men även en del negativa. Och så ska det vara, tanken är ju att det man skriver ska beröra och engagera, inte bara gå spårlöst förbi.
Men antalet kommentarer och dess innehåll visar också hur svårt det verkligen är att förmedla det man vill. Det är så lätt att bli missuppfattad, att man uttrycker sig lite oklart eller klumpigt och så har själva poängen gått förlorad. Nån som har varit med om det?

Men så kanske det ska vara, tänker jag sen? Att vissa inlägg nästan skriver sig själva, orden bara kommer. Och andra funderar man länge på, vänder och vrider, och blir ändå inte nöjd. Jag tänker ofta att jag bara borde skriva. Bara skriva ner det som ploppar upp och inte fundera så mycket. Men så ändå, så sitter jag där och funderar. Och funderar lite till.
Och det klart, skriver man om nåt som ligger en speciellt nära, känns det ju extra viktigt att det blir som man vill. Och att man skriver så att den som läser ska förstå, även om de inte håller med.

Hur tänker ni andra som bloggar? Har ni också inlägg som ni funderar länge på? Eller skriver ni alltid sådär härligt spontant? Tänker ni efter före? Eller efter?

Och ni som läser? Hur vill ni att det ska vara? Spontant och kanske lite crazy? Eller genomtänkt och mer balanserat? Eller något annat?

Hjälp!!

Så nöjd - hemma igen!

Jag sitter här i soffan och ler lite smått. Känner mig så nöjd med nästan allt faktiskt. Kvällens backpass är avklarat och jag hade rejält med kraft i benen, inte alltid det känns så....
Igår kom vi hem från Springtimes Familjevecka i Portugal. Det var fjärde året vi var med och detta är verkligen en av årets höjdpunkter. En inspirationsinjektion utan dess like! Vi har tränat så mycket och gått på så många roliga, jobbiga och härliga pass så jag vet inte ens var jag ska börja. Jag försöker mig inte ens på att ge någon komplett bild av veckan utan nöjer mig med det som var mina höjdpunkter.

Höjdpunkt nr 1: Löpningen, såklart!
Som vanligt startar vi varje dag med morgonlöpning längs den helt fantastiska oändligt långa stranden. Beroende på vädret är stranden helt olika, men i soluppgång är den alltid helt magisk! Kan inte tänka mig en finare start på dagen än morgonlöpningen i Portugal.

På kvällen bestod löppasset av teknikträning på olika sätt. I år var denna delen betydligt bättre än tidigare. Trots att jag har sprungit jättemycket och jättelänge och vid olika tillfällen fått mig en hel del löpteknik till livs, fick jag lära mig massor.

Vi började veckan med löpteknik och löpskolningsövningar i syfte at få ett bättre och mer ekonomiskt löpsteg. Dessa övningar kom vi sedan tillbaka till under varje pass. Under veckan sprang vi pyramidintervaller (2-3-4-3-2 min), fartlek, backe och korta intervaller (15 sek löpning-15 sek vila 8ggr, 2 min vila sedan ett set till). Inte helt förvånande var det pyramidintervallerna som jag gillade bäst. Sen är jag grymt nöjd med fartlekspasset där jag fick ihop ganska många km i ett rasande tempo. Nåja...

Höjdpunkt nr 2: Moveoo
Redan förra året kom jag i kontakt med Moveoo och gillade det på en gång. Utan att försöka mig på en jätteförklaring till konceptet handlar det om att gå tillbaka till vår ursprungliga rörelser och släppa så många regler och måsten som möjligt. Att utmana de gamla sanningar och regler som existerar inom träningsvärlden och våga lita på att kroppen och hjärnan har förmåga att agera och fungera även när man gör helt annorlunda. Man använder mycket olika grejer, bollar, gummiband, kuddar, rep, TRX band, pinnar och allt möjligt annat. Och man använder det på ett helt annat sätt än vad man är van vid sen tidigare. Vem brukar tex kasta en skivstång från ena handen till den andra över huvudet och blunda samtidigt? Men det går!! Kroppen är en fantastisk mekanism och vi har verkligen en väldigt stor outnyttjad kapacitet att klara ännu mer. Moveoo är ett koncept jag verkligen skulle vilja jobba med, måste ta reda på hur jag kan lära mig det.

Höjdpunkt nr 3: SomaMove
En annorlunda favorit, för att vara mig. Nån slags blandning av yoga, styrka, smidighet och rörlighet. Allt sånt som jag normalt sett inte gillar och är jättedålig på. Men detta - helt fantastiskt! Man jobbar med långa muskelrörelser i olika djurliknande positioner och man jobbar mycket i egen takt. Vissa positioner är avslappnande och vissa är styrkemässigt mycket krävande. Även Soman kom jag i kontakt med förra året och fick möjlighet att prova i år igen. En riktig favorit!

Höjdpunkt nr 4: Bergspasset
Att få komma upp i bergen och springa eller gå är också en riktig favorit. I år skulle barnen vara med och gå korta sträckan, 8 km, för första gången. Vi hade fixat gåstavar och de var riktigt taggade och förväntansfulla på uppgiften. Men - som ganska ofta när det gäller våra barn så blev båda akut åksjuka i bussen dit. Båda tjejerna tokkräktes samtidigt och vi kom alltså upp i berget med två helt tomma magar. Inget bra läge för att gå 8 km i raskt tempo. Jag och tjejerna stannade därför i byn när de andra stack iväg. Lite snopet måste jag säga. Men vi hade en skön stund ändå, plockade två nedfallna apelsiner och bara strosade runt.

Utöver ovanstående var det kul att träffa alla andra deltagare. Flera kände vi igen från tidigare år och många var nya. Men man delar ett intresse och man umgås lite lagom mycket så nånstans passar deta oss väldigt bra. Kanske lite tidigt att redan börja planera nästa höstlov - men får jag bestämma så blir det Portugal då också! See you there!

Gryningsraid i Industriområdet

I går kväll insåg jag att den enda chansen till träning i morgon (dvs idag!) skulle vara direkt på morgonen, innan jobbet. Lunchen var uppbokad och likaså var det andra aktiviteter på kvällen. Men morgonen är ledig så då fick det bli!

Jag funderade igenom de alternativ som fanns, vilket är ganska många egentligen. Gå till Flex och träna, gå till Iform där jag snart ska börja arbeta, lite TRX på jobbgymmet, styrka på jobbgymmet, springa till jobbet, ta bilen till jobbet och springa terrängspåret eller cykla till jobbet. Det sista gick bort eftersom jag måste komma hem snabbt, ingen cykling alltså. Löpning till jobbet kändes lite för jobbigt, lite för långt, just i dag. In i nåt gym ville jag inte – fick alltså bli alternativet bilen till jobbet och sedan springa terrängspåret innan jag började jobba.

Sagt och gjort, jag la fram kläder på kvällen och fixade även matlådan. Om allt är kvar till morgonen finns risk att jag glömmer nåt. På morgonen - på med springkläder, ta väskan med jobbkläder och iväg. Jag kom fram och parkerade bilen på arbetsplatsen i utkanten av det gråa Industriområdet när det ännu bara var halvljust.

Jag sprang ner över sandgropen som omringar södra delen av Industriområdet och ner på elljusspåret och vidare in i skogen till det rena trailspåret. Redan nere på eljusspåret är ljudet av lager, industri och lastbilar avlägset och inne i skogen hörs det inte alls. Som jag har skrivit tidigare, som att kliva in i en annan värld. Vilken lycka att ha detta om knuten! Så tyst, så lugnt och så gott det luktar. Våta löv, lera, torrt gräs, skog - allt i en härlig blandning. Vilken start på dagen!

Morgonens runda blev nån sorts avskedstur, jag slutar på detta jobbet om ett par veckor och kanske kommer jag inte springa nån mer tur här innan dess, vi får se. Jag hittade granarna som jag fotade i våras och kunde konstatera att granskotten integrerats i själva granen och blivit en del av den. Lustigt att se hur naturen förnyas och utvecklas. Plötsligt kände jag mig nästan som ett granskott själv nu när jag ska byta jobb och bransch och allt. Ett nyutslaget ett som bara väntar på att få växa på sig och blomma ut.

Eller vänta nu, kände jag mig som ett granskott?? Då är det nog dags att springa tillbaka till verkligheten i Industriområdet….

Nu är jag verkligen PT!

Nu har det gått nästan en vecka sedan jag blev klar med min PT utbildning. Jag är PT nu, kan ni förstå!?!

Sista helgen i skolan innehöll både examination i gymmet, skriftligt prov omfattande utbilningens samtliga delar, examination i Hjärt- och Lungräddning samt redovisning av hemuppgift om Folksjukdomar. En ganska fullspäckad helg kan man säga. Men som vanligt med utbildningen, så himla roligt! Det enda som inte är roligt just nu är att det är slut.

