Blöt, blöt, blöt...

På förmiddagen var jag sådär riktigt sugen på en ordentlig löprunda i skogen. En härlig runda i rätt ut i skogen såg jag framför mig. Inte på elljusspår eller så, utan bara rätt ut i spenaten! 

Himlen såg lite hotfull ut, mörka moln åt alla håll faktiskt. Men strunt i det, bara på med trailskorna och iväg. Några minuter hemifrån öppnade sig himlen och regnet bokstavligt öste ner. Tack och lov för kepsen! Eftersom jag redan var dyblöt när jag kom upp till skogen valde jag ändå att springa den sträcka jag tänkt från början. Jag vet att den kan vara rejält vattensjuk på vårarna och så var den också idag. Fast ca 10 gånger värre än jag har sett den innan! 

Spängerna (spångar kanske det heter?!) under vatten och de som var någorlunda i dagen var rejält hala. Rötterna som förrädiska hala ålar som bara väntade på att få slingra sig om fötterna och dra ner mig i leran. Vatten upp till halva smalbenet. Inte en fast punkt. Vilken lustig upplevelse! 

Så mycket till "löpning", dvs löpning i betydelsen springa, blev det ju inte. Men väl en övning i balans och att ta sig fram där man borde ha simmat. Tur att jag inte drunknade där jag sprang. Det är nog så här de som tränar swimrun känner sig. Fast de har våtdräkt och jag hade springkläder. Riktigt kul var det i allafall, när man väl släpper försiktigheten och slutar försöka sätta fötterna där det är torrt. För det var det inte nånstans. 

Sen är det lite befriande på nåt vis, när man inser att man har förlorat, att det är hopplöst kört, att man kommer bli blöt ända upp i hårfästet, hur man än gör. Då är det bara att springa, rakt genom pölar, rakt genom blöta grenar, rakt genom blöta snår och det är bara kul! Helt galet, men åh vad jag skrattade, ensam ute i hällregnet. Med lera upp till ögonen. Tur att ingen såg mig....

 

Härliga vatten! Eller inte?!

Innan turen - när det fortfarande var "torrt"!

Nu är det Pay-back-time!

Yes, yes yes! Äntligen! Efter de senaste månadernas kräftgång på löparsidan har undret äntligen skett. Idag gick för första gången på evigheter lätt att springa. Tror inte det är sant! Nu ska jag bara glädja mig åt känslan och njuta av att undrens tid inte är förbi.

Men, tillbaka några timmar först. Jag har glädjen att bo i ett kuperat villaområde. Ska man backträna spelar det ingen roll om man springer åt höger eller vänster, det finns backar åt alla håll av olika modell och lutning. Ett smörgåsbord av backar skulle man kunna säga.

Min favoritbacke, där jag oftast backtränar, är ett par hundra meter lång och alldeles lagom lutande för att det ska gå att hålla en bra teknik hela vägen upp. Oavsett om man tar i mycket eller lite brukar jag vara totalt slut på toppen. Och efter en sakta jogg ner brukar det gå att springa upp igen. 6 ggr upp och ner brukar det bli. Åtta om jag är väldigt pigg, och en enda gång i mitt liv har jag lyckats med 10.

Idag hade jag inte tänkt springa alls, men så öppnade sig möjligheten att sticka ut mitt på dagen. Som en riktig varsågodare liksom. Backar var länge sen. Jag har ju knappt orkat springa på platta marken, har alltså inte varit läge för backar om man säger så. Men idag fick jag plötsligt lust att testa igen. Sagt och gjort. Efter nån kilometers uppvärmning kändes benen förvånansvärt pigga och det var dags att ta sig an första backen. Jag fokuserade på en bra teknik, hög frekvens och ett bra frånskjut med foten. Fick till en bra armpendling och en bra hållning och kunde få med mig ordentligt med kraft in i varje steg. Vad kom detta ifrån? Jag sprang 6 varv upp och ner med bra teknik hela vägen. Därefter nån km nedjogg innan jag var hemma. Kollade klockan och såg att det dessutom var ett av mina bättre backpass. Äntligen back in business!

Efter alla års springande vet jag ju så klart att det går upp och ner. Vissa dagar funkar ingenting trots att man har ätit, druckit och sovit bra. Andra dagar kan man springa ett långpass och vara hur pigg som helst i kroppen trots att man bara sovit en timme natten innan. Jag vet ju såklart också att detta pass kan ha varit ett undantag och imorgon kan det vara samma orkeslösa löparben som innan.

Men just nu spelar det ingen roll. Just nu ska jag bara vara jätteglad för att det gick så bra idag. Är det skit i morgon vet jag ju att det gick bra idag och att det finns hopp om att det kommer gå bra framöver också. Men det är då, idag var jag världsklass!!

Just nu känner jag att det inte vore nåt problem alls med en fjällmara. Hur jobbigt kan det vara?!?

Jag har fått pippi på frön och nötter

Ja ja, jag vet att nivån inte alltid är så hög. Men det är ju sommar och ledigt så jag måste få flippa ur lite. I vilket fall, just nu älskar jag att experimentera med frön, nötter och alla möjliga små korn och andra roliga ingredienser. Kanske just för att det sommar och ledigt och tiden helt enkelt finns för experiment och annat?!
Förra veckan gjorde jag jättegoda chokladbollar av cashewnötter, hasselnötter, dadlar, cocosolja, några havregryn, rå kakao och kanske något mer som jag inte kommer ihåg nu. De blev så goda så de inte var klokt. Nyttiga också! De var med på fjällvandringen, fast bara i början, sen var de slut.

Müsli och granola är också kul. Stora tjejen ville köpa ett paket när vi var och handlade för ett tag sedan. Själv hisnade jag av priset, nästan 50 kr för ett litet paket med typ 5 portioner granola i. Men eftersom jag är en mamma som inte alltid kan säga nej så hamnade paketet i korgen. Fast aldrig mer! Den var hur god som helst, hon hade rätt. Men 50 spänn för något så "enkelt"? Och så litet? Hm. Borde kunna kopieras.

Jag kollade i nån bok och lite på nätet och så testade vi allt möjligt. Vi har gjort både jättegoda, och lite mindre goda varianter. Slutsatsen är att man faktiskt kan blanda nästan hur som helst och det blir väldigt bra. Mitt grundrecept är ungefär detta:

5-6 dl blandade gryn. Havre, bovete dinkel....
ca 2 dl grovhackade div nötter och frön. Hasselnötter, mandlar, pumpakärnor, solroskärnor....
Ev nån smaksättning tex kanel, kardemumma, kakao
Ev nån annan smaksättning, cockosflakes, äppelringar, torkade blåbär, tranbär, svarta vinbär. Eller nåt annat.
2 msk vatten, 2 msk cocosolja och lite honung kramas in i grynblandningen.
Rosta ca 15 min i ugnen.
Klart!

Detta är ju självklart ingen raketforskning och många har såklart gjort detta före mig. Men ändå, man känner sig väldigt nöjd med sig själv, och det är väldigt kul när man kan få ihop nåt som blir jättebra fast det är så enkelt. Och att känna sig så där präktigt nöjd med sig själv är ju ganska härligt i bland. Eller hur!?!
Pip pip...

Senaste varianten, med svarta vinbär och cocosflakes. 

Funderingar på fjället....

Sådär ja!
Då har jag vunnit över tvätthögen ytterligare en gång. Känns riktigt bra! Kan inte förstå hur mycket tvätt en familj på fyra personer kan generera på en vecka. Men det var inte det jag skulle skriva om utan kanske mer vad som föregick tvättberget.

Igår kväll kom vi nämligen hem från en spännande och rolig tur till Jämtland där vi spenderat senaste veckan. Fyra av dessa dagar tillbringade vi till fots i fjällen. Redan förra sommaren när vi var i Grövelsjön, tror jag vi visste att vi skulle utöka vandringen till detta år, eftersom vi redan då kände att det här är nåt vi verkligen tycker om. Tystnaden, fjällen, vidderna och att ta sig an naturen så som den är.

Nytt för i år var också att vi inte bara skulle ta dagsturer utan även sova längs vägen i fjällstuga. Tält sparar vi till ett annat år, man får liksom äta elefanten i små tuggor. Detta innebar alltså att alla fick bära packning, det tyngsta bar vi vuxna såklart, stora tjejen bar sin sovsäck och sina kläder och lilltjejen bara sovsäcken. Barnen var dessutom utrustade med varsin kikare och en täljkniv. Mycket viktiga attiraljer att ha med!

