Fartlek - En lek med farten!

Igår skulle jag ta upp intervallerna igen hade jag tänkt. Jag tycker inte det är speciellt kul med intervaller, det kan jag erkänna direkt. Springa 5*3 min med 1 min vila, 5*2 min med 1 min vila, 5*1 min med 0,5 min vila eller nåt sånt är alldeles för uppstyrt för min smak. Jag vill känna friheten i löpningen och det gör jag inte om jag måste lyssna efter klockan som piper spring, vila, spring, vila, spring.....

Fartlek däremot, det är kul! Det hörs ju nästan på namnet. FartLEK. Det blir liksom intervaller utan att man tänker på det. Då springer man snabbt och långsamt om vartannat näst intill helt ostrukturerat. Den enda regel jag har för detta är att det ska vara en ordentlig skillnad i tempo mellan de långsamma och de snabba delarna. Inget mittemellanjox så det bara blir en jämn smet av det hela. Ordentlig skillnad ska det vara!

Igår tog jag lyktstolparna till hjälp. De är roliga att leka med. Jag sprang snabbt mellan två stolpar, gick till nästa, toksprang till nästa, gick två stycken, sprang tre, lufsade en osv, enbart utifrån känsla. Är man i skogen kan man använda sig av träden, snabbt till nästa stubbe, långsamt uppför backen, snabbt ner till diket eller vad man man nu hittar, det är faktiskt ännu roligare än lyktstolpar.

Mitt problem med intervaller, förutom att det är för styrt, är att det helt enkelt är för jobbigt. Ska det ge maximal effekt ska springsekvenserna genomföras med hög puls och hög puls är jobbigt. På egen hand tycker jag det är väldigt svårt att hålla den nivå jag inser krävs. Det händer att jag kommer på mig själv med att fuska. Men med fartlek är det både roligare och lättare, trots att pulsen är uppe i den nivå den ska. Ett sätt att lura hjärnan att ta ut sig utan att det märks.

Vad bra att jag är så lättlurad!

Hur hinner du träna så mycket??

Den frågan får jag lite nu och då. Ofta är den ställd med förundran och nyfikenhet, och en uppriktig undran hur man kan få timmarna att räcka till. Och jag förstår att man undrar, jag undrar själv hur folk hinner allt. Sen tränar jag inte "så mycket", det är långt ifrån några elitnivåer vi pratar om. Men likaväl ska det samsas och få plats i en välfylld tillvaro med jobb, familj med två skolbarn, deras aktiviteter, hus och allt möjligt annat. Ungefär så som det ser ut för många av oss med andra ord.

Mitt dygn består bara av 24 timmar så där gömmer sig dessvärre inga hemligheter, även om man skulle önska det. Ska jag försöka reda ut hur jag löser mitt pussel så är svaret lika enkelt som tråkigt som välfungerande, nämligen PLANERING! Och jag är väldigt bra på att planera och ta vara på tillfällen.

Det kan innebära att jag springer jättetidigt på morgonen, sent på kvällen, direkt efter maten eller närhelst det går att få in bland allt annat. Det behöver inte alls sammanfalla med när det är som bäst för mig rent fysiskt eller när jag är som mest springsugen, men det får gå. Och det gör det!

Jag brukar springa samtidigt som barnen har sina aktiviteter. Istället för att sitta och vänta under tiden de dansar så passar jag på att springa. Barnen har fått gå på sin aktivitet och ingen märker ens att jag har varit borta. När de är på kalas är det perfekt för långpass. Ett barnkalas tar ca två timmar och då skjutsar jag dem dit, ställer bilen, springer en tur som jag har funderat ut i förväg och hämtar dem när kalaset är slut. Att de andra föräldrarna undrar om jag verkligen har sprungit hela tiden får man stå ut med. Det är faktiskt ganska kul....

Att springa till jobbet är också ett väldigt bra sätt att få ihop lite distans. Jag har 13,5 km, vilket är lite för långt egentligen, det tar lite för lång tid på morgonen, men med planering går det också. Och man får en jättebra start på dagen. Har verkligen blivit en favorit även om det tar emot när klockan ringer.

Sen är det bra att springa hem från olika saker. Tex om vi har varit och handlat, hälsat på någon, varit på barnens dansuppvisning eller något annat. Antingen är man omklädd redan hemifrån eller piper man in nånstans och byter om och sticker iväg. Detta kräver att man är två föräldrar så den andre kan ta barn och ev prylar hem. Tiden skulle ändå ha använts till transport och det blir ju inte bättre av att alla sitter i bilen och trängs.

Lunchen är också en bra tid för en kortare runda. Speciellt på vintern är det bra för det kan ju vara enda chansen för lite dagsljus. Det brukar jag få till nån gång i veckan och jag kan lova att eftermiddagen blir helt annorlunda efter att ha varit ute en sväng. Klar favorit. Det också!

Finns hur många sätt som helst att få in ett pass, om man vill. För min del har det också inneburit att sänka kraven för vilka förutsättningar som måste vara uppfyllda för att jag ska kunna springa. Tidigare trodde jag att jag behövde minst två timmar efter mat, behövde vara utsövd, ha lång tid för att göra mig i ordning osv. En massa hinder som jag själv byggt upp, helt i onödan. Nu bara springer jag. En halvtimme är bättre än inget, om det är det enda som funkar för dagen.

Ja, det här var väl ungefär mitt svar på frågan "Hur hinner du träna så mycket?" Om det är nån som har ytterligare tips så tar jag gärna emot dem. Finns säkert hur många bra idéer som helst där ute!

Såklart jag vill hinna springa när det är så här härligt som det var igår!

Om konsten att bli riktigt gammal

Idag läste jag, och säkert många av er också, en härlig liten artikel om 109-åriga Jessie. Hon får frågan om hur hon har kunnat bli så gammal.

Som hon ser det finns det tre bidragande orsaker.
Att röra mycket på sig, äta en skål gröt varje morgon och kanske viktigast av allt - hålla sig borta från män. "De innebär helt enkelt mer problem än vad de är värda" konstaterar Jessie.

Där fick man nåt att tänka på! Vad gäller gröt så äter jag det ibland, men inte varje dag. Några poäng kanske jag tog där i alla fall? Rör på mig - Ja, det gör jag! Där är jag nog helt hemma. Och sen kom vi till män - och där är det ju alldeles totalt för sent! Det där skulle man ju ha vetat om för länge sen i så fall.... Fast då hade jag nog inte brytt mig ändå?
Vi får väl se hur det går för mig. 109 blir jag nog inte, men det kanske räcker till 100? Den som lever får se, som man säger.

Det jag tyckte var poängen, och det underbara med denna lilla text, var egentligen inte siffran 109 utan hur man genom sina val själv kan fylla sin tillvaro med det man själv vill och det man själv tror på. Är man övertygad att avsaknaden av män gör en gott, då är det sant! Eller att gröt ger en bra start på dagen, eller att det gör skillnad att springa 4 mil, eller något annat.

Det viktigaste kanske inte är exakt VAD jag väljer, utan ATT jag väljer. Att jag gör val som är mina, inte någon annans.
Jag vill fylla min tillvaro med sånt jag blir glad av. Att vara med min familj, att springa i nysnö, att laga god mat, att tända ljus, att läsa glossiga modemagasin, att välja det som ger energi och bry mig mindre om det som stjäl.

Jag väljer att vara nöjd med de val jag har gjort, med det som har tagit mig hit. Och så länge jag vet att det bara är jag som kan välja så är jag nöjd!

Ultraintervaller - På mitt sätt!

För ett par år sedan läste jag om ultraintervaller på nåt forum och blev inspirerad att prova själv, bara med lite anpassning för att passa mig och min situation. Sedan dess har jag kört min variant av ultraintervaller nån eller ett par gånger om året och idag var det dags igen.

Det går kort och gott ut på att springa en timme eller en mil, det brukar ungefär sammanfalla, var tredje timme. Jag brukar börja med min första mil kl 7 på morgonen, nästa kl 10, kl 13 osv. Varje sekvens är alltså på tre timmar varav en timme är löpning och två timmar är vila, äta, byta kläder... Jag brukar springa fyra intervaller per tillfälle och får alltså ihop ca fyra mil en sån här dag.

Varför gör jag på detta viset, kan man undra. Varför springer jag inte bara ett långpass och så är det klart? Det gör jag verkligen oftast, men nån gång ibland är det kul att variera sig och då kan detta vara ett sätt.

Fördelarna är som jag ser det:
* Jag klarar att springa fler mil den dagen än om jag hade sprungit dem i ett sträck.
* Jag får lite återhämtning emellan, och möjlighet att äta.
* Jag kan byta kläder och slipper skav etc orsakat av fuktiga träningskläder.
* Man kommer hem, får lite pepp av familjen och klarar därefter ett pass till.
* Det blir inte långtråkigt, en mil/en timme klarar man ju!
* Om det är skitväder finns viss möjlighet att det har blivit bättre till nästa tur.
* Man hinner inte återhämta sig fullt ut mellan varje pass och det blir en bra och skonsam övning i att vara igång under lång tid.

Nackdelar finns också och dessa har jag noterat under dagen:
* Det tar verkligen hela dagen, man hinner inte så mycket annat under de två vilotimmarna.
* Mot slutet krävs det rejäl beslutsamhet för att ge sig ut igen. Intervall nr 4 tar emot!

Det mesta är helt klart positivt och jag tycker om att köra en sån här dag ett par gånger om året. Jag brukar planera in det ca två månader före ett långlopp, i detta fall Skövde 6-timmars, men pga skada blev det något närmare, men det får gå!

För att kunna genomföra intervallerna på ett så bra sätt som möjligt krävs viss planering. Se till att det finns rena kläder och skor att tillgå. Man måste visserligen inte byta allt efter varje tur, men det är skönt att åtminstone kunna ha torra kläder på sig.
Fundera även igenom maten och tänk på att så lite tid som möjligt bör gå till matlagning, bättre att använda tiden till vila. Alt delegera ut det hela till hemmavarande och säg till när det ska vara klart. Kan fungera!
Om det går, är det trevligt att ha sällskap på någon av rundorna. Denna gång sprang jag allt själv, men tidigare har jag ibland haft sällskap någon del och det är roligt.

Nu ett par timmar efter avslutad löpning känner jag mig mer än nöjd! Nyduschad och nybastad i vår nya bastu som till all glädje passande nog blev klar igår. Måste bara visa den:

Förlåt sidospåret och tillbaka till det jag skulle skriva om! Allt fungerade som sagt och allt klickade, jag orkade hålla ett jämnt tempo hela tiden. Jag kom in i ett bra flow redan från början och kände att allt bara fungerade, sådär som det nästan aldrig gör. Nästa gång ska jag nog springa fem rundor!

Om nån vill springa med mig då så är ni mer än välkomna. Kanske nångång i sommar!?!

Mina nya följeslagare

Äntligen har mina nya vapendragare anlänt och anslutit sig till den lilla gruppen trotjänare som hjälper mig att prestera stordåd på varje springtur.

Tatatadam!!! Får jag presentera mina nya Asics GT-1000:

Inga konstigheter på något sätt. Kanske en av Sveriges vanligaste löparskor, skulle jag tro. Men det spelar ingen roll, för mig är de nya och det är väldigt roligt med nya skor! Dessutom är de som ni ser mörkt fuchsiarosa med detaljer i limegrönt. Jag vet inte om jag någonsin har haft så snygga springskor!?! Att de är snabba, sköna och liksom bär mig fram tar jag bara för givet. Ska testas inom väldigt kort!
Jag tillhör inte gruppen löpare som har behov av så många par skor. Jag tycker om att använda mina grejer tills de är slut och försöker byta först när det är utslitet på riktigt, även om jag nån gång har fuskat lite med det...

Kort sagt kan man säga att jag har tre typer av skor som används parallellt:
* Ett par med mycket dämpning för långpass. Dessa!
* Ett par tunnare, lättare för kortare och snabbare pass. Just nu Asics DS-Trainer 19.
* Ett par trailskor som även används för orientering. Just nu Adidas Adistar Raven.

Skorna kompletteras sedan med broddar som man bara drar på, och ett par tjockare strumpor i ull, så fungerar det alldeles utmärkt även på isiga vintervägar. Ser alltså inget behov av dubbade skor, åtminstone inte på mina breddgrader (södra Stockholm). Jag har heller inte hakat på den minimalistiska trenden även om jag inte på något sätt förkastar den. Jag trivs helt enkelt väldigt bra i skor med viss dämpning. Vattentäta skor med tex GoreTex gillar jag inte heller. Jag springer mycket i skogen och vill att vattnet ska kunna komma ut om jag trampar ner i nån pöl, inte stanna kvar i skon.

Inför Skövde 6-timmars funderar jag både på val av skor och kläder i övrigt. Ska man springa i sex timmar kan man inte få blåsor efter fyra. Dessutom ska det kännas skönt i alla fall huvuddelen av tiden. Jag vill använda min kraft till att springa, inte störas av onda fötter. Eftersom det är en varvbana kan man enkelt lämna grejer vid varvning vilket medför fantastiska möjligheter för en obeslutsam människa. Min tanke just nu är att ha med två par och byta mellan. Kanske springa med favoritparet tills de inte är sköna längre och sedan byta? Eller byta varannan timme? Eller byta efter halva tiden?

Hur hade Du gjort?

Skövde, Here I come!!

Då var det äntligen gjort! Anmälan inskickad och avgiften betald till Skövde 6-timmars den 7 mars!

Förberedelserna har naturligtvis redan pågått ett tag, men pga höftskadan har jag avvaktat med anmälan, tills läget var under kontroll igen. Det tror jag att det är nu! 

6 timmar löpning..... Det låter nästan omöjligt. Jag har visserligen sprungit 50 km lopp tidigare och då sprungit på 5:50. Men 6 timmar, det är skillnad det! Tänk att dessa 10 min kan göra så stor skillnad i huvudet. Hjärnan är bra underlig!

Förberedelserna är som sagt i full gång och jag tror att det är följande faktorer som kommer vara avgörande för mig:

* Att orka vara igång i 6 timmar.

* Att kunna äta under tiden. Och efteråt.

* Att det inte kommer vara alltför kallt. Eller regnigt för den delen.

Vädret kan jag inte påverka så det lämnar jag därhän och ägnar istället mitt fokus på det jag faktiskt kan göra något åt. 

Orka vara igång i 6 timmar är egentligen ganska enkelt. Det kräver bara träning! Fast väldigt mycket träning, och här fick jag pga skadan ett väldigt ovälkommet avbrott mitt under viktigaste uppbyggnadsperioden. Det kan omöjligt tränas igen, och jag får utgå där jag är ifrån idag. Dessutom så konkurrerar jobb, familj och övriga livet med den tid som kan läggas på träning så i verkligheten är pusslet lite mer komplicerat. Men jag ska göra allt jag kan, med de förutsättningar jag har!

Att kunna äta under tiden loppet pågår är också en träningssak, förstås. Men det är så svårt!! Under mina vanliga långpass kan jag klämma i mig nån gel och det brukar funka hyggligt. Men ju längre jag håller igång desto svårare brukar det vara att äta. Två, möjligen tre gel klarar jag men sen tar det stopp. Och här behövs mer energi än så. 

På Lidingö Ultra serverades RisiFrutti och det var ganska ok, några chips slank också ner och det funkade också. Jag såg en kille som hade med sig en paprika som han åt nånstans efter 3 mil. Det såg ganska kul ut, och inte kan det ha gett så mycket energi heller. Tror jag skippar paprikan. Undrar om man klarar 6 timmar på chips och risifrutti?? För det är stor skillnad på 5:50 och 6 timmar!

Fortsättning följer....

Hemma igen efter gårdagens långpass. Härlig runda i mycket snö, kommer göra susen för Skövde 6-timmars!

Som Bambi på hal is...

... det var jag idag! Efter en ockulär besiktning av underlaget, utförd genom vardagsrumsfönstret, avgjorde jag att det nog inte behövdes isdubbar på skorna. Sagt och gjort, jag snörar på mig skorna och ger mig iväg. Och märk väl, det inte vilka skor som helst jag väljer, utan mina gamla med blanksliten sula. Dom som jag ska kassera så fort mina nybeställda kommer hem!

Första kilometrarna går bra, riktigt bra till och med. Sen kommer jag fram till älsklingsstigen, den som går längs med sjön, där det är så himla fint jämt. Det är stigen som jag har gått så många gånger, sprungit så ofta, tagit min första promenad med barnvagnen, tittat på vårens första blåsippor och dragit runt mina barn i pulka när de var små. Den har skänkt mig så många fina stunder och härliga upplevelser. Men idag var stigen inget bra val!

Oj, oj, oj vad isigt det var! Det klart man inte sandar eller saltar en stig, såklart att det skulle vara halt här, hur tänkte jag?? Genom att hålla mig i buskarna vid sidan tar jag mig förbi några damer med stavar. De har halkskydd under skorna noterar jag. Det är fusk! Jag trippar fram, tar ett kort steg, sen ett långt steg och försöker se ut som om jag har läget under kontroll. En väldigt lång stund senare är jag ute på fast mark igen. Utan att ha ramlat. Vad skönt!

Vad härligt det är med löpningen! Att en runda kan se ut på så många sätt. Att samma typ av aktivitet kan vara så olika beroende på omständigheterna. Att det som skulle bli ett snabbdistanspass istället blir en balansövning för fotleder och underben. Jag tror det är en del av det jag älskar med löpningen, att den är så omväxlande och olika. Och att den måste utföras med ett öppet sinne!




Behöver jag säga att jag tog för evigt farväl av skorna när jag kom hem? De har gjort sitt och vi har sprungit många mil ihop. Det gäller att sluta med flaggan i topp!

Kan skador vara till nytta??

En helt retorisk fråga naturligtvis. Jag väntar mig inget svar. Spontant känns det fel att svara Ja, att skador kan vara till nytta. Men ändå, nu efter en tid med en skada som nu är i avtagande har jag börjat fundera.
Förra året var mitt bästa löparår hittills. Allt gick bra, jag nådde mina mål (nästan) och jag sprang flera väldigt bra och roliga lopp. Träningen gick bra och jag hade uppnått ett bra flyt och en bra stabilitet.

Och då, mitt i flytet liksom, känner jag i slutet av november en liten svagt olustig känsla i vänster höft på baksidan. Piriformis för er som är specialintresserade. Det är nog inget tänker jag och springer vidare, springer en runda till och kanske ytterligare någon innan det tar STOPP. Därefter följer naprapatbehandlingar, stretchövningar, alternativ träning och ingen löpning på flera veckor. Med detta börjar jag fundera, och en tanke som jag under ganska lång tid har slagit undan, pockar på och lämnar mig inte ifred. Att jag borde ha stretchat tidigare!

Jag vet att expertisen är oense om stretchingens nytta. Själv har jag varit så nöjd med att det har varit så kul att springa så jag har på något vis förbisett att det finns ett moment kvar när jag kommit hem. Ibland har jag tänkt att jag borde, men sen snabbt tänkt; nästa gång,och experterna är ju inte ense så det spelar nog ingen roll. Men det gjorde det!!

Och mitt i detta ofrivilliga avbrott i löpningen har jag då dragit denna uppenbara slutsats; att aldrig mer slarva med stretchingen. Och en sak till, jag börjar tro att formen faktiskt kan gynnas av en period med lättare träning. Många planerar in dessa perioder i sitt träningsschema enligt olika intervall, men själv har jag aldrig känt behovet utan tränat ganska konstant. Nu, när jag börjat springa igen och känner att det faktiskt fungerar och går ganska bra, tror jag att detta avbrott kan ha bidragit till den inspiration och glädje över löpningen jag känner just nu. Denna livsnödvändighet är inte självklar, men den är likaväl nödvändig, och måste vårdas. Ska nog planera in nån mer lättare period under detta året, kanske direkt efter tävling? Oj, vad klok jag blev under dessa veckor!



Detta är numera min favoritövning. Bilden hittade jag på runnersworld.se

Vilken härlig runda

Det finns löprundor som är bra för kroppen, som stärker och förbättrar, och som går bra att springa, trots att det regnar på tvären och blåser underifrån. Sen finns det rundor som är bra för själen, när solen lyser och naturen är vacker. Man njuter av varje steg, trots att känslan och energin i benen är lika långt borta som en sommardag i januari.

Sen finns det RUNDOR! Sådana där allt stämmer. Där kropp och själ är i total balans och benen bara springer. När jag inte känner att jag blir trött utan allt bara flyter på. När jag kommer på mig själv med ett leende trots att jag har sprungit långt och krafterna borde vara i avtagande.

Precis en sån runda var det idag! Benen fulla av energi, inget ont nånstans, solen sken och isen låg blank på sjön. Vad mer kan man önska av en löprunda? Kanske bara att den hade varit ännu längre!

Loppen - i med och motgång 2014

Häromdagen funderade jag lite på hur 2014 gick ur träningssynpunkt. Där kan jag säga att jag är väldigt nöjd, det var check på allt!
Mina lopp då?!?
Årets första mål var att springa Lidingö Ultra 50 km i början på maj. Ett lopp som jag verkligen sett fram emot. Dels för att Lidingö 30 km är ett riktigt favoritlopp och dels för att det har varit ett lopp jag gått och tänkt på i flera år, men inte förrän nu varit redo att springa. Mitt mål var egentligen bara att ta mig runt, njuta och ha roligt. Om jag kom under 6 timmar skulle jag bli nöjd, jag vet ju hur kuperat Lidingö är, men tiden var egentligen mindre viktig. Det hela gick bra från första stund, jag hittade en bra rytm och hade härliga människor runt omkring. Vi peppade varandra när det var jobbigt och skrattade och åt lyckan och galenskapen att springa så långt. Det var roligt hela tiden (nåja) och jag gick i mål på strax över 5:50. En i mina ögon helt fantastisk tid, med tanke på hur backigt det är!

Stockholm Marathon avnjöt jag från publikplats i år, det loppet hade jag valt bort till förmån för mina 50 km satsningar. Kändes lite konstigt att inte vara med, men ibland måste man välja.
Sen halkade jag på ett bananskal in på Midnattsloppet, något jag inte sprungit på flera år. Gjorde en hygglig tid, inte min bästa mil kanske, men ganska nära ändå.

I september, var det då dags för en av mina favoriter, Lidingö 30 km. I år var vi ett gäng från orienteringsklubben som sprang vilket gjorde det hela ännu lite roligare. Det lustiga med LL är att jag alltid har lyckats förbättra min tid, inte med mycket, men ändå. Jag gjorde således personbästa detta året också och åkte hem med en riktigt härlig känsla av att klara allt!

Mitt stora mål för året var att springa SUM (Sörmlands Ultra) i mitten på oktober. I mina ögon var det det tuffaste av de lopp jag sprungit och jag har lagt upp årets träning och andra lopp med SUM som absoluta mål. Jag har tränat styrka för att orka hålla ett bra steg, jag har sprungit ultraintervaller för att orka springa länge och jag har sprungit backar för att klara kuperad terräng.
Och vad händer? Tre veckor innan får jag influensa! Och inte en liten snäll en med lite förkylning, utan värsta sortens, med hög feber och ont i hela kroppen. Jag tillfrisknade, men kände tydligt att krafterna saknades. Efter mycket vånda beslutade jag mig ändå för att ge det ett försök, helt utan tidsmål och med löfte till mig själv att bryta om det behövdes. Jag klarade första 15 km ganska bra, men insåg vid 17 att jag aldrig skulle orka ytterligare ca 35, åtminstone inte springandes. Jag valde därför att kliva av vid 25, där gick det att hämta upp mig. Årets stora mål blev därför inte vad jag hade tänkt eller förberett mig för. Men efter ett tag, med lite distans, är jag ändå så glad att jag försökte -och att jag hade omdömet att avbryta. Nu vet jag hur loppet är och hur banan ser ut och inte minst - den kommer finns kvar!!

Jag är nöjd med mitt år, mycket nöjd till och med. Jag har fått en helt annan kontinuitet i min träning och genomfört den på ett systematiskt och målinriktat sätt, vilket gett resultat i de lopp jag har genomfört. Jag tackar min kropp för att den har jobbat med mig och hjälpt mig förverkliga de mål jag har haft! Tackar!