Appropå coreträning....

Jag pratade häromdagen med en av mina PT kunder om det här med Coreträning. Vi pratade lite om huruvida det var viktigt med ”extra” coreövningar eller om man får det liksom på köpet i sin vanliga träning. Frågan som omgående dyker upp är vad som är ”vanlig” träning och vad som skulle vara ”ovanlig” träning. Och förstås vilka krav som ställs i vardagen på en stark mage och rygg. Finns det personer som inte behöver vara starka i coren alls? Eller behöver alla vara starka, men en del behöver vara extra starka, kanske? Min kund var inte så sugen på att träna core, trots att ryggen började säga ifrån, utan ville hellre fokusera på armar och axlar. Jag menar att det inte bara skulle vara bra, utan till och med nödvändigt, att stärka upp rygg och mage. Lite så gick samtalet och jag vet inte riktigt om vi kunde enas om en kunklusion eller inte.

Jag tycker mig nog ändå ha fog för följande summering:

·         Alla behöver ha en stark mage och rygg. Med det följer så mycket annat. Minskad värk i rygg, bättre hållning, bättre förmåga att hantera svåra arbetsställningar osv.

·         Man får inte automatiskt med coreträning, det kommer inte av sig sjävt. Vill man bli bra på något måste man fokusera på det.

·         Man måste inte nödvändigtvis köra separata core pass, utan kan i många fall inkludera det i sin orinarie träningsrutin med tillfredställande resultat. Men man måste ha fokus för att få resultat.

·         Beroende på de aktiviteter jag vill göra och vilka krav min vardag ställer på mig, behöver självklart även coreträningen anpassas. 

Min inte alltför radikala uppfattning om detta är att ALLA har god nytta av att träna core, och att en del behöver det mer än andra. Jag tror att de flesta är beredda att hålla med mig, även om coreträning kanske inte är den allra hippaste träningen alltid. Och därmed inte prioriteras som den borde.

Jag kom även att tänka på min egen situation när jag efter graviditet nr 2 på allvar började känna för att springa långt. Längre sträckor än jag någonsin sprungit tidigare. Mina normallånga distanser, upp till ca 1 mil, fungerade bra. Uppåt två mil var acceptabelt men därefter började problemen. Jag trodde ryggen skulle gå av. Jag kommer ihåg mitt första marathon. Benen hängde med, huvudet också, men ryggen var ren misär. Jag trodde att den skulle gå av nånstans vid 35 km. Jag orkade helt enkelt inte behålla en god hållning utan sjönk ihop allt mer ju tröttare jag blev. Och ondare och ondare gjorde det!

När jag efter loppet summerade vad som skulle ändras i träningen var core en av sakerna. Jag började därför lägga in dels rena corepass, men även en del mag och ryggövningar i samband med annan träning, tex efter en löprunda. I det dagliga märkte jag ingen skillnad, men på långpassen.... Jag kunde springa allt längre utan problem och när det ett år senare var dags för nästa marathon gjorde det inte alls lika ont, även om det var en bit kvar till bra. 

Nu, ytterligare några år framåt, har jag genomfört ett flertal marathon och ultralopp. Jag har aldrig ont i ryggen ihop med löpning längre. Det har förstås flera orsaker, men att jag numera är betydligt starkare i mage och rygg är som jag ser det, den viktigaste orsaken. Jag är övertygad om att en stark core hjälper mig i vardagen, och hjälper mig att klara de extraordinära påfrestningar jag utsätter mig för när jag springer långt. Jag är också övertygad om att detta inte bara gäller mig, utan säkert alla andra också.

Helt ärligt tycker jag inte att coreträning är det roligaste som finns. Hur jag än vänder på det så är jag hellre ute och springer, cyklar, kör ett styrkepass eller går på en rolig gruppklass. Men för att kunna göra det jag vill, behöver jag, prioritera det som gör det möjligt. Och då ingår div prehab träning, tex core.

Så nöjd efter mitt första marathonlopp. Trots en rygg som nästan var av.

Jag gör det för att jag måste, för att jag behöver, men framförallt för att jag vill! Vill kunna springa riktigt långt. För att jag kan!