Att sova i fjällstuga var spännande för oss alla. Vilka ska vara där, kommer det finnas fler barn, hur ska vi laga maten, hur är toan, hur ska man tvätta sig, kommer man få en egen säng? Tusen frågor, tusen tankar. Men vi hade inte behövt fundera alls, för väl framme i Lunndörrens fjällstuga möttes vi av stugvärden och hand fru. De bjöd på saft och berättade hur allt gick till och fungerade och var allt fanns. Vi fick ett eget rum men delade kök med de andra. Vatten fick vi hämta i sjön och om vi behövde ved fick vi hugga det. Ingen el, så om vi behövde lite ljus på kvällskröken fick vi helt enkelt tända ett.
Fram på kvällen var det dags för dagens höjdpunkt, enligt halva familjen, nämligen den vedeldade bastun. Efter det tyckte mannen och lilla tjejen att det var dags för ett bad i tjärnen. Själv avstod jag både bastu och tjärn, det ena för varmt och det andra alldeles för kallt för mig. Men en fantastisk upplevelse i skymningen var det förstås!

Dagen efter gick vi vidare, ut på fjället igen och vidare in genom skogen. Och ytterligare nästa dag var det dags för den sista delen av vandringen och den skulle bestå av en tur upp till Ottfjällets topp. För mig var nog det den bästa vandringen. Nästan direkt ut på kalfjället och därefter stadigt uppför i lite drygt 6 km innan vi var uppe på toppen. Vädret var klart, mestadels hela tiden, och naturen och utsikten helt fantastisk.

I bilen hem igår funderade jag lite på varför jag gillar detta så mycket. Det finns säkert många svar och många anledningar. Att vara i naturen tror jag att jag har tyckt om, ända sen jag var liten, men det känns viktigare och viktigare på nåt vis. Kanske tycker jag om den här typen av semestrar för att det är så helt annorlunda mot det man gör i vardagen. På fjället spelar det ingen roll vad man jobbar med, hur stort hus man har, vilken bil man har osv. Det handlar om andra saker. Att ta sig fram för egen maskin, med egen kraft, att bara har med sig det som är absolut nödvändigt. Ingen dator, ingen surfplatta, inget extra. Och att tycka att det inte bara är skönt, utan rentav befriande! Att bli sådär skönt trött. Trött i benen för att man har varit ute och rört sig, inte för att man suttit inne på kontoret. Härligt trött av mycket frisk luft, inte mentalt slut av alla måsten och inkommande mail.

Tänk att få uppleva det, och att barnen får uppleva det. Och att de till all lycka tycker om det! Jag är så glad och jag är så tacksam, ända in i hjärtat, för att vi får ta del av naturen och för att vi har möjlighet att göra det. Och för att jag har förstått hur mycket det betyder för mig!

På provvandring i Tyresta.....

Nu börjar fjällsemestern närma sig och det är hög tid att prova utrustningen. Kolla om allt funkar, om nåt mer måste köpas och inte minst - om man orkar och tycker det är kul att gå med packning på ryggen. En nog så viktig sak om man ska vandra med barn.

Vi har vandrat med barnen tidigare, men i år tänker vi vandra med mer packning och inte bara ta dagsturer. Alltså lite mer att bära än tidigare. Innan vi stack iväg funderade lilla tjejen på vad som var skillnaden på att "vandra" och att bara "gå". Vi funderade ett tag och sen kom hon på att om man vandrar har man ryggsäck och utrustning med sig, om man går har man ingenting. Den definitionen enades vi om och så gav vi oss iväg. På vandring!

Vi har glädjen att ha Tyresta Nationalpark i närheten och där har vi varit mycket. Där hade Janne och jag vår första date, man är ju som man är.... Idag tänkte vi ta en tur i en annan del av skogen än vi brukar, vilket var lite extra kul. Barnen var uppe i varv och själv längtade jag också ut. Med välpackade ryggsäckar gav vi oss alltså av!

Vi hade planerat en tur på ca 10-11 km vilket borde funka för alla. Första delen gick genom skog, på skogsväg, stigar och leder. Vi hittade några kantareller, inte många men det räcker till ett smakprov när vi kommer hem.

Efter 2 timmar, eller 6 km, var det dags för matsäckspaus. Vi värmde soppa på Trangia köket och det smakade sådär, inte toppen men det gick. Allt funkar ute i skogen när man är hungrig! Barnen hade med sig täljknivar och täljde på varsin pinne, den ena blev en orm och den andra blev mer en tusenfoting.