Alla de här åtta långhelgerna har varit så bra. Jag har lärt mig massor, jag har fått så mycket inspiration och jag har fått så många nya vänner. Det har tagit min egen träning till en ny nivå och jag förstår på ett helt annat sätt hur olika resultat blir - eller uteblir. Jag vet att jag har ordentligt på fötterna när jag diskuterar träning i olika sammanhang, och jag vet när jag ska säga att jag inte vet. För så är det, jag har lärt mig massor, men det finns hur mycket mer som helst kvar. Det här är bara början. Innan jag började min utbildning tyckte jag att jag hade ganska bra koll, vilket jag säkert också hade, men ganska snart insåg jag hur stort det är. Det jag kunde vara ju bara en liten, liten del. Det jag kan nu är också bara en liten del, men en betydligt större liten del. Härligt att det finns saker kvar att upptäcka och att det aldrig blir klart.

Mycket kommer jag lära mig framöver. Av mina PT kunder. På mina CrossNature pass. På gymmet där jag börjar jobba inom kort. Genom mitt eget företag som jag håller på att starta. Och på tusen andra ställen! Jag har massor med ideer, vissa har jag redan startat igång och andra får ligga på vänt ett tag till. Kul det ska bli!!

Det känns verkligen som att jag går in i nästa fas i tillvaron. Om tre veckor avslutar jag mig på mitt nuvarande jobb och om ytterligare ett par veckor börjar jag som PT på iForm. Har ingen aning om hur det kommer bli. Mer än att det kommer bli helt annat. Och att det kommer bli så KUL!!

Avslutningen i skolan firade vi med smörgåstårta!

Hela klassen. Jag nånstans i mitten.

Mina fina blommor!

Måste man ha ett mål??

Jag började på allvar fundera på frågan för en tid sedan när jag läste en ganska stor blogg som handlar om framför allt långdistanslöpning, just det jag själv tycker så mycket om. Den som skrev bloggen skrev att hon blir näst intill provocerad av att så många "bara" springer, utan att ha någon speciell målsättning.

Jag funderade först på mina egna mål och sedan mer filosofiskt på mål i allmänhet. Måste man i alla lägen ha ett mål? Måste man ha ett mål med löpningen? Kan inte löpningen få vara den sista utposten som kan vara helt målbefriad? Nåt som man gör bara för njutningen? Eller helt enkelt för att man kan?

Och i såfall - vad är ett mål? Kan det vara att klara maran under maxtiden? Eller måste man klara den under 3,30 för att det ska räknas som ett acceptabelt mål? Kan målet vara att springa och njuta, eller är inte det tillräckligt mycket mål? Måste det vara att genomföra sina tusingar i exakt rätt puls- eller tidsintervall? När är det ok att "bara" springa? Eller är det aldrig det?

Jag har nog alltid haft, om inte ett mål, så i allafall en strävan eller tanke med min löpning. Det fundamentala för mig är jag älskar att springa. När målet, prestationen, strävan, eller vad vi vill kalla det, blir det viktigaste funkar det inte för mig längre. Det viktigaste för mig är att jag springer - för att jag älskar det och för att jag kan!

Sen vill jag gärna ha några lopp att se fram emot, nåt att hänga upp löpningen på. Några hållpunkter på vägen. Sen tycker jag självklart att det är kul om det går bättre än sist eller om jag kan spöa grannen. Kanske är jag då ändå styrd av ett mål, fast jag inte uppfattar det så? Jag dricker ju faktiskt rödbetsjuice före ett långlopp och jag funderar (nån gång ibland) på hur jag ska lägga upp träningen för att det ska bli så bra som möjligt. Då kanske målet är viktigt trots allt?!

Men nej, nej nej! Om det sker på bekostnad av glädjen att springa så spelar det ingen roll. Löpning är framförallt en upplevelse. Tillvaron är så full av prestation ändå, så mycket som ska klaras av och så mycket tider att passa. Är det inte kvartalsrapporter på jobbet så är det nåt säljmål som ska uppnås eller barnkalas som ska passas och veckobrev som ska läsas.

Jag vägrar låta min löpning bli en del av detta. Den måste få vara mitt andningshål, min avkoppling och min frizon. Jag älskar att springa och jag gör det för att jag vill och för att jag mår bra av det. Loppen får även i fortsättningen vara en kul krydda, nåt som sätter lite piff på löpningen, men som inte är basen i verksamheten.

Hur tänker ni andra? Är det viktigt med mål, eller inte? Vore kul att höra vad ni tycker!

Några hållpunkter vill jag ha!

Ett annorlunda Skövde, en annorlunda Bolognerpark

Jag har varit i Skövde många gånger, och nu i helgen var det dags för en tur igen. Förra gången vi var där var i början av mars när vi sprang Skövde 6-timmars. Även denna gång bodde vi på Hotel Prisma, det har blivit en favorit efter många besök. Denna gång var det väldigt lugnt på hotellet, inga löpare i lobbyn, inga svettiga träningskläder, inga pastadoftande matlådor - ingenting som påminnde om 6-timmarshelgen. Då var det kallt, fuktigt och så där lite lagom eftervinternsmutsigt med gamla kladdiga löv på marken.

Denna lördagsmorgon bjöd på strålande sol och blå himmel. I hop med alla underbara höstfärger och lite svala luft var det en helt perfekt morgon. Efter frukost drog jag på mig springkläderna och drog mig över gatan, ner mot Bolognerparken för att känna om det möjligen fanns nån 6-timmars känsla kvar i parken. Nån sån känsla fann jag nog inte, och frågan är om det ens var samma park jag hittade? Denna morgon badade parken i sol och morgondis. Löven var röda, gula, orangea, och gröna och det doftade friskt av höst och natur. Jag var nästan ensam och vattnet låg spegelblankt. En totalt annorlunda upplevelse mot sist!

       


Jag sprang ett par varv och gjorde några ruscher i det vi kallade för mördarbacken. Exakt hur vi tänkte då var svårt att förstå nu. Av det som efter tjugo varv kändes som en smärre vägg var mest som en mycket, mycket lätt stigning, knappt märkbar för ögat. Eller för benen som sprang heller faktiskt. Ja, så underligt man kan uppleva samma sak.....

 


Några härliga varv fick jag i allafall innan jag sprang vidare ut ur parken och vidare genom stan bort mot en annan del av Skövde.
På en gångväg mötte jag en annan löpare. En JÄTTE rosa löpare. Hon såg så härlig ut i sina rosa tights, sin rosa tröja och sina rosa skor. Hela hon var alldeles rosalysande och liksom bara sken i solen. Vi morsade på varandra och jag hoppas jag fick med mig lite av hennes rosa kraft.

Skövde är väl inte den vackraste staden i alla stycken. Det finns inga kullerstengator, inget hav, ingen ringmur och inga hus från 1400-talet. Men ändå, det finns en Bolognerskog och ett 6-timmars lopp. För en löpare räcker det väldigt långt. Nästa gång ska jag ta mig upp på Billingen och springa. Där borde det vara riktigt fint tänker jag. Men det sparar jag till nästa gång, jag ska ha nåt att göra då också.

Eftermiddagen spenderade vi över en god middag på Läckö slott. En ganska bra dag måste man säga!

Älskade höstlöpning

Efter sju träningsdagar i rad, varav flera ganska tunga, hade jag bestämt att söndagen som sig bör skulle få bli en vilodag. Det borde kanske till och med kunna vara skönt?!

Men efter att ha dragit upp persiennen och tittat ut kändes det helt omöjligt i hela kroppen. Att ta en vilodag alltså. Solen sken, himlen klarblå och de gula höstlöven i björken utanför sovrumfönstret fyllde hela mig med glad och pigg energi. Jag kompromissade med mig själv i ett par sekunder och bestämde mig för att en kort, långsam tur i vackra omgivningar borde kunna funka. Det låter ju för all del som en av mina vanliga rundor, men ändå... Jag får vila i morgon.

Efter sommarens kanske sista frukost på balkongen stack jag iväg. Jag valde en runda som innehåller min älskade stig längs med sjön. Där vill jag springa med jämna mellanrum och uppleva alla årstider. Nu var det ett tag sen sist så den passade bra idag, när jag ändå bara skulle lufsa fram i lite sakta mak.

Vilken underbar dag! Löven som små gula solar. Luften frisk och lite sval, lite bitigt i kinderna till en början. Daggen som små silverdroppar på grästet. Vem kan låta bli att älska hösten? Jag sprang sakta, stannade ibland och fotade. Sprang lite till och stannade. På höga klipporna nästan nere vid sjön var klättrarna på väg upp längs berget. Det var längesen jag såg dem sist. Jag stannade och kollade lite, jag ville fotografera, men vågade inte riktigt. De kanske hade blivit störda och ramlat ner?

Jag fortsatte ner mot sjön och sprang förbi en gammal stubbe, alldeles full med små gula svampar. Såg ut som vårtor, riktigt lustigt. En stubbe med vårtor. Ja, varför inte?

Stubben med vårtor.

Nere vid sjön låg vattnet som en spegel. Färgerna så starka och klara. Så härligt! Jag stannade en stund vid badplatsen och blev nästan lite sugen på att bada. Men eftersom jag inte ens gillar att bada på sommaren kändes det som en ganska dålig ide. Sprang vidare.

Väl hemma igen var jag glad i hela kroppen. Huset fullt med ungar, både de egna och några extra. Men alla skrattade, och alla var överens, så är det ju inte alltid...

Vilken dag. Vilken dag! Kan man beställa fler?