Skövde 6-timmars - Check!

Ja, då var det alltså genomfört! Skövde 6-timmars för andra gången. Förra året hade jag förberett mig noga och kom till start med så goda förutsättningar det bara går. I år var det lite annorlunda. För lite löpning och för mycket sjuka barn innan loppet. Inte precis så jag ville ha det, men man får ta det som det blir!

Vi var något färre löpare i år, det kändes redan vid frukosten på hotellet. Förra året var det fullt i matsalen, och det var det inte i år. Vi hörde också att det var korta banan som gällde i år, inte långa som förra året. Därmed skulle vi även få den elaka, branta, jobbiga Mördarbacken. Inte den lilla snälla Mördarbacken som är på långa banan. Nåja, Mördare som Mördare. Och det är ju kul med lite omväxling, även om det gäller Mördarbackar.

Pigg och glad före start.

Vädret. Bästa möjliga. Några plusgrader och mulet. Det hade ju förstås gärna fått vara soligt, men eftersom det är Västergötland så hade jag inte räknat med det. Humöret var i allafall på topp hos oss alla, och det är det viktigaste. Under sex timmar hinner man prövas på alla olika sätt och ett bra humör från början är minst sagt viktigt.

Jag lyckades redan från start få en bra balans på närings- och dryckesintaget. Av tidigare erfarenhet vet jag det betyder jättemycket att man börjar fylla på med energi direkt. Om man väntar tills man börjar bli trött och seg i huvudet är det för sent. Det går aldrig att ta igen. Så, lite choklad och en köttbulle varje gång jag passerade varvning var strategin. Samt lite sportdryck varannat, var tredje varv sådär. 

Det jag däremot inte lyckades med på hela loppet var att hitta en jämn och balanserad hastighet. Jag sprang för fort och för sakta om vartannat och fick gå alldeles för ofta. Inget flow alls. Jag vet såväl att varje gång man gör en förändring i hastigheten, oavsett om det är uppåt eller nedåt, så kostar det energi. En jämn hastighet är därför definitivt att föredra eftersom man på ett långlopp ska orka länge och måste hushålla med det man har. Här gjorde sig definitivt bristen på långpass före loppet påminnt. Hade jag haft fler långpass i benen hade jag haft mycket lättare att hitta rätt flow och inte slösat bort energi i onödan. Men som sagt, man får ta det som det är och lita på att det funkar. 

Redan efter första timmen kände jag mig trött. Alldeles för trött för att bara sprungit en timme. Förra året hade jag motsvarande känsla efter fyra timmar. Och nu var det fem kvar... Jag funderade allvarligt på hur detta skulle gå och tvekade faktiskt lite på om jag skulle klara hålla ut hela tiden. Men som vanligt får man tänka etapper. Det går inte att se och överblicka hela sträckan, det blir för mycket. Först klara milen, sen halvmara, så 30 km, därefter marathon och sen 50 km. För varje etapp jag lyckades ta mig över tänkte jag att "bara jag klarar nästa så kan jag gå resten". Men ändå, på nåt sätt, lyckades jag ta mig över 51 km. Helt ofattbart faktiskt!

Efter nån timme vill man bara lägga sig ner!

Förra året klarade jag strax över 52 och då hade jag kraft kvar hela vägen. Och så i år, totalt kraftlös, klarade jag 51. Jag kan inte själv förstå vilka reserver det finns att ta fram, när det verkligen behövs. Människan är bra fantastisk, så mycket vi klarar, trots att det känns omöjligt! Och så mycket vi kan, trots att det inte verkar så. Var går egentligen gränsen? När blir det omöjligt? Visst känns det lite lockande att testa och se!?! 

Var går gränsen egentligen??

Så nöjd med min medalj, och såklart med den fina rosa mössan jag vann.

Uppladdningen from Hell....

Det kan ju tyckas lite drastiskt, kanske lite lätt överdrivet. Och det kanske det är också. Fast bara lite. Väldigt lite. Som den oerhört seriösa motionär jag är vill jag vara 100% fokuserad, 100% förberedd och 100% frisk. Nåja, så seriös är jag ju inte men 100% frisk vill jag iallafall vara, det tycker jag faktiskt är nån sorts minimum.

Och då, mitt i förberedelserna blir alla sjuka. Sen i fredags har någon i familjen varit sjuk. Idag är lilla flickan frisk igen, men då har den stora blivit sjuk. Och själv känner jag att det möjligtvis ligger något och gror och vill poppa upp. Eller så är det hypokondri?!? Det är många betydligt mer framstående löpare än mig som drabbas av det innan ett viktigt lopp. Jag är alltså i gott sällskap. Men vad hjälper det?

I går inhandlade jag en försvarlig mängd ingefära och några citroner. I dag tillverkade jag en härlig brygd efter Lenas recept. Den ska inmundigas som shots och kommer garanterat hålla obehöriga baciller borta. Hoppas jag. Jag gillar huskurer, och jag gillar att med naturliga medel försöka skapa hälsa. Det här var alltså ett recept helt i min smak. Riktigt starkt är det, det känner jag bara jag lyfter lite på locket. Ska bli spännande att prova! 

Sen kan man ju inte komma ifrån att det är lite mysigt att vara hemma med sjuka barn. Titta på en film ihop, pyssla med lite allt möjligt och att bara skrota omkring. Det gäller bara att inte stressa upp sig på allt man kommer efter med, och allt som kommer bli liggandes på jobbet när man är borta. Inte så lätt alltid! 

Idag ligger stora tjejen snörvlandes i soffan framför Minionerna. Själv har jag dammat av några vilande stickprojekt. Riktigt roligt, plötsligt så fanns bara inspirationen där. Så mycket så jag började sticka en ny socka till lilla flickan. Den andra sockan försvann mystiskt ihop med skridskoåkning i skolan för en tid sedan. Nu blir hon glad!

Det får ordna sig på lördag på nåt sätt. Jag orkar inte oroa mig. Det är som det är, och inget jag kan göra nåt åt. Ska iallafall bli väldigt roligt att komma dit igen och träffa alla löparkompisar från förra året. Det är egentligen ännu roligare än själva löpningen. Åtminstone när man börjar närma sig 30 varv. Och skulle det bara bli 20 får jag vara nöjd med det. Vi får helt enkelt se hur många det blir, just nu känns det bara kul att det snart är lördag. Och gärna en lördag utan förkylning. Om jag får önska... 

Sista veckan innan loppet...

Nu är det inte länge kvar. Tiden innan Skövde 6-timmars har gått alldeles för fort. Om inte ens 1,5 vecka är det dags.

Panik! Längtar! Nervös! Jättekul! Vill hoppa av! Tänker sätta världsrekord! Ja, ungefär så känns det. Från högt till lågt, med andra ord. Precis så som det ska vara - och precis så som det alltid är - när det närmar sig ett större lopp. 

Tiden fram till loppet, som är den 12 mars dvs om 9 dagar, tänker jag försöka vila så mycket som möjligt. Minska ner allt fysiskt arbete till minsta möjliga. Det kan ju tyckas drastiskt kanske, men eftersom min vardag innebär så mycket träning ändå, får det räcka med det som så att säga inte går att komma ifrån. Dessa 9 dagar kommer ändå innehålla 6 spinningpass, 2 corepass, 2 Cirkelpass, 2 funktionell styrka med skivstång samt ett antal träningar av varierande intensitet med kund. Det behövs liksom inget extra. 

Mat däremot kommer jag att öka lite på. Inga elefantportioner förstås, men lite mer än vanligt så att reserverna är fyllda. Jag har även laddat upp med rödbetsjuice. Rödbetsjuice känns bra. Det skrevs rätt mycket om det för ett par år sedan och hur den genom sin höga nitrathalt skulle kunna öka syreupptagningsförmågan. Jag har testat inför ett par längre lopp, och jag brukar även ta en "kur" ibland däremellan, när jag känner mig i behov av extra energi. Såklart är det ju väldigt svårt att veta vad som beror på vad och vilket det var som gjorde att allt funkade, eller inte funkade, i slutänden. Ett långlopp består av så oerhört många små delar som dagen det gäller ska fungera tillsammans. Man ska ha lagom med kläder, skorna får inte skava, kläderna får inte skava, man ska ha ett jämt flöde av passande energi in (minsta obalans kan göra att hela magsystemet havererar), man bör ha sovit hyggligt bra och man bör vara i ganska bra mental balans för att klara den påfrestning det innebär att vara i rörelse så länge. 

Men tillbaka till rödbetorna. Det är ju som sagt nästan omöjligt att peka ut en sak som avgörande. Men på något sätt känns rödbetsjuicen bra. Och det räcker det för mig. Det måste inte vara mer komplicerat än så. Känns det bra - så är det väl bra! Och det viktigaste av allt tror jag egentligen är att göra något. Att hjälpa sig själv in i nån slags "tävlingsmood". Och om det sker med rödbetsjuice eller sega skumbilar kanske kvittar? 

Fast jag vågar nog inte prova. Skumbilarna kanske skulle köra runt som galna i magen och orsaka värsta kaoset? Lika bra att hålla sig till det jag vet funkar. Då har jag gett mig själv de bästa förutsättningarna, sen om det går åt pipan ändå är det liksom utanför min kontroll. 

Då kan jag ju alltid skylla på vädret!

Det byggs, och byggs...

På gymmet har ombyggnation pågått sedan mitten av januari. Och eftersom gymmet även är min arbetsplats är det oundvikligt att längta efter att det ska bli klart snart. Har haft mitt bord, som jag i och för sig inte sitter vid så långa stunder i taget, ute i foajén i närmare två månader nu. Tur att man är en så oerhört flexibel människa. Umm, eller hur....

Men, förutom byggdamm, röra och ganska mycket stök kan man numera förstå hur det kommer bli. När det blir klart vill säga. För projektet verkar växa allt eftersom. Idag när jag kom dit var vårt lunchrum rivet. Det skulle bli omklädningsrum. Där ser man, får väl hitta nån annanstans att äta. 

Taket i cardiorummet börjar ta form och några av spotarna är på plats.

Det som är helt klart är i allafall att det kommer bli öppet, ljust och väldigt fint. Fin belysning, öppna ytor och flera nya konditionsmaskiner. De första maskinerna kom för några dagar sedan och är verkligen hur fina som helst. För egen del är jag inte speciellt förtjust i att konditionsträna inomhus, men på de här löpbanden kan jag nog tänka mig att riva av en och annan kilometer. 

Längs Sacramento floden...

Man kan bl.a. välja var man vill springa, tex längs floden, över berget, i skogen, i parken eller kanske i stan. Därefter vilken medellutning turen ska ha och var man ska börja. Jag kanske hann 5 km förra gången och då kan jag välja att börja där och liksom springa vidare. I-landsbehov kan man verkligen tycka, men ändå, det är ju ganska coolt!! 

Även roddmaskinerna är nya och de här gillar jag nästan ännu mer. Det är vatten framme i hjulet och det låter också vatten när man ror. Ett jämt och bra motstånd med hjälp av vattnet, och dessutom får man det behagliga skvalpande ljudet. De här är verkligen bäst!

En av roddmaskinerna.

Vi har även fått en trappmaskin, men den är inte inkopplad än så den vet jag inte hur den funkar. Mer än att den ser riktigt hightech ut. Ska bli riktigt kul att testa den också vart det lider. Återkommer i frågan! 

Det känns verkligen som att vi och alla våra medlemmar kommer få en riktigt fin anläggning när allt är klart. Förutom de nya konditionsmaskinerna väntar vi på en crossfit bur som ska komma inom kort. Det ska bli riktigt kul! Det ska även rymmas en café del med massa goda saker, och det ser jag nästan ännu mer fram emot. Jag skulle ju kunna äta lunch där varenda dag!! 

Kommer bli riktigt bra, och det bästa av allt, det är väldigt snart klart!! 

Om ni är sugna på att komma och kolla så ska jag med stor glädje visa er runt. Och bjuda på en kaffe i nya caféet! See you there....