 

Efter mat- och kaffepausen fortsatte vi. Vi passerade en fornborg från bronsåldern, ytterligare en sjö, genom urskogen och en förbi träd som bävrarna hade fällt. Naturen är som alltid i Tyresta väldigt fin. Så nära Stockholm och ändå så tyst. Lyssna....

Utrustningen som skulle testas visade sig fungera bra. Stora tjejen hade fått en ryggsäck i födelsedagspresent och den var till stor belåtenhet. Vi hade lastat i sovsäck och extrakläder. Inte för att det behövdes idag, men för att kolla om det funkar för henne att bära så mycket.  Lilla tjejen fick nöja sig att bära sin sovsäck, sen var ryggsäcken full. Och det var kanske tur, annars hade hon fått plats med ännu mer stenar och pinnar.

Vi har som sagt vandrat med barnen tidigare och det har fungerat förvånansvärt bra. Man får förstås anpassa hastigheten efter dem, ta några extra pauser och ha med lite goda saker att tugga på när det behövs nåt extra. Sånt som egentligen gör det ännu bättre för oss vuxna också. Tack och lov gillar våra barn att vara ute. Lilla tjejen kan tröttna lite från och till, men stora tjejen verkar outtröttlig.

Efter 11,5 km var vi tillbaka vid bilen och alla var både trötta och nöjda. Vi behöver komplettera utrustningen med ett par skor och ett par vattenflaskor som kan hängas lättillgängligt fram på ryggsäckarna. Annars verkar allt vara i sin ordning för Åre och Vålådalen.

Nöjd med vår dag tittar vi genom våra bilder och konstaterar att det är nåt speciellt med Tyresta. Kanske för att det ligger så nära, är så tyst eller bara är så härligt och varierat.

 

I morgon ska vi handla det sista och på lördag packar vi bilen och åker till Jämtland. Men först ska jag tillaga våra kantareller!

Till fots genom Stockholm...

Tidigt i morse när jag funderade på dagen i vardande, och bloggen jag skulle skriva ikväll, tänkte jag att den skulle heta "På pigga ben genom Stockholm" eller kanske möjligen på snabba eller lätta ben...
NU, har hunnit bli "i kväll"och bloggen ska skrivas, och just nu känns de formuleringarna ganska lustiga. Hur tänkte jag? Så mycket kan jag faktiskt inte skarva, inte ens i min alldeles egna blogg. Jag får välja nog en något mer neutral titel, om jag ska ha någon typ av trovärdighet kvar.

Men lite från början. Idag var det återigen dags för min PT utbildning, tillfälle nr 5. Dagen skulle handla om kost och näring, något som intresserar mig mycket. Så intressant och så himla roligt det skulle bli! Längtar! Resten av familjen packade bilen och gav sig iväg på liten minisemester till Skara Sommarland. Skönt att de hittar på nåt kul, mig har de ju ändå inte mycket glädje av denna helg.

Jag hade redan i går bestämt mig för att springa hem, det borde bli nånstans 15-18 km tänkte jag. Jag gillar att springa till eller från saker om det funkar. Och i eftermiddag skulle det bli perfekt eftersom ändå ingen var hemma och väntade. Sagt och gjort. Jag planerade ombyte, skor, mat osv för att ha så lite som möjligt med mig på hemvägen och stack iväg till skolan. Härligt väder redan på morgonen, min jacka behövdes inte och vindarna var varma. Så här ska det vara på sommaren!

Skolan ligger i närheten av St Eriksplan och dagen spenderades inne i ett klassrum på bottenvåningen. Svalt, nästintill kallt i rummet - av sommaren märktes ingenting! Men väl ombytt och utanför dörren vid dagens slut slog däremot värmen emot mig. Som att få en rejäl snyting! Kommer bli varmt det här...

Jag sprang ner mot St Eriksplan och över St Eriksbron och över på Kungsholmen. Sen vidare förbi Fridhemsplan. Där tycker jag alltid är kul att passera, jag gick ju i skolan där för många år sedan och har många fina minnen från den delen av stan. Vidare ner till de fina husen vid Norr Mälarstrand. Jag valde att springa strandpromenaden närmast vattnet, dels för att komma bort från trafiken och dels för att få vara nära vattnet. Naturligtvis var det inte bara jag som valde den vägen, möjligtvis var det inte så många fler som sprang när jag tänker efter?! Förbi Stadshuset och över till Riddarholmen och Gamla stan. Riktigt varmt och riktigt jobbigt, undrar om jag orkar hela vägen hem. Tänker att jag kan springa till Skanstull och ta tunnelbanan resten. Fast det är nog fusk. Såg Västerbron på långt håll och tänkte att den inte alls ser så jobbig ut som den känns på marans andra varv. Måste komma ihåg fel?!

Över till Söder och upp på Götgatan. Stapplar upp för backen och låter benen rulla på nedför. Långt bort ser man Globen, och det är nog en av de coolaste Stockholmsvyerna jag vet. Inte vackrast på något vis, men ändå, jag gillar det!

Götgatan en fredag eftermiddag i tropisk hetta är kanske inte den mest optimala platsen på jorden. Folk precis överallt, har de ingen annanstans att vara i den här värmen? Jag fick kryssa mig fram som en mindre pansarvagn, ett steg framåt, två åt sidan, stanna, två framåt.. Inget flow alls. Skanstull där jag ett svagt ögonblick tänkte hoppa av närmar sig och jag bestämmer att jag nog borde orka över bron till Gullmarsplan åtminstone innan jag kastar in handduken.

Och jag orkar. Förbi Enskede, förbi Tallkrogen och Gubbängen. Förbi Hökarängen där vi brukar intervallträna på vintern. Fast nu är det ganska långt ifrån vinter. Jag ser små rosa elefanter springa förbi, måste dricka. Köper en juice och sveper i en enda klunk och under tiden försvann elefanterna. Förbi Telia och så över bron där ankorna finns. Då är det nära. Bara en km kvar. Gå, springa, gå springa....eller kanske mer gå, lunka, gå, lunka...

Jag orkar faktiskt hela vägen hem. Hem till vårt alldeles underbara hus. Som var ännu finare idag än det brukar. Tror jag. Eller var jag bara glad att jag var hemma och att jag hade orkat hela vägen?
Sträckan mätte jag upp till 16 km och jag är grymt nöjd med mig själv.
Bra jobbat Åsa, det finns hopp för Lidingöloppet tror jag minsann!!

Hemma!!

Och hastigheten? Vet inte, finns inga klockor som går så långsamt!

Bland tomtar och troll

Så var midsommarhelgen nästan slut och då upphörde även regnet. Vad skönt! Måsta springa lite innan det drar igång igen. Gårdagens runda avnjöts i hällregn och snålblåst, fullt möjligt men ändå helst inte. Eftersom jag befinner mig hemma i Småland tänkte jag kolla in nån gammal runda. Begav mig därför genom byn, mot motionsspåret uppe på Garpe. På Garpeberget där jag har sprungit hundratals rundor genom åren. Pestrundor under tvång under skoltiden, rundor för att bli av med övervikt under tonåren och älsklingsrundor som jag sprungit helt frivilligt bara för att jag kan, och för att jag älskar att springa.

Numera finns det troll på Garpe. När jag bodde här fanns inga troll, eller gjorde det? Iallafall inga sådana som finns nu. Jag kan minnas ett det fanns en gammal gubbe som gick omkring lite överallt. Kanske var det ett troll? Eller så var det bara en gammal ensam man som fanns. Vem vet, han är borta sen länge så jag kommer nog inte få veta.

 I vilket fall, på väg upp på berget går man igenom trollskogen. Och här bor trollen! Här har de samlats. Säkert uppemot hundra stycken, in mellan träden så de nästan inte syns, och andra precis vid stigen så man kan ta på dem. Jättelustig samling, en del är små, andra jättestora. Oväntat, men ändå inte. De passar in och de verkar trivas, hoppas de har bosatt här sig för alltid. Vore tråkigt om de skulle flytta.

Väl uppe på berget finns ett elljusspår. Ett sånt som byggdes överallt på sjuttiotalet. När man letade upp de största backarna och drog spåret precis där. Backarna finns kvar, men skogen är rensad så det såg ändå inte ut som innan. Fast det är nog bättre nu egentligen, nu ser man mer av utsikten. Jag sprang ett varv. Inte långt alls, men ändå fullt tillräckligt. Jag var trött i benen efter rundan igår och ville mest ut och kolla läget lite.

På kvällen ville småtrollen också se trollen så då tog vi en tur till. De har varit där tidigare men det var länge sedan och nästan glömt. Därför blev det en utflykt med många nya intryck. 

Många kolla! Många wow! Och många coooooolt! 

Härlig avslutning på midsommarhelgen!