Men tillbaka till lördag förmiddag. Vaknade tidigt efter en natts hygglig sömn. Inte toppenbra, men helt okej, har sprungit lopp på betydligt färre timmar än så här så det borde funka. Vi konstaterade redan när vi drog isär gardinerna att det BLÅSER. Och det såg inte ut att vara någon liten lätt bris utan mer av modellen storm, eller möjligen stark kuling. Säkert från norr dessutom. Jag som är så rädd att frysa packade genast ner några extra tröjor i ryggan, bara för säkerhets skull.
Strax före 10 anslöt vi till lämmeltåget av sammanbitna och lätt nervöst fnissiga löpare på väg till start. Kunde konstatera att blåsten var hård...
Startskottet gick prick 10 och jag och kanske tvåhundra till sprang i väg. Eller sprang var det förresten inte så många som gjorde, vi mer joggade, eller lufsade iväg lite lugnt. Ska man klara 6 timmar kan man inte dra på för fullt, det sitter djupt fastpräntat i förnuftet. Första, andra, tredje varvet höll jag lite koll på klockan, mest bara för att det inte skulle gå för fort. Fram till sjunde varvet höll jag dessutom koll på hur många varv jag hade sprungit. Sen tyckte jag att det blev lite overload i hjärnan av dessa två saker att hålla ordning på. Jag kände dessutom att jag hade bra koll på farten och övergick till att springa på känsla istället. Mycket skönare och mer avslappnat!
Efter första timmen fyllde jag på med lite sportdryck och några chips. Sen fortsatte jag att äta eller dricka något litet vartannat varv. Just äta och dricka var en av de saker jag var mest bekymrad över innan loppet för jag vet ju hur viktigt det är att börja fylla på tidigt. Men jag tycker det är svårt, så jag väntar ofta alldeles för länge. Och när man känner att krafterna börjar ta slut är det näst intill omöjligt att komma igen så att inte tappa för mycket energi är väldigt viktigt. Kanske rent av avgörande.
Första timmarna gick av bara farten, kroppen kändes bra och benen var förvånansvärt pigga. Jag passerade halvmara på strax under 2,5 timme med mycket krafter kvar vilket kändes lovande. Kilometer lades till kilometer och till slut hade jag sprungit i 3 timmar och ytterligare en stund senare i 3 mil. Jag höll ett halvt öga på klockan nån gång, mest bara för att kolla att jag var med i matchen. Kroppen känns fortfarande stark och jag förvånades av att det inte började kännas långtråkigt. Jag menar, en varvbana på knappt 1500 m runt en park, hur kul kan det vara? Man borde ju tappa motivationen nånstans längs vägen, det var i alla fall jag beredd på. Men timmarna och kilometrarna bara sprang iväg. Ja, ja jag vet att humornivån blir lite påverkad efter ett tag...
Jag passerade maraton på kanske 4:40, jag vet faktiskt inte riktigt. Men jag vet att jag konstaterade att jag hade bra med tid att nå mitt mål. Mitt mycket inofficiella mål på 50 km. I min fantasi hade jag tänkt att kanske, kanske om jag har en bra dag, då kan jag kanske nå 50 km. Jag har tidigare sprungit 50 km på 5:50, så det var inte omöjligt visste jag, men ändå så svårt.
Efter maratonpasseringen började tröttheten komma på allvar, men då var det ju bara 8 km kvar och 8 km har jag ju sprungit hur många gånger som helst. Det är ju verkligen ingenting, det kan jag ju ta i sömnen, baklänges med högklackade skor om det kniper. Och nu hade jag mina väl insprugna Mizuno på fötterna så vad kunde gå fel? Ingenting visade det sig, men jag vågade inte stanna och känna efter av rädsla att inte komma igång igen. Vid varvning 30+ varv nånting stod klockan på 5:45 och jag hade då passerat 51 km. Jag hade alltså nått 50 km på rekordtid och hade gott om tid för ett sista ärevarv innan slutsignalen ljöd. Mitt ärevarv blev dock inte ett riktigt helt varv. Efter 1 km stod mina underbara, älskade ungar och väntade på mig. Jag blev så oerhört glad av att se dem så jag bara struntade i att försöka klämma ur det sista . Min officiella sträcka blev 52,378 km vilket var mer än jag hade kunnat önska!
Min roliga, härliga och jobbiga dag avslutades med en precis lika rolig kväll. På hotellet väntade middag, ett härligt glas rödvin (eller två?!) och sällskap av fina nyfunna löparvänner. Förutom att jag gjorde ett resultat som jag är så stolt över fick vi nya vänner denna helg. Tack Sylvia och Per för jättetrevligt sällskap, vi ses nästa år igen. Eller troligtvis innan dess hoppas jag!
Jag kommer ta med mig denna upplevelsen och veta att jag ännu en gång har flyttat fram min gräns. Min gräns för vad som var möjligt just i lördags. Frågan är var gränsen kommer ligga härnäst?!?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar