Transportlöpning

Just nu har jag inte tid. Med nåt alls känns det som. Min PT-utbildning tar all ledig tid i anspråk och allt som inte är ”måste” plockar jag bort. Men det gör jag gärna för utbildningen är så himla rolig och inspirerande och ger så mycket! Träningen ligger där nånstans, farligt nära gränslandet för vad som är nödvändigt och vad som bara är roligt. Och som därmed per definition skulle kunna prioriteras ner lite…. Hemska tanke…

Transportlöpning är i detta läge extra värdefullt. Jag började springa till jobbet för 1,5 år sedan och har kommit att älska dessa mornar. Det har varit lite fixande och trixande för att komma på hur jag ska göra det på bästa sätt och många undrar ”hur man gör”. Jag har därför skrivit ner mina erfarenheter, förhoppningsvis kan de underlätta för någon som är sugen på att testa!

Först ska sägas att ju mindre saker man måste bära med sig, desto bättre. Jag har alltså placerat ett dusch kit på jobbet med handduk, tvål, hårgrejer osv. Jag har även ett par skor och en jacka på jobbet, som jag kan ha när jag sedan åker kommunalt hem. Detta tar jag med mig tillbaka när jag kör bil nästa gång. Att detta är på plats är nån typ av grund för min transportlöpningsverksamhet och som gör att det funkar.

Till detta har jag skaffat en ryggsäck som jag packar ner det jag behöver för dagen, dvs kläder, mobil, nycklar, ev matlåda osv. Ryggsäckar finns det mycket att skriva om så det borde nog vara ett helt eget inlägg, men jag tar med några korta reflektioner i alla fall. Jag springer med en 15 l rygga där man även kan koppla in en vattenblåsa. Den brukar jag dock aldrig använda till jobbet. 15 l är lite för stort tycker jag, åtminstone sommartid då kläderna är tunnare och tar mindre plats i väskan. Då får man utan problem plats med allt, tom ett par skor om det behövs, utan att det blir för tungt eller trångt. Vintertid är 15 l ganska lagom, det viktigaste får plats och det är lite plats över. Skulle jag köpa en ryggsäck för transportlöpning idag skulle jag ha tänkt på följande, man lär sig hela tiden:

• 15 l är stort, kanske 10-12 l skulle vara mer lagom.
• Måste gå att komprimera för att minska skumpandet. Hade det gått hade jag kanske inte upplevt 15 l som besvärande stort.
•  Bra fickor på framsidan för mobil etc. Det är irriterande att behöva knäppa av sig ryggan för att få fram nycklar osv.
• Det måste gå att justera passformen så att den sitter tight och inte skaver på halsen. MYCKET viktig detalj, ask me…
• Prova noga så den är lagom lång i ryggen. För mig som är ganska kort är det många modeller som stöter emot och skaver på ryggslut/rumpa.

De dagar det är möjligt att planera brukar jag ta med mig kläder, matlådan och allt som behövs till jobbet redan dagen före så att jag ska slippa ryggsäcken. Men oftast är jag inte riktigt så välplanerad utan väljer ändå att bära med mig.

Vilka dagar passar det att springa då? Det är nog det som är svårast tycker jag. Det är lite för många restriktioner att ta hänsyn till, men som vanligt, med lite planering brukar det gå att få ihop. Jag kan tex inte vara i behov av bil på jobbet under dagen, inte behöva ha dator med mig, det måste vara min ”tidiga” dag när jag inte ska lämna barn på morgonen och jag får inte ha alltför bråttom hem eftersom det tar lite längre tid att ta sig kommunalt än med bil.

Jag har 13,5 km till jobbet och det tar mig ca 1 tim och 20 min, lite för långt för att det ska vara riktigt bra men det funkar. Det blir alltså en väldigt tidig morgon, så en fördel om man är morgonpigg. När klockan ringer ångrar jag mig alltid och undrar hur jag kunde tycka att det var en bra ide att springa, just idag. 

Kläderna måste vara färdigpackade redan kvällen före och springgrejerna framplockade så jag bara har att äta lite frukost, hoppa i kläderna och pipa iväg.

I början är det lite pyssel med detta, så man har koll på att alla grejer befinner sig på rätt plats och så. När man väl har fått till det, och tagit sig över den första tröskeln, är det här världens bästa start på dagen. Jag älska att se tillvaron vakna och jag älskar känslan av att kunna springa dit jag ska. Det passar säkert inte alla, men för mig är det här ett bra sätt, helt enkelt.

Är du det allra minsta sugen på att testa nån gång kan jag bara säga – Gör det!

Bara att sticka iväg!

April, april....

Regn rakt ner. Regn på tvären. Solsken. Hagel. Blå himmel. Snö. Regn rakt ner. Regn på tvären. Solsken. Och så har det fortsatt hela dagen. Typiskt april med andra ord.

Själv har jag suttit inne med mina anatomi böcker hela dagen, det är ju prov på fredag! Länge sen jag skrev en tenta sist, det börjar närma sig 20 år. Lite nervös är jag allt, tänk om jag får totalt hjärnsläpp och inte kommer ihåg nåt. Om alla andra klarar sig och inte jag?!? Nä, bort med sådana tankar, klart jag klarar mig. Klart jag klarar mig! Peppa, peppa, peppa!

När jag var färdigpluggad för kvällen hade jag lovat mig en springtur för att komma ut lite, och för att få lite luft under vingarna. Kunde behövas efter en dag instängd med böckerna. När det var dags att ge mig ut sken solen och det såg riktigt härligt ut. På med kläderna och ut alltså! 

Ute på verandan ca 3 min senare möts jag av värsta regnet. Lusten att springa bokstavligt talat rann bort! En mindre strid i min hjärna tar vid. Eller inte en strid, snarare ett världskrig. Kroppens skriker spring INTE, det är kallt, blåsigt och hemskt. Förståndet säger tvärt om, klart du ska springa, lite regn är ingen fara, det är bara första minuterna det är kallt. Jag hade nästan bestämt mig för att strunta i allt och smita in obemärkt genom altandörren när lilla dottern kommer ut. Hon lägger av ett stort, brett gapflabb, så spontant och retligt som bara en 7-åring kan. "Men mamma skulle inte du springa HA HA HA" Inte minsta medkänsla där inte, vad har jag gjort för fel???

Helsike heller, inte ska den där lilla skitungen få rätt! Tusan heller! Klart jag ska springa, svarar jag så där klämkäckt som jag absolut inte känner mig. Typiskt att hon skulle se mig. Springa, springa, springa. Och jag sprang! Och det kanske var tur, för efter en stund var härliga solen framme igen. Då var jag förvisso redan plaskvåt, men skit samma, lite vatten är ingen fara. Innan jag var hemma igen hade det hunnit regna tre gånger till och jag var helt stelfrusen. Men man ångrar ju som bekant aldrig en springrunda och således ångrar jag inte denna heller. När jag kollar på klockan får jag min belöning, vilken bra tid!! Nästan rekord. Inte konstigt så kallt som det var! Jag får väl helt enkelt tacka lilla tjejen för det elaka gapskrattet ute på trappan. 

Tack älsklingen, nästa gång det regnar ropar jag på dig!

Inte ännu en Quickfix, tack!

För ett par dagar sedan skrev jag ett inlägg om att hitta en livsstil som håller i längden. Som fortsättning på det inlägget, eller åtminstone lite på samma tema, funderar jag på alla mirakelmetoder som existerar. Eller som man kan hoppas existerar.

Det räcker med att gå in i en helt vanlig livsmedelsaffär så möts man av färdigblandade shakes, energibars, koffeinproppade drycker och inte minst av alla magasin och kvällstidningar som lovar bättre form på nolltid om man bara gör si eller så.
Eller ta en sväng i korridorerna på jobbet så kan jag lova att man på alltför många skrivbord ser tabletter, kosttillskott, proteinpulver och allsköns annat som ska hjälpa till mot bästa formen. För att inte tala om på gymmet, hyllan med drycker och tillskott blir större för varje vecka. Väldigt många verkar tro att man måste tillföra kroppen dessa grejer för att få resultat. Och vem vågar chansa? Tänk att lägga flera timmar i veckan på träning och så hänger resultatet på om jag dricker extra protein eller inte. Klart jag tar ett extra tillskott, för säkerhets skull. Eller??

Medan jag ändå är på gång, tar jag även upp detta med alla kostupplägg som finns. Mycket fett, lite fett, mycket kolhydrater, lite kolhydrater, äta innan träning, äta efter träning, äta det, inte äta det .... HFLC, Iso, GI, Paleo.... Hej och hå!
Jag tror att vi människor i vår jakt efter snabba enkla lösningar istället väljer bort oss. Istället för att välja det som funkar, men som kanske tar längre tid, testar vi den ena quickfixen efter den andra. Vi vill så gärna att det ska gå fort och att det ska vara enkelt.

Och enkelt är det ju. Är det nåt som är enkelt så är det ekvationen om energi.

Energi in - energi ut = balans
Mer energi in än ut = obalans
Mer energi ut än in = obalans

Kan det bli enklare? Nej, knappast! Och ändå är det så himla svårt så många gånger. Jag blir själv irriterad när jag tränat hårt och ändå inte fått de där snygga axlarna eller de där magrutorna som jag verkligen tycker att jag har gjort mig förtjänt av. Men likaväl - är lösningen att ta några tabletter, dricka nåt pulverjox eller att helt välja bort ett näringsämne? Jag tror verkligen inte det. Jag tror att lösningen är lika gammal som tråkig som välbeprövad. Ät mat, i lagom mängd i förhållande till det du gör av med, och rör på dig! Det finns säkert gånger när det kan vara lämpligt att komplettera sin kost med tillskott av olika slag och då är det bra att de finns. Det är inte det jag menar. Det jag är ute efter är att det är så lätt att fastna för de enkla lösningarna, att vi glömmer bort vad det egentligen handlar om. Kalorier in - kalorier ut. Oavsett om jag väljer bort fett, kolhydrater eller whatever gäller ovanstående ekvation. Tror jag!

För nån vecka sen såg jag en reklam som jag först var så elak så jag storskrattade åt, sen blev jag riktigt beklämd. Det finns tydligen ett medel som i reklamen sägs kunna blockera kolhydrater så att kroppen inte tar upp dem. Man kan alltså stoppa i sig det man anser att man inte ska äta, sen tar man ett piller/pulver, och det man precis har ätit liksom bara försvinner. Varför i hela världens namn äter man det då från första början undrar jag, om det nu inte var meningen att jag skulle ha det? Är det inte något som är helt fel, om man tycker att det verkar vettigt?

Jag vill inte döma någon, eller något sätt, vi har alla förmånen att få göra egna val. Jag blir bara så ledsen och frustrerad när jag ser hur ofta det i mina ögon blir fel.

Jag vill bara att DU ska må bra - och jag vill att du ska göra det på ditt sätt och på ett sätt som håller i längden!

Hur länge har den här funnits, och hur länge kommer den hålla?

Att leva hållbart

Att leva sunt, äta bra mat, röra på sig och må bra borde egentligen vara en självklarhet. Något som sker automatiskt utan att man tänker på det. Som en del av livet, ungefär som att andas. Ändå verkar det vara så väldigt svårt, nästan på gränsen till omöjligt.

Jag hör dagligen människor i min omgivning klaga på sina kroppar, kämpa med sin träning, fundera på dieter och olika sätt att uppnå bättre form, vilket ofta verkar betyda att bli smalare. Det kämpas och grejas och läggs ner så mycket tankemöda på hur man ska äta och hur man ska göra. Redan här tycker jag att tankarna spårar ur. Om man måste kämpa och lägga ner så mycket energi på något så grundläggande så måste nåt vara fel.

Jag tror inte att hälsa kan fixas över en natt med en diet eller ett nytt sätt att göra sit ups. Hälsa för mig är när tillvaron är i balans, när jag äter sånt jag mår bra av, när jag känner att jag är så stark att jag orkar med det jag vill göra, när jag orkar springa så långt som jag vill, när jag orkar leka med mina barn och när jag har lust och ork att slänga ihop en schysst middag en vanlig kväll. Det är en livsstil jag pratar om, inte nåt som kan fixas på en kaffekvart.

För att jag på lång sikt ska kunna leva det liv jag vill måste jag göra hållbara förändringar. Jag behöver äta bra mat, inte precis varje måltid, men oftast. Jag behöver röra på mig för att även i fortsättningen orka röra på mig. Och jag behöver styrketräna för att även i fortsättningen orka med att bära hem matkassar, jobba i trädgården och klara ett stillasittande jobb.

Ganska självklart egentligen. Det finns inga genvägar. Det går inte att äta massa skräp utan att det till slut syns på vågen. Och det går inte att bara sitta stilla och sen tro att man ska orka röra sig. Ganska självklart som sagt. Orsak och verkan.

När någon frågar mig om hur jag gör måste jag ofta tänka efter. Det betyder att det nästan går av sig självt numera. Det har blivit min livsstil att träna, och jag njuter av att äta god och nyttig mat. Det är inte längre något jag kämpar med, eller lägger ner en massa energi på, det sker av bara farten.
Men så har det inte alltid varit och vägen hit har varit lång och snårig.

Mitt svar till dem som frågar är att börja någonstans. Det spelar inte så stor roll vart, bara man gör något! Börja med att gå, och lägg sedan in korta springsekvenser. De kommer bli längre och längre tills du kanske springer hela sträckan. Eller börja med att ta bort den där extra mackan som du egentligen inte behöver. Känn att du överlever ändå. Lägg sedan till en förändring till och ytterligare en.... Motivation kommer inte av sig självt, men den kommer öka i takt med att du lyckas.

Det kommer vara ett steg framåt och två tillbaka ibland, men till slut kommer stegen framåt vara betydligt fler än de tillbaka. Och till slut har det gått så långt att du inte ens tänker att det kunde ha varit på ett annat sätt. Du valt ditt sätt, och det är bara ditt!

Var stolt över ditt val - jag är stolt över mitt!

Jag har kraft att stå upp - det har du med!