Första kilometrarna går bra, riktigt bra till och med. Sen kommer jag fram till älsklingsstigen, den som går längs med sjön, där det är så himla fint jämt. Det är stigen som jag har gått så många gånger, sprungit så ofta, tagit min första promenad med barnvagnen, tittat på vårens första blåsippor och dragit runt mina barn i pulka när de var små. Den har skänkt mig så många fina stunder och härliga upplevelser. Men idag var stigen inget bra val!
Oj, oj, oj vad isigt det var! Det klart man inte sandar eller saltar en stig, såklart att det skulle vara halt här, hur tänkte jag?? Genom att hålla mig i buskarna vid sidan tar jag mig förbi några damer med stavar. De har halkskydd under skorna noterar jag. Det är fusk! Jag trippar fram, tar ett kort steg, sen ett långt steg och försöker se ut som om jag har läget under kontroll. En väldigt lång stund senare är jag ute på fast mark igen. Utan att ha ramlat. Vad skönt!
Vad härligt det är med löpningen! Att en runda kan se ut på så många sätt. Att samma typ av aktivitet kan vara så olika beroende på omständigheterna. Att det som skulle bli ett snabbdistanspass istället blir en balansövning för fotleder och underben. Jag tror det är en del av det jag älskar med löpningen, att den är så omväxlande och olika. Och att den måste utföras med ett öppet sinne!
Behöver jag säga att jag tog för evigt farväl av skorna när jag kom hem? De har gjort sitt och vi har sprungit många mil ihop. Det gäller att sluta med flaggan i topp!